Höftfrakturpatienter med demens bör lockas till aktivitet

Rehabiliteringen av höftfrakturpatienter blir effektivare om sjuksköterskor ser aktivitet som sitt ansvarsområde.

Äldre med demens som bryter höften kan i flera fall rehabiliteras framgångsrikt, visar forskning. Om sjukskö­terskan ser patientens aktivitet som sitt och omvårdnadspersonalens ansvarsområde kan också demenssjuka rehabiliteras utifrån sina egna förutsättningar.

Det är stor skillnad på resultatet av rehabiliteringen vid höftfraktur om patienten fungerar bra kognitivt eller har stora kognitiva problem. Det visade sjuksköterskan och universitetslektorn Ann-Marie Rydholm Hedman i sin doktorsavhandling vid Karolinska institutet 2007.

Sex månader efter höft­operationen var varannan person som också hade en demenssjukdom sängliggande och helt beroende av hjälp. 80 procent av personerna utan kognitiva problem klarade sig åter själva i alla vardagliga aktiviteter. Innan frakturen kunde samtliga gå utan stöd.

När Ann-Marie Rydholm Hedman intervjuade närstående till patienter med kognitiva besvär, om hur de upplevde rehabiliteringen, svarade många att de tyckte att personalen hade negativa attityder till patienten. Det blev inte så mycket fysisk aktivering efter operationen om patienten inte genast klarade att delta fullt ut. I många fall skickades patienten tillbaka till sitt sjukhem eller särskilda boende tidigare än planerat, utan några konkreta planer för rehabilitering.

De närstående till patienter med god kognitiv förmåga var däremot nöjda med rehabiliteringen, som ofta planerades och gavs av en sjukgymnast.

Den som har en demenssjukdom får ofta en kortare vårdtid på ortopeden, ibland bara hälften så lång tid som den som har full kognitiv funktion. Därför borde de återstående dagarnas rehabilitering med stöd av sjukgymnast följa patienten till sjukhemmet eller det särskilda boendet. Dessa patienter borde inte heller skrivas ut till helgen. Eftersom personalstyrkan är minskad då, finns färre som kan hjälpa till med rehabiliteringen.

Ann-Marie Rydholm Hed­man tror att man skulle kunna komma långt om sjuksköterskor i större ut­sträckning såg aktivitet som sitt ansvarsområde. Rehabiliteringen efter en höftfraktur behöver fortsätta i samma stund som patienten kommer tillbaka till sin egen kända miljö. Daglig uppmuntran behövs för att patienten ska komma upp och gå och följa träningsprogrammet från ortopedkliniken. Att få smärtlindring före rörelseaktiviteten kan vara avgörande för att det ska gå bra.

Omvårdnadspersonalen bör tänka på hur de förhåller sig till patienten. Att ta en sak i taget, skapa ögonkontakt och tala långsamt, brukar fungera bra. Med rätt stöd kan den som har demens lättare lockas till aktivitet.

Ann-Marie Rydholm Hedman menar att sjuksköterskor på ortopedklinikerna behöver få mer kunskap om demenssjukdomar, och förståelse för hur viktig miljön är för höftfrakturpatienter med demens. De måste våga stå upp för sina patienter, så att de rehabiliteras på sina egna villkor.

Inte minst viktigt är att sjuksköterskor redan på akuten undersöker om patienterna har kognitiva besvär, och att det dokumenteras i patientjournalen. Sjuksköterskor i äldrevården behöver lära sig mer om aktivitet och rehabiliteringens olika steg efter en höftfraktur så att de faktiskt vågar ta aktiv del i att fysiskt aktivera patienterna.

Ett problem är att det ännu inte finns vårdprogram och riktlinjer för de patientgrupper som har dubbla folksjukdomar, som demens och höftfraktur. Men det börjar bli ändring på det.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida