Ingen stöttade Nilla efter överfallet

Det är lördagkväll i en av Stockholms södra förorter. Sjuksköterskan Nilla Duse och hennes kollega har varit på hembesök hos en patient och parkerar tjänstebilen utanför vårdcentralen vid Dalens sjukhus. Nilla låser bildörren och börjar gå över parkeringsplatsen. Plötsligt dyker en okänd man upp. ”En slusk”, hinner hon tänka innan den okände överfaller henne med slag och sparkar. Det hela går väldigt fort och överrumplad med händerna fulla av väskor och telefon har Nilla svårt att försvara sig. När hon och kollegan lyckats ta sig in på arbetsplatsen är Nilla mer arg än rädd.

Hon blir undersökt av en läkare – men i övrigt är det ingen som särskilt uppmärksammar vad hon råkat ut för. Hon ringer polisen som inte har någon bil att skicka. Då åker hon, tillsammans med sin kollega, till Farsta polisstation för att anmäla överfallet.

Det har gått ett och ett halvt år, men Nilla kämpar fortfarande för upprättelse – hos sin arbetsgivare. För ännu hårdare än själva händelsen har det tagit henne att arbetsgivaren aldrig erbjudit henne någon form av stöd. Ingen tog kontakt med henne direkt efter överfallet. Ingen erbjöd henne kontinuerliga stödsamtal för att bearbeta vad som hänt. Ingen stöttade henne vid rättegången. Ingen har följt upp händelsen för att höra efter hur hon mår.

Handlingsplanen inaktuell
Dagen efter misshandeln gick Nilla på en veckas semester. Innan dess la hon en polisanmälan och en rapport om vad som hänt på sin dåvarande chefs skrivbord. Hon letade efter en handlingsplan med rutiner för vad som bör göras om någon utsätts för hot eller våld och hittade ett nästan tre år gammalt papper med namn på två kontaktpersoner. Den ena visade sig ha avlidit och den andra hade slutat sin anställning. När Nilla kom tillbaka från sin semester fick hon veta att ingen hade talat med hennes kollega om vad de varit med om. Hon arbetade i tre veckor innan hon slutligen gick in till sin chef för att höra varför ingen reagerat. Svaret blev att det inte funnits tid.

Någon tid fanns inte heller att ge Nilla det stöd hon hade behövt inför den pressande rättegång som ägde rum tre månader efter överfallet. För att få någon hum om vad som väntade tog hon själv kontakt med sitt försäkringsbolag. Mannen som överfallit henne var en känd våldsman och han dömdes till sluten psykiatrisk vård för våldsbrott på 24 personer, som alla tvingades möta honom igen vid rättegången. Överfallet på Nilla rubricerades som misshandel och gärningsmannen dömdes också att betala henne ett skadestånd på 1 000 kronor.

Inget ideellt skadestånd
Skadeståndet, som Nilla inte kan förvänta sig att den medellöse gärningsmannen betalar, kräver hon nu sin arbetsgivare på. Inte för att pengarna betyder något i sammanhanget, men hon gör det i förbittring över att inte ha fått det minsta stöd. Hon fick inga fysiska skador av överfallet – inga brutna ben eller krossade glasögon. Det hade förenklat det hela. Men ersättning för skador i själen är att rubricera som ideellt skadestånd och något sådant finns ingen rättslig grund att kräva sin arbetsgivare på.

Följaktligen har arbetsgivaren också nekat Nilla de 1 000 kronorna. Däremot erbjöds hon en dags extra semester. Det erbjudandet nobbade hon. Sedan dess har det varit tyst i ett och ett halvt år från arbetsgivarens sida. Tills nyligen då en administrativ chef inom Södra Stockholms sjukvårdsområde ringde och erbjöd henne en veckas extra semester. Även det nobbade Nilla.

Arbetsgivaren är inte skyldig att betala ut ideellt skadestånd, men det finns en annan möjlighet. En möjlighet som fackliga försäkringsrådgivare och – inte minst – personalhandläggare borde känna till. Det tycker åtminstone Per Rubing, byråchef på Brottsoffermyndigheten. För enligt Skadeståndslagen kan brottsoffer få ersättning för både sveda och värk och för kränkning från denna statliga myndighet. Ersättningen för sveda och värk är tabellbunden och beror bland annat på hur länge man varit sjukskriven och hur allvarligt skadad man är. Ersättningen för kränkning betalas ut enligt praxis och enligt de riktlinjer som finns på Brottsoffermyndigheten.

Om brottsrubriceringen är misshandel, som i Nillas fall, har man alltid rätt till ersättning för kränkning. Det gäller vare sig man blir skadad som privatperson eller som arbetstagare. Skadan behöver inte vara permanent. Momental (ögonblicklig) smärta räcker som kriterium för att ha rätt till den statliga ersättningen.

Skyldigheter enligt lagen
Både enligt Arbetsmiljölagen och enligt förskrifter utfärdade av Arbetarskyddsstyrelsen har arbetsgivaren vissa skyldigheter när det gäller arbetsmiljön. Det ska till exempel finnas säkerhetsrutiner för arbete som kan medföra risk för våld eller hot om våld, och det ska finnas rutiner för hjälp och stöd till den som blivit utsatt.

Karin Olausson är den fackliga representant i stockholms-avdelningens södra sektion som Nilla vände sig till för att få hjälp. Hon säger att det inte är så ofta sådant här händer i primärvården och att arbetsgivaren därför blev lite tagen på sängen. Nu har dock beredningsgruppen i södra primärvårdsområdet, där representanter för både fack och arbetsgivare ingår, fått i uppdrag att arbeta fram nya rutiner för vad som ska göras om personalen utsätts för hot eller våld. Arbetsgivarens nye arbetsmiljösamordnare Ulf Helmbold, som tidigare arbetat fackligt, medger att Nillas ärende har varit illa skött men säger att rutiner för sådana här händelser har saknats för sektorer inom vården där våld är ovanligt.

Personalcheferna inom de olika sjukvårdsområdena i Stockholms läns landsting är osäkra på om handlingsplaner finns ute på primärvårdens arbetsplatser. Uppfattningen är att det saknas på flera vårdcentraler. Personalchefen inom det nordöstra sjukvårdsområdet säger att de hittills inte har arbetat särskilt medvetet kring frågor om hot och våld, men att de nu har fått jämställdhetspengar från landstinget centralt som bland annat ska användas för att utbilda sjuksköterskor inom primärvården i ämnet. ”Tyvärr är det inte förrän det redan har hänt som man gör något”, säger en av personalcheferna.

Hög medvetenhet
Denna ”struts-strategi” är inget man nöjer sig med inom bankväsendet. Medan 24 procent av alla anmälda arbetsskador av hot och våld år 1995 kom från sjukvården, kom bara 6 procent från bankerna. Detta till trots är rånrisken något både arbetsgivare och fackförbund inom bankvärlden tar på största allvar.

Jan Berring, ombudsman på Finansförbundet, berättar att antalet medlemmar som utsatts för dödshot minskat kraftigt de senaste åren bland annat tack vare ett mer medvetet säkerhetstänkande. Det man tidigare inte insåg konsekvenserna av har man på senare år lärt sig av Norge, som är något av ett föregångsland när det gäller krishantering.

Under de senaste fem åren har man inom bankvärlden byggt upp en organisation där både akut krishjälp, stöd för anhöriga, psykologhjälp, hjälp vid rättegång och uppföljningssamtal ingår. Några banker har utbildat bankpersonal som rycker ut vid akut kris, andra använder sig av företagshälsovården. Gemensamt är att det bland säkerhetsansvariga på samtliga bankkontor är väl känt vad som ska göras.

– Det viktiga är att de drabbade inte känner sig övergivna, säger Jan Berring.

Statistiken över hot och våld i arbetet visar att sådana arbetsskadeanmälningar oftare kommer från anställda inom sjukvården än inom andra branscher i arbetslivet, men relativt sällan från anställda inom primärvården. Det är dock bara de arbetsskador som anmälts till försäkringskassan som registeras. Och även om samtliga personalchefer som Vårdfacket talat med säger att det är mycket sällan som de får rapporter om hot eller våld från primärvården, säger samtliga också att de tror att mörkertalet är högt.

– Våld inom det här området är extremt ovanligt. Vi kanske får in en rapport om det vartannat år. Däremot finns det säkert upplevelser av hot som aldrig kommer till min kännedom. Tolerensnivån hos personalen är hög. Det ingår ju som en del i arbetet att bemöta patienter som kan vara otrevliga, konstaterar cheföverläkaren för primärvården i centrala Stockholm, Ulf Hallum.

Ungefär samma erfarenhet har personalchef Kerstin Svanström på västra sjukvårdsområdet. Hon har inte fått in någon rapport från primärvården om våld från patient, men drar av det slutsatsen att det brister i statistiken.

– Jag tror att även om man utsätts för hot eller våld så gör man ingenting av det. Jag är rädd att en anledning till att det inte finns några tillbudsrapporter är att de anställda själva tar på sig skulden för det som hänt.

Får anonyma telefonsamtal
Det är en åsikt hon delar med Leif Åkerberg, yrkesinspektör i Stockholm. Han tycker att det finns all anledning att ta den risk för hot och våld anställda inom primärvården utsätts för på allvar.

– I och med att så många patienter i dag vårdas hemma i stället för på sjukhus har hotbilden blivit helt annorlunda för primärvårdsanställda, säger han.

Att hot och våld från aggressiva patienter är en vanlig orsak till arbetsskador inom sjukvården är inget nytt för honom. Nytt är däremot att de arbetsskadeanmälningar om hot och våld som kommer in i dag allt oftare kommer från personal inom primärvården.

Leif Åkerbergs uppfattning är att arbetsgivarna inte har kontroll över situationen eftersom de tvingas ägna stor del av sin tid till olika besparingsåtgärder och att det i dag finns klara brister när det gäller arbetsgivarens skyldighet att kartlägga risker i arbetsmiljön.

Han säger att samtidigt som arbetsskadeanmälningarna blivit färre de senaste tre åren har antalet anonyma telefonsamtal från hårt pressade sjukvårdsanställda blivit fler. Det tolkar han som ett uttryck för att de anställda inte anmäler arbetsskador av rädsla för att framstå som besvärliga inför arbetsgivaren. För några år sedan var det arbetsgivare och skyddsombud som ringde för att diskutera arbetsmiljöproblem – i dag är det rädda sjuksköterskor som inte vill att det ska komma fram att de ringt. Leif Åkerberg beklagar det. Rädslan att anmäla arbetsskador hindrar själva tanken med arbetsmiljöarbetet som bygger på en samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

– Alla är medvetna om riskbilden – men arbetsgivarna är fullt upptagna med att redovisa för politikerna hur de lever upp till sparkraven, säger yrkesinspektören.

Hur går det för Nilla då? Hon har varit sjukskriven ett längre tag för en sjukdom som inte har med överfallet på henne att göra. Till hösten ska hon börja studera på hantverkspedagoglinjen vid Nyckelviksskolan. Hon lämnar alltså sjuksköterskeyrket. Och hon gör det utan saknad och i stor besvikelse över en arbetsgivare som alltmer sällan lyssnar på sin personal.