Iglar, sangviniker, transfusioner och apor

Under blodets medicinska historia har läkare och forskare gjort stora framsteg. Men många är också de människor som fått sätta livet till i medicinens och forskningens namn.

Blod har sedan lång tid tillbaka setts som bärare av livet. I det antika Rom trodde man exempelvis att det gick att tillgodogöra sig en gladiators kraft och styrka genom att dricka dennes blod.

– Det är intressant då reaktionen när man sväljer blod snarast är den motsatta, man blir illamående och kräks, säger Jaan Hong, biomedicinsk analytiker och forskare som har studerat transfusionsmedicinens historia

.
Han medger att det ändå finns en viss logik bakom tanken att blodet är magiskt; blöder en människa tillräckligt mycket så försvinner livet, så livskraften finns på sätt och vis i blodet.

De tidiga medicinska teorierna om blod har också kretsat kring balans. Hippokrates la fram teorin att hälsa och sjukdom berodde på huruvida de fyra kroppsvätskorna slem, gul och svart galla samt blod var i balans eller inte. Obalans mellan de olika vätskorna resulterade i ett sjukdomstillstånd som bland annat botades med att den överflödiga vätskan tappades.

De olika mänskliga karaktärsdragen ansågs också förknippade med hur kroppsvätskorna var fördelade. En person med en övervägande del blod, en sangviniker, ansågs exempelvis vara modig, hoppfull och amorös.

Delar av Hippokrates teori kring kroppsvätskorna, den så kallade humoralteorin, går att härleda till blod, anser Jaan Hong.

– Ett blodprov som koagulerar blir svart till färgen – svart galla. Fria röda blodkroppar är röda– blod. Blodserum kan vara lite gulaktig – gul galla. Vita blodkroppar blandade med trombocyter blir en vit och lite slemmig vätska, slem. Så det Hippokrates beskriver är i viss mening helt korrekt, vid vissa sjukdomar har människan också ett överskott på vita blodkroppar, slem.

Annars har mycket av den tidiga medicinska kunskapen om blod senare visat sig vara ödesdigert felaktig. 1492 hade den dåvarande påven, Innocentius viii, fallit i koma efter en tids sjukdom och en av hans läkare föreslog då att han skulle få blod från tre tioåriga pojkar. Den komatösa påven injicerades via munnen i vad som medicinhistoriker tror var den första blodtransfusionen. Alla fyra dog.

1628 »upptäcker« den engelske fysikern och läkaren William Harvey blodcirkulationen och de mer vetenskapliga experimenten med blodtransfusioner startade därmed under senare delen av 1600-talet.

Då blodet som transfunderades kom från djur och man inom den samtida medicinska vetenskapen ansåg att djurens egenskaper, såväl som psykisk sjukdom, var tätt knutna till blod var man försiktig med vilka djur som fick bli donatorer. Den 15 juni 1667 genomfördes den första lyckade blodtransfusionen från djur till människa när en 15-årig pojke transfunderades med lammblod.

Den andra människan som transfunderades var en kvinna.

– Första gången gick det bra. Andra gången, som beskrivs vara flera dagar senare, fick hon andnöd, illamående, smärtor i armen och njurregionen. Alltså klassiska symtom på transfusionskomplikationer och förmodligen de första som beskrivits, säger Jaan Hong.

Fortsatta experiment ledde till flera dödsfall vilket i sin tur ledde till att blodtransfusioner förbjöds i både Frankrike och England och utvecklingen av transfusionsmedicinen stod i princip stilla i 150 år.

Under tiden levde grundtankarna inom humoralteorin kvar inom det medicinska tänkandet. Exempel går att finna i den svenske läkaren Christofer Carlanders noggranna journalanteckningar från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Carlander skriver att blodet, och i många fall det förmodade överskottet av blod, orsakade flera sjukdomar.

Gravida kvinnor ansågs exempelvis ha ett överskott av blod som följd av att deras menstruation upphörde och att menstruationsblodet därmed var kvar i kroppen. Problem under graviditeten ansågs därför kunna vara relaterat till detta »överskott« och löstes med åderlåtning, iglar och i vissa fall koppning. Även andra åkommor som huvudvärk och gyllenåder (högt blodtryck) behandlades på liknande sätt med varierande resultat.

I början av 1800-talet togs experimenten med blodtransfusioner åter upp. Det fanns nu kunskap om att givare och mottagare måste vara av samma art och att det inom arten fanns olika blodtyper. Genom att innan själva transfusionen blanda blod från både givare och tagare genomfördes också en tidig form av korstestning.

1818 genomförde den brittiske obstetrikern James Blundell den första lyckade blodtransfusionen mellan två människor.

En av hans patienter fick en blödning i samband med en förlossning. Genom att ta en mindre mängd blod (110 gram) från patientens make lyckades Blundell lyckosamt behandla blödningen. Efter det genomförde han ytterligare tio tranfusioner, varav fem var lyckade, och publicerade sina framsteg.

Även om den medicinska tekniken nu hade förfinats, av bland andra Blundell, var kunskaperna kring blodet fortfarande bristfälliga och fler patienter fick sätta livet till, till följd av transfusionskomplikationer.

Under början av 1800-talet började vetenskapsmän också allt mer intressera sig för blodets kemiska sammansättning och dess koppling till olika sjukdomar. Exempelvis kunde den engelske läkaren och kemisten George Owen Rees med en serie experiment och publikationer under 1830- och 1840-talen påvisa förekomsten av såväl urea i blodet hos njursjuka som glukos i blodet hos diabetiker och kan därmed kallas en av de tidigaste kliniska biokemisterna.

1900 publicerade österrikaren Karl Landsteiner en artikel om det som kom att bli en av de viktigaste medicinska »upptäckterna« inom transfusionsområdet – abo-systemet. Land­s­teiner konstaterade att när blod från olika människor blandas kan en immunologisk reaktion uppstå som beror på att mottagaren har antikroppar mot givarens blodgrupp.

I Landsteiners fortsatta forskning började han i experiment med kaniner och Rhesusapor ana en koppling mellan bildandet av antikroppar och den så kallade Rhesus-faktorn, där Rh står för Rhesus.

Det blev emellertid Landsteiners elev, den polskfödde läkaren Philip Levine, som 1940 helt kunde förklara Rh-faktorns kliniska relevans och dess betydelse för immuniseringen av bland andra gravida kvinnor. En upptäckt som i sin tur ledde till minskad spädbarnsdödlighet och möjliggjorde de första riktigt säkra transfusionerna.