Hon har jobbat mer än 300 timmar övertid – på ett år

Övertidsberget har vuxit för sjuksköterskor i samtliga regioner de senaste åren, visar Vårdfokus kartläggning. Ett mönster är att berget samlas på några få medarbetare. Katherine Morrow, 30, reumasjuksköterska, var en av dem som alltid ställde upp. Tills kroppen sa stopp.

Katherine Morrow ser pigg och glad ut när hon slår sig ner med en kaffe i fikarummet vid reumatologiavdelningen vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Men hennes blick får ett stråk av matt förtvivlan, av allvaret hos den som sett lite för mycket under för kort tid, axlarna sjunker ihop aning när hon talar om det senaste året. Ett år präglat av pandemi, kollegor som slutat och inte minst – av övertid.

Förra året arbetade hon mer än 300 timmar övertid. Hon ställde i stort sett alltid upp när hon fick förfrågan om att stanna ett dubbelpass och jobba till 21.30, trots att hon börjat kvart i sju på morgonen. Det var i alla fall bättre än att ryckas in på en ledig dag, resonerade hon. Och avdelningens chefstöd fortsatte att vända sig till henne och några få andra när personal saknades.

Jag vet hur det är att arbeta på en underbemannad avdelning, jag vill inte utsätta kollegorna för den kaotiska situationen.

Katherine Morrow, reumasjuksköterska, Skånes universitetssjukhus, Lund.

Katherine Morrow tog övertidspass var och varannan vecka, driven av en blandning av press och lojalitet med kollegorna.

– Jag vet hur det är att arbeta på en underbemannad avdelning, jag ville inte utsätta kollegorna för den kaotiska situationen. Och jag kände skuld om jag sa nej, säger hon, och lutar sig lätt mot stolsryggen, som om hon när som helst ska resa sig igen och kallas in till en patient.

Fick hjärtklappning

Under pandemin i fjol blev avdelningen periodvis en covidavdelning. I mitten av december smittades större delen av personalen, bara några få kunde jobba. Katherine Morrow fortsatte att rycka in.

– Jag visste ju att allt skulle braka samman annars.

Till slut orkade hon inte göra någonting när hon väl var ledig. Hon hade sedan länge överskridit det tillåtna maxtaket för allmän övertid, 200 timmar per år. Tillsammans med arbetsgivaren ansökte hon till facket om att på grund av särskilda skäl arbeta ytterligare 150 timmar till det året. Facket dröjde med sitt svar, och Katherine Morrow fortsatte att jobba övertid, utan att säga ifrån. Tills hennes kropp i stället gjorde det förra året, då hon återigen ombads rycka in vid en covidavdelning.

– Jag fick hjärtklappning, kunde inte sova.

Hon talade med sin chef, som instämde och sa att han såg att hon inte skulle jobba mer övertid. I det svar som facket senare gav, gav de inte heller tillstånd till fler timmar. Nu har Katherine Morrow börjat våga säga nej till extrapass, men det är inte helt självklart. Även om pandemin avtagit, är krissituationen i vården konstant.

Visst, det är lite lugnare nu, konstaterar Katherine Morrow när Vårdfokus följer henne genom korridoren mot medicinrummet. Sval vårluft sveper in genom ett halvöppet fönster, utanför de robusta tegelröda sjukhusväggarna hörs stararnas avlägsna pip.

Men lugnet är bedrägligt. Många sade upp sig under den tuffa pandemitiden, nu fattas ännu fler sjuksköterskor än förra året.

Två i personalen är sjuka, en är på semester. Även denna dag blir det aktuellt att ringa in någon för extrapass. Denna gång blir det en relativt ny sjuksköterska som har jobbat hela helgen, och som ska jobba hela veckan. I stort sett alla jobbar övertid på avdelningen, enligt Katherine Morrow. Men några få i särskilt hög grad.

”Har inget val”

Samira Abenar, chefstöd på avdelningen och en av dem som vid behov ringer in personal, möter oss i korridoren, hälsar vänligt och talar en stund med Katherine i hjärtlig ton. Hon bekräftar att det rör sig om en liten grupp på avdelningen som alltid jobbar extra.

– Det är klart att man ringer dem som alltid säger ja. Ibland är det inte lönt att fråga de andra, säger Samira Abenar till Vårdfokus.

Vi försöker fördela, men ska man tvinga dem som bränt ut sig, de som inte vill?

Samira Abenar, chefstöd, reumatologiavdelningen, Skånes universitetssjukhus, Lund.

Hon försöker dock vara restriktiv när det gäller att kalla in sådana som Katherine Morrow, som har ett så högt övertidsberg.

– Men om jag verkligen behöver henne har jag inget val. Om man måste kalla in någon samma dag har man inte tid att ta hänsyn till hur många timmar den sjuksköterskan har jobbat tidigare. Man hinner inte heller förhandla med facket innan, säger hon uppriktigt.

I det nya kollektivavtalet HÖK22, finns en punkt som säger att arbetsgivaren ska fördela övertid jämnt bland personalen.

Samira Abenar ler skevt när det kommer på tal.

– Jag tycker att de som formulerat detta borde ta sig ut på arbetsplatserna, se hur det ska gå ihop med verkligheten. Vi försöker fördela, men ska man tvinga dem som har bränt ut sig, de som inte vill? frågar hon retoriskt och slår ut med båda händerna.

Det nya normala

Eftersom reumatologiavdelningen inte längre har tillräckligt med personal för att ta hand om de omkring 23 patienterna har den nu slagits ihop med njuravdelningen, så att personalgrupperna kan hjälpa varandra. Men faktum kvarstår att man inte har lika mycket personal som innan.

Enligt Vårdfokus kartläggning har övertiden bland just sjuksköterskor ökat i samtliga regioner sedan 2018.

Arbetsgivaren vill ofta förklara övertidsberget med pandemin. Fackförbund och anställda framhåller dock att övertid även nu i efterdyningarna av de tuffa covid-19-åren har blivit det nya normala, delvis därför att många sjuksköterskor har slutat.

Vid reumatologiavdelningen i Lund arbetar sjuksköterskorna varannan helg (från att tidigare jobbat två av fem helger), de hade inget annat val än att acceptera det. Liksom helgpassen har även övertid blivit ett normaltillstånd på avdelningen, uppger Katherine Morrow, som ännu kämpar med pressen att ställa upp på dubbelpass, av solidariska skäl.

– För vissa är det inte helt lämpligt att ta övertid. Det finns ju ett skäl till att en del gått ned i deltid och gått in i väggen. Övertiden måste fördelas mellan dem som verkligen klarar det, säger hon.

Katherine Morrow är medveten om risken att den styrka hon i sin tur måste ha också kan brytas ner under pressen av övertidsberget. Den vetskapen gör det numera enklare att säga nej.

– Jag har sett flera gå in i väggen och jag vill inte nå den punkten. Det kan bli så att man aldrig tar sig tillbaka.

Hon är ung och har ett långt liv kvar att hålla, Katherine Morrow. Kärleken tog henne till Sverige från Kalifornien för drygt sju år sedan. Här valde hon att utbilda sig till sjuksköterska. Hon talar med värme om uppskattningen från patienter på avdelningen, om hur hon alltid velat arbeta med människor. I likhet med många kollegor har den konstant höga arbetsbelastningen dock fått henne att snudda vid tanken på att sluta.

– Men jag trivs så bra i yrket, jag vill stanna i det, säger hon.

Ska hon hålla måste hon däremot lära sig att säga nej, det har hon insett. Övertiden har hon ändå alltid tagit ut i ersättning.

Varför inte i tid för återhämtning?

Hon ler lite trött, skakar långsamt på huvudet.

– Jag tror inte att det är möjligt att någonsin ta ut den ledigheten. Det skulle helt enkelt inte gå ihop.

*Fotnot: I en tidigare version av webbartikeln angavs ökningen av sjuksköterskornas övertid störst i Region Dalarna. Efter att man från regionen i efterhand kompletterat med andra uppgifter om siffrorna för 2018 hamnar dock ökningen på 29 procent, inte på 156 procent, som tidigare angavs.