»Ingen heroinist ska behöva dö i lunginflammation«

Sjuksköterskan Karin Eskilsson i Malmö arbetar med några av Sveriges fattigaste; hemlösa, missbrukare och uteliggare. Internationella sjuksköterskedagen, den 12 maj, ägnas i år åt arbete med fattiga mot fattigdom.

Till Stadsmissionshälsans mottagning i Malmö kommer 600 hemlösa, uteliggare och missbrukare. Med lunginflammationer, bölder, hudinfektioner, skador efter misshandel och för att hivtesta sig.

– Det första nya besökare frågar är om vi kommer att rapportera det de berättar. Många känner en skräck för myndigheter, de flesta har ett svårt socialt arv med sig från barndomen och deras egna barn är omhändertagna. Ofta är det stort nog av våra patienter att våga gå till läkaren, säger sjuksköterskan Karin Eskilsson, verksamhetschef på Stadsmissionshälsan.

Det var en slump som förde Karin Eskilsson hit från hematologen i Lund. Hon säger att hon är som en grindvakt och slussar besökaren till kurator eller läkare allt efter behov. Det ger henne en helhetssyn och kontinuitet. Hon känner att hon gör nytta. Men arbetet kräver mycket handledning.

Personalgruppen har patientcentrerad handledning med en terapeut var tredje vecka då man fokuserar på arbetsmetodik och metodutveckling. Dessutom har de i personalgruppen så kallade speglingar varje vecka.

– Det gäller att veta vad man kan och inte kan, ska och inte ska göra – annars orkar man inte fortsätta arbeta här. Jag ser vår uppgift som att se till att de som kommer till oss är så bra rustade som möjligt den dag de vill sluta sitt missbruk.

Mottagningen delar ut vissa läkemedel gratis till sina patienter, antibiotika till exempel.

– Ingen heroinist ska behöva dö i lunginflammation med ett recept på fickan, för att han inte törs gå till apoteket eller inte har råd.

De som får antibiotika kommer till mottagningen varje dag för att ta sin medicin.

– Som uteliggare går det inte att gå omkring med mediciner på sig. Det kan bli ösregn så att tabletterna förstörs, eller de kan bli stulna.

Hemlösa kvinnor är den grupp som far mest illa av alla. De blir ofta slagna och tvingas till prostitution för att finansiera både sitt eget och »pojkvännens« missbruk.

Myndigheterna uppskattar antalet hemlösa i Malmö till 600, medan frivilligorganisationerna beräknar dem till 2000. Karin Eskilsson förklarar skillnaden i beräkningar med att många av de hemlösa inte vill synas i myndigheternas register.

– Våra besökare tillhör en svårnåbar grupp och det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Att få deras förtroende och få höra deras historia är stort. Vi försöker arbeta på deras villkor. Missbrukare kan till exempel inte passa tider.

Karin Eskilsson är frustrerad över de krav på drogfrihet för att få hjälp som i allmänhet ställs på missbrukarna.

– Du får ingen bostad om du inte är drogfri. Men du kan inte bli drogfri när du bor på gatan, i tält, i parken eller på ett industriområde och det är 10 minusgrader. Det är ett moment 22, omöjligt att leva upp till.

Karin Eskilsson säger att miljontals kronor satsas på behandlingshem, men ingenting på eftervård, fast det är efter utskrivningen från behandlingshemmet som svårigheterna kommer.

– Våra patienter är ingenting värda i folks ögon eftersom de saknar allt det som vi bedömer varandra efter. De första saker man i Sverige frågar en ny bekantskap om är var den andre arbetar, bor, tjänar och vem han eller hon är gift med. Uteliggare har ingenting av det. Många tycker att de får skylla sig själva, påstår Karin Eskilsson.