Ifrågasätta rutiner

När jag läste vårt artikelblock om röntgen i det här numret av Vårdfacket kom jag att tänka på en artikel om provtagning på för tidigt födda som fanns publicerad i tidningen för ett par år sedan. Den berättade om hur man med ett nära samarbete mellan sjuksköterskor och biomedicinska analytiker kunde minska antalet provtagningar och mängden provtagningsblod på de känsliga nyfödda barnen genom att ifrågasätta sina rutiner. Därmed utsattes inte de små kropparna för onödigt lidande och behovet av blodtransfusioner minskade.

Var finns kopplingen till stråldoser på röntgen, kan man fråga sig. Jo, i förhållandet mellan tekniken och människan, i behovet av att se de diagnostiska verksamheterna som en del av helheten i vården och att inte fastna i rutiner.

Laboratorieanalyser och annan diagnostik har de senaste åren effektiviserats och standardiserats. De professionella yrkesutövare som har ansvar för arbetet upplever sig i vissa fall reducerade och inte längre som en integrerad del av sjukvården. Med stressen blir det svårare att hinna se patienten bakom provet eller undersökningen och att få använda hela sin yrkeskunskap.

Enligt Strålskyddsinstitutet är detta en utveckling som också har påverkat röntgenverksamheten.

Priset för svensk sjukvårds röntgenundersökningar är 200–300 cancerfall om året. Siffrorna anger ett statistiskt samband, framräknat av Strålskyddsinstitutet. Det är den totala mängden strålning vi utsätts för, som hos vissa individer utlöser en cancersjukdom.

Strålskydd har stolta anor i Sverige. Den enhet man mäter stråldoser i, Sievert , har fått namn efter den svenske strålskyddsexperten Rolf Sievert. I Stockholm samlades den första världskongressen för strålskydd 1928.

Med den bakgrunden har alla inblandade personalgrupper, från remitterande läkare till sjukhusfysiker, radiologer och röntgensjuksköterskor, ambitionen att minimera stråldoserna vid röntgenundersökningar.

Därför är det så mycket mer anmärkningsvärt att Strålskyddsinstitutets nyligen publicerade undersökning visar att patienter utsätts för mycket varierande stråldoser vid likadana undersökningar gjorda på olika vårdenheter i landet (sidan 10 i detta nummer av Vårdfacket).

Det finns alltså faktorer som gör att de stolta ambitionerna inte alltid omsätts i praktiken.

På sjukhuset i Karlskrona har urografipatienter utsatts för tolv gånger högre stråldoser än på det sjukhus som ligger lägst på skalan, enligt Strålskyddsinstitutets undersökning. De ansvariga på sjukhuset har därefter med olika förbättringar lyckats få ner stråldoserna kraftigt. Undersökningen blev alltså en väckarklockaatt se över apparatur och rutiner.

På Strålskyddsinstitutet är man oroad över strålhygienen i svensk sjukvård. Det mäts för lite. Enheterna borde jämföra sig med varandra för att hålla stråldoserna nere.

Den medicintekniska utvecklingen har inneburit att risken för onödigt höga stråldoser har ökat. Visserligen har den allt mer avancerade utrustningen medfört att många tidigare smärtsamma undersökningar och riskfyllda operationer numera kan undvikas. Den nya tekniken kan också, rätt använd, ge mindre strålning.

Men med standardinställda apparater kan en mager patient få mångdubbelt mer strålning än nödvändigt.

Remitterande läkare har också ansvaret att minimera undersökningarna, även om patienterna kräver dem och de är lätta att göra med ny utrustning.

Även nya riktlinjer, som SBU:s att datortomografera alla misstänkta hjärnskakningar, kan innebära mångdubbelt mer strålning.

Som i många andra fall handlar det om samspelet mellan människan och tekniken. De professionella grupper som hanterar medicinteknisk utrustning måste se sitt arbete i vårdens sammanhang.

Det är ett ansvar för den enskilde men också för sjukvårdshuvudmännen.

»Patienten i centrum« måste ha innebördenatt alla personalgrupper ges möjligheter att arbeta utifrån patientens bästa, precis som när man med kunskapsutbyte och ifrågasättande av rutiner sparade viktiga droppar blod hos de för tidigt födda.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida