Inte självklart vilken vård som är bäst för äldre invandrare

Svenska forskare har olika syn på vilken slags äldrevård som är bäst för invandrare — integration med svenskar eller vård i sammanhållna nationsgrupper. Men de är eniga om att hänsyn alltid måste tas till individens behov, när det är möjligt att göra det. 

Det finns i Sverige nära 120 000 personer som är äldre än 65 år och födda utomlands, vilket motsvarar 18 procent av de äldre i landet. Praktiskt taget varje kommun ställs nu inför den svåra uppgiften att ge många av dem en god äldrevård. Hur ska det ske? Ska man placera äldre invandrare av olika nationaliteter tillsammans med svenskar i äldrevården eller måste man finna särlösningar där nationsgrupper får vård, var för sig, på sitt eget språk?

Forskare ser väldigt olika på denna situation, beroende på från vilken horisont de betraktar den. Ur ett vårdperspektiv blir vissa saker viktiga, ur ett vidare samhällsperspektiv ser de något annat.

Sirkka-Liisa Ekman är disputerad sjuksköterska och docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap, arbetsterapi och äldrevårdforskning vid Karolinska institutet.

1993 disputerade hon på en avhandling om hur äldre finnar
i Sverige som drabbas av demens förlorar den svenska de lärt sig. Successivt går de över till att tala enbart finska, sin barndoms språk.  Sirkka-Liisa Ekman tycker att politikers och tjänstemäns tal om integration av invandrarna i det svenska samhället klingar falskt när det faktiskt handlar om att mer eller mindre tvinga dem till anpassning.

– En verklig integration skulle innebära att Sverige tog hänsyn till invandrarens kulturella och språkliga bakgrund i vården, och det är sällsynt.

Modersmålet lugnar och stödjer
Den kulturella bakgrunden handlar bland annat om religion, men Sirkka-Liisa Ekman tycker också att man måste ta hänsyn till den individuella livshistoriens betydelse för olika personer. I Stockholm erbjuder till exempel Judiska servicehuset och
sjukhemmet både dagverksamhet och sjukvård till personer av
judisk härkomst.

Sirkka-Liisa Ekman har undersökt hur dementa finska invandrare i äldrevården beter sig tillsammans med vårdpersonal som bara talar svenska, och vad som händer när samma patienter får sin omvårdnad av tvåspråkig vårdpersonal. Omvårdnadssituationer från morgontoaletten videofilmades.
Den vårdare som inte talade patientens språk kunde inte stödja honom så att han vågade ta egna initiativ. Vårdaren gav
i stället korta kommandon till patienten, vilket fick patienten att tystna när han inte kände sig förstådd. I vissa fall blev han dessutom förvirrad av bristen på kommunikation.

Den vårdare som talade finska hade en lugnande och stödjande inverkan på patienten och lockade fram gamla förmågor hos honom som att klä på sig och tvätta sig.

För Sirkka-Liisa Ekman är det självklart att den som inte talar svenska ska kunna få vård av någon han kan kommunicera med – om vården ska kunna kallas god. Som ett gott ickefinskt exempel nämner hon det dagcenter för äldre iranier som finns i Husby utanför Stockholm.

Vårdgivarens kultur dominerar
Religionspsykologen Valerie de Marinis har erfarenhet av tvärkulturell vård både i USA och Sverige. I sin bok Tvärkulturell vård i livets slutskede säger hon, att när en patient från en kultur möter en vårdgivare från en annan sker mötet inom vårdgivarens kultur.

Betraktas patienten som ett »kulturellt objekt« och inte som individ är risken stor att han uppfattas som ett problem. Händer det i en miljö som präglas av osäkerhet orkar inte vårdpersonalen tackla svårigheterna och ge god vård, enligt de Marinis.

Tillvaron för den svårt sjuka, kanske dementa åldring som finns i äldrevården skiljer sig naturligtvis starkt från verkligheten för den gamla och trötta men relativt friska person som kan bo kvar hemma och odla sociala kontakter.

Närhet till barnen viktigare än språket
David Gaunt, docent i historia vid Södertörns högskola i Stockholm, har forskat om etnicitet, åldrande och vård på 1990-talet.

– Det förutsattes mer eller mindre när min forskargrupp började arbeta att vi skulle visa att de flesta invandrare i Sverige levde i isolering.

Men forskarna kom fram till att äldre invandrare, också inom samma språkgrupp, är en väldigt heterogen grupp människor. Många av dem är väl integrerade i det svenska samhället och ser sig som svenskar. Samtidigt finns det individer som lever i isolering på grund av bristande språkkunskaper och dålig utbildning. Däremellan finns olika nivåer av integration.

David Gaunt pekar på att många invandrare från exempelvis Iran, har sitt ursprung i olika minoriteter i sitt hemland. De har olika etnisk och religiös tillhörighet, men talar samma språk.

David Gaunt anser att särlösningar i äldrevården för speciella nationsgrupper bara passar vissa individer. Och han sätter inte ens gränsen vid dem som inte kan så mycket svenska.

Närheten till barn och barnbarn kanske blir viktigare än att vårdas på sitt eget språk i en annan kommun.
Han tror att majoriteten av invandrarna i Sverige kommer att söka sig till den allmänna, offentliga äldrevården, och att kommunerna därför måste planera för att ta hand om dessa gamla, tillsammans med svenskar, på ett bra sätt.

På Socialstyrelsen finns inte tillräcklig kunskap om vilka speciella vårdbehov invandrare i Sverige har som en följd av åldrandet, säger Ulla Höjgård, chef för Socialstyrelsens nya Äldreenhet.

– Vi har just fått veta att vi får pengar för att kunna göra en bred kartläggning av behov och resurser för den mångkulturella äldrevården under 1999, säger hon.

Inte heller på Kommunförbundet finns någon genomtänkt strategi för hur äldrevården för invandrare ska vara upplagd. De flesta vårdbehövande äldre invandrare finns i dag i den reguljära äldrevården. I några få fall drivs mindre enheter med servicelägenheter för finländare i kommunal regi.

Öppnade för särlösningar
Den privatisering av vårdinrättningar som inleddes i Sverige i mitten av 90-talet gjorde särlösningar möjliga, som stiftelsedrivna Finskt Äldrecentrum i Stockholm. Där får 48 invandrade finländare vård på olika nivåer. All omvårdnad sker på finska. I mindre skala finns föreningsdrivet gruppboende och dagverksamhet på finska bland annat i Olofström, Göteborg och Borås.

Även i den privat drivna äldrevården måste den kommunala biståndsbedömaren ger klartecken för att kommunen ska stå för kostnaderna för den boende.

– Många privata vårdalternativ och dagverksamheter drivs av invandrarföreningar. Kommunerna arbetar gärna via dem, säger David Gaunt.

Han kommer dessutom med ett konstruktivt förslag: Det skulle behövas en ickesvensk hemtjänst med anställda som kunde arbeta över stadsdels- och kommungränserna. Han jämför med australiensiska »flying doctors«. Då skulle personal med särskilda språk- och kulturkunskaper kunna ambulera inom ett större geografiskt område, mellan äldre med exempelvis iransk, latinamerikansk eller turkisk bakgrund.