Hon bygger broar för sina cancerpatienter

Att få sin cytostatika på avdelningen eller slippa åka till sjukhus för att byta dränage kan betyda mycket för någon som har kort tid kvar i livet. Jasmine Glantz kliver över klinikgränser och etablerar nya samarbeten för göra det så bra som möjligt för sina patienter. Nu är hon nominerad till Vårdförbundspriset för sitt arbete.

När Jasmine Glantz började som nyexaminerad sjuksköterska på onkologen på Skånes universitetssjukhus i Malmö kunde patienter som stod på cytostatika inte få sina behandlingar på avdelningen. Det saknades sjuksköterskor som hade kompetensen och patienterna fick klämmas in på behandlingsenheten i mån av utrymme en annan dag.

– Att inte veta när man ska få sin behandling och inte få den enligt planen stressade patienterna både psykiskt och fysiskt. De var ofta sköra och trötta och ville gärna få sin behandling på rummet, säger Jasmine Glantz.

Hon började undersöka vilka möjligheter som fanns för att tillmötesgå deras önskemål. Själv kände hon sig trygg med att hantera cytostatika tack vare att hon haft en handledare som hade lärt henne det. 

Jasmine tog kontakt med chefen på behandlingsenheten en trappa upp och frågade om de inte kunde lära sjuksköterskorna på avdelningen hur man administrerar cytostatika.

– Hon tyckte det lät som jättebra idé och det resulterade i att sjuksköterskorna på mottagningen fick komma till oss en gång i veckan för att berätta om de specifika behandlingar de ger. Avdelningssjuksköterskorna fick ställa alla sina frågor vilket gjorde att de började känna sig trygga. Efter ett drygt ett halvår kunde vi erbjuda cytostatika på avdelningen.

Cytostatikaprojektet är bara ett av drygt tretton olika förändringsarbeten som Jasmine dragit i gång under sina fem år på avdelningen. Nu är hon nominerad till Vårdförbundspriset för fyra av dem. De tre andra handlar om ett samarbetsprojekt kring permanenta dränage, uppföljning av patienter som får intratekala katetrar för avancerad smärtlindring och ett samarbete med Mobila sjukhusteamet i Malmö.

Att slösa en vecka på sjukhus när man har kort tid kvar i livet är det få som vill. Patienterna vill vara hemma med sina familjer och forskning visar ju också att de äter och sover bättre i hemmet.

Arbetet med de permanenta drängagen är precis som cytostatikaprojektet sprunget ur samtal med patienterna på avdelningen. Att få vätska i buken, ascites, eller runt lungorna är en vanlig komplikation vid olika cancerdiagnoser och behandlas med så kallade tappningsdränage. Proceduren kräver ofta en veckas inläggning på avdelningen då patienten behöver stanna kvar tills det inte finns mer vätska att tappa ur. Dränaget tas bort och patienten skrivs ut. Men vätskan kan fyllas på igen och då behöver patienten läggas in igen. Att sätta drän vid upprepade tillfällen är jobbigt för patienten och kan ge ärrbildningar i vävnaden.

– Att slösa en vecka på sjukhus när man har kort tid kvar i livet är det få som vill. Patienterna vill vara hemma med sina familjer och forskning visar ju också att de äter och sover bättre i hemmet.

Jasmine hade hört talas om att det fanns dränage som kan kunde ligga kvar en längre tid och tog kontakt med produktutvecklaren för att se om det inte kunde användas för hennes patienter. Nu har de byggt upp rutiner tillsammans med en sjuksköterska på medicinkliniken som gör att patienterna inte behöver läggas in en vecka för att få hjälp med det här.

Jasmine har också utbildat sjuksköterskor på mottagningen att identifiera patienter som kan vara aktuella för permanenta dränage så att de i sin tur kan uppmärksamma läkarna på att skriver remisser till medicinmottagningen.

Sedan två år är Jasmine omvårdnadsansvarig sjuksköterska på avdelningen med stort förtroende från chefen att utveckla vården för patienterna. Hon har alltid gillat att styra upp saker och drar sig inte för att ta ledarrollen. Som liten var hon den som tog kommandot i syskonskaran, berättar hon.

– Jag är trilling och mina föräldrar har berättat jag var den som såg till att jag och mina syskon rymde hemifrån, säger hon och skrattar.

Jasmine tycker att mycket av det hon gör handlar om att bygga broar för att göra vården mer tillgänglig. I en verklighet som till stor del består av högspecialiserade enheter är det nödvändigt för att patienterna ska få den mest effektiva vården – och den som de vill ha.

– När jag ser i patientens ansikte vilken skillnad det kan göra att få cytostatika på avdelningen till exempel får jag ett kvitto direkt på att vi gör rätt. Men det är inte bara personalen som gör ett bra jobb, patienten är också en del i teamet – och vi har de mest fantastiska patienter hos oss här.

Även om döden ofta gör sig påmind på en onkologisk avdelning känner inte Jasmine att arbetet är dystert eller ledsamt. Tvärtom skrattas det mycket både i korridorerna och inne hos patienterna.

– Det ger mig så mycket att jobba här. Alla möten med patienterna – när vi pratar om vad de gillar eller tar en vals inne på toaletten.

Arbetet ger hennes också en insikt om vad som är viktigt i livet. Det blir en kontrast till materiella värden, menar hon.

– Jag tycker att alla människor skulle få vara en dag på en onkologisk avdelning – det tror jag skulle vara bra för hela samhället.