Hennes forskning kan ge mersmak i den palliativa vården

Genom forskningen har Viktoria Wallin fått möjlighet att koka ihop sitt stora matintresse med erfarenheterna från vård i livets slut. "Vi har alla en mathistoria. Min dröm är att vi ska fråga alla patienter om hur deras förhållande till mat ser ut" säger hon.

Det doftar lakrits och vitt vin i Viktoria Wallins kök. På spisen puttrar finhackad fänkål och blekselleri i en panna med olivolja och en skvätt vin. Det är tid för det rundkorniga riset och buljongen att röras i. Snart är det lunchdags och i dag vankas det svamprisotto och stekt halloumi hemma i lägenheten i Södertälje.

Nere på golvet – och ibland uppe på matbordet – gör katten Skorpan sitt bästa för att påkalla uppmärksamhet. Matglad som hon är kan Skorpan helt enkelt inte motstå dofterna som sprider sig från mattes matlagning. En liten ostbit kan man väl i alla fall få?

Hårdkokta ägg i handväskan

Viktoria Wallin har alltid älskat mat, både att äta och att laga. Som student var hennes kylskåp alltid proppfullt och trots att hon bodde minst av alla var hennes hem en naturlig samlingspunkt för vänner och bekanta. Så har det fortsatt. Hon lagar indiskt och italienskt på känn, odlar grönsaker på balkongen, bakar bröd till grannar och tar med sig matlådor till kollegorna på högskolan. I handväskan har hon ofta hårdkokta ägg som extra energi till henne och sonen och de som blir över bjuder hon hungriga hemlösa på. De behöver ju protein, inte bara kolhydrater, resonerar den tidigare nutritionssjuksköterskan.

I bokhyllan står kokböckerna på rad och trots att hon aldrig följer ett recept älskar hon att hämta inspiration bland färgglada bilder och fina uppläggningar. I köket provar hon sig fram och utgår ifrån de fina råvarorna som hon hittar i småbutikerna i Södertälje centrum. Har hon ätit något gott på en restaurang, eller kanske på en resa utomlands, går Viktoria Wallin hem och försöker återskapa rätten så som hon upplevde den.

I våras disputerade Viktoria Wallin med en avhandling där hon fick möjlighet att koka ihop sitt privata matintresse med sin professionella erfarenhet av nutritionsfrågor i vården. Som nybliven sjuksköterska på kirurgen på Ersta sjukhus engagerade Viktoria Wallin sig extra i patienternas näringsstatus och hennes patienter var alltid lite mer välnärda än andras. Ganska snart blev hon nutritionsansvarig på avdelningen och efter det följde en halvtidstjänst som nutritionssjuksköterska som sedan blev hennes arbete på heltid. Hon skapade rutiner och journalmallar, genomförde kvalitetsarbete och föreläste.

Intervjuade patienter i palliativ vård

Snart kom Viktoria Wallin i kontakt med forskare vid Ersta Sköndals högskola, numera Marie Cedershiölds högskola. Det dröjde inte länge innan hon var i gång med en doktorandutbildning och parallellt fick en tjänst som adjunkt och började undervisa på högskolan.

Fyra år av datainsamling, textanalyser och bearbetning resulterade i avhandlingen Måltider i palliativ vård. De olika delstudierna bygger på intervjuer med patienter, anhöriga och sjuksköterskor om deras perspektiv kring mat och måltider i livets slut samt en litteraturöversikt. Den åttonde april försvarade Viktoria Wallin sitt arbete med professor Peter Strang som opponent. Under disputationen framkom det vilket sug det finns efter kunskap inom området och frågorna var många, både från publiken på plats och från dem som deltog via Zoom.

– Jag är så glad för hur mitt arbete mottagits. Det visar att det är ett angeläget ämne. Jag känner sådan tacksamhet för de patienter som ställt upp på intervjuerna, flera av dem lever inte i dag, och för deras närstående. Också för alla sjuksköterskor som delat med sig av sina erfarenheter av arbetet.

Hennes resultat visar att patienter i livets slut ofta kämpar med mat och måltider. Svårigheter att äta påverkar det sociala livet och samvaron med närstående förändras till följd av det. Att vilja – och kunna – äta är förknippat med hopp. Flera patienter sa att de ville bli tillfrågade om de ville ha mat, att inte få frågan tolkades som att hoppet var ute för dem.

Synen på mat kan också förändras i samband med sjukdom. Någon som alltid ätit nyttigt kanske bara vill äta chips eller tvärtom, berättar Viktoria Wallin. Mat och sjukdom kan också vara kopplat till skuld – är det jag som ätit mig till min cancer? Eller till känslor av orättvisa – varför har jag fått den här sjukdomen när jag alltid levt så hälsosamt?

– Anhöriga vill ofta ta med sig goda saker till sjukhuset och se till att patienten äter bra, det är ett sätt att visa omsorg. Men det kan också bli en press för patienten, säger Viktoria Wallin.

Sjuksköterskor är bra på att göra, men har det svårare för att bara vara. En av de intervjuade sjuksköterskorna beskrev det som att de är ”hjälpnödiga”, vilket jag tycker säger ganska mycket.

I hennes intervjuer med sjuksköterskor kom det fram att de var väl förbereda för att möta fysiska besvär och ge praktisk hjälp och råd, men att de var mindre förberedda för existentiella, psykologiska och sociala frågor relaterade till mat och måltider.

– Här blev det tydligt att sjuksköterskor är bra på att göra, men har svårare att bara vara. En av de intervjuade sjuksköterskorna beskrev det som att de är ”hjälpnödiga”, vilket jag tycker säger ganska mycket, säger Viktoria Wallin.

Det viktigaste är hur man samtalar kring mat och måltider med patienterna och närstående, menar hon.

Vill att alla ska få frågan

– Vi har alla en mathistoria. Min dröm är att vi ska fråga alla patienter om hur deras förhållande till mat ser ut. Då måste vi också lyssna på svaren, säger Viktoria Wallin.

Någon kan ha varit en briljant amatörkock, en annan tämligen ointresserad av mat. En tredje kan ha haft ätstörningar eller bara velat äta sådant som hustrun lagat. Genom att ta reda på den enskilda personens inställning till mat kan vården i livet slut bli bättre, menar Viktoria Wallin.

Även om hon själv alltid njutit av mat, middagar och fest så är hon medveten om att det inte är samma för alla människor.

– Som sjuksköterska är det lätt att man utgår från sig själv och sin syn på mat, men det går inte. Speciellt inte nu när vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Men vi kan inte heller förvänta oss att vi kan lära oss allt om en särskild matkultur, det skulle bli märkligt. Det går ju inte att klumpa ihop min inställning till mat med alla andra vita, kvinnor i min ålder, eller hur?

Hon återkommer till vikten av att våga ställa frågor om mat.

– Det kan kännas som man blottar sin okunskap, men för mig handlar det om att vara genuint nyfiken för att kunna göra det så bra som möjligt för patienten, säger hon.

Trots att det var flera år sedan hon själv arbetade kliniskt påminner mycket av det hon gör i dag om omvårdnad. Att möta oroliga och nervösa studenter kräver lugn, och förhoppningsvis kommer hennes forskningsresultat inspirera sjuksköterskor att bli mer medvetna om matens betydelse i livets slut. Hon hoppas också att den kunskap hon förmedlar i undervisningen på högskolan ska fortplanta sig ut i vården.

– Lyckas jag bara göra ett enda vårdmöte lite bättre genom mina studenter känner jag att jag får vara med på ett litet hörn, säger hon.

Hälsa ett relativt begrepp

Precis som varje patients relation till mat är unik är upplevelsen hälsa relativt för alla människor. Det vet Viktoria Wallin av egen erfarenhet. I tjugoårsåldern började hon att tappa sitt hår, i stora testar föll det av från huvudet och kom inte tillbaka. Hon fick diagnosen alopecia.

– Visst var det en sorg där och då, men i dag är det inget jag grämer mig över. I dag kan jag använda mig själv som exempel när vi pratar om hälsobegreppet på skolan. En del ser på mig och tror kanske att jag mår dåligt av att inte ha något hår, men mitt största problem kanske egentligen är att jag har skavsår. Hälsa är väldigt relativt, säger hon.

Risotton börjar bli klar och innan servering får generösa bitar med parmesan smälta ner i riset och Viktoria sveper några drag med pepparkvarnen över maten. På bordet är det uppdukat med loppisporslin, hembakta surdegsfrallor, gyllenstekt halloumi, babytomater och citronvatten. Den hemmagjorda kikärtsröran, humus, har fått en egen tvist med färsk chili.

Skorpan får slicka i sig resterna från kaststrullen från sin matplats nere på golvet. Där är både vatten- och matskål i kristall och på väggen vid golvlisten sitter en liten kattavla.

– Alla mår väl bra av att ha lite trevligt runt sig när de äter, tänker jag, säger Viktoria och slår sig ned sig för att ta för sig av den nylagade lunchen.

Kokboktips och tävlingsdrömmar

Namn: Viktoria Wallin.

Aktuell med: Disputerat med avhandling om måltidens betydelse i livets slut.

Ålder: 50 år.

Bor: I funkislägenhet i centrala Södertälje tillsammans med 15-årig son, två katter och en kanin. Den äldre dottern har lämnat boet.

Yrke: Adjunkt vid Marie Cedershiöld högskola (tidigare Ersta Sköndal högskola). Undervisar bland annat om näringsfysiologi och klinisk nutrition. Har arbetat som nutritionssjuksköterska på Ersta sjukhus. Har fått en postdoktjänst på högskolan till hösten.

Personlig dröm: Att få ge ut en egen kokbok och - om hon törs - att ställa upp i matlagningstävling på teve.

Tre kokböcker som inspirerar:

• Rullvrån och tankebrus – en bakbok för livet och döden av My Feldt.
•  Godare glass utan glassmaskin av Camilla Hamid.
•  Inte så tråkig indisk mat av David Batra.