Forskning

Iva-sjuksköterska ensam roll när patienter flyttas

<strong>Iva-sjuksköterska ensam roll när patienter flyttas</strong>
Transporter av iva-patienter är resurskrävande. Foto: Björn Larsson Rosvall

Patienter som flyttas från en iva till en annan används ibland som avlastningsytor. De som flyttas av resursbrist riskerar att gå miste om vård. Det visar ny forskning, som också lyfter upp iva-sjuksköterskans ensamhet i överföringsarbetet.

– Överföringarna mellan intensivvårdsavdelningar är något som skiljer sig från den vanliga intensivvården Men de senaste 15 åren har de ökat markant, och blivit som en integrerad del i den moderna intensivvården. Samtidigt finns inte så mycket forskning om det, säger Jonas Karlsson, forskare på Högskolan i Borås.

De nya studierna utfördes precis innan coronaviruset fick sitt grepp om Sverige. Sedan pandemin bröt ut har patientflyttarna blivit ännu vanligare.

Jonas Karlsson forskare på Högskolan i Borås.

Jonas Karlsson står med ena foten i akademien och den andra i kliniken. Han är intensivvårdssjuksköterska, lärare på specialistsjuksköterskeprogrammet och filosofie doktor på Högskolan i Borås. På sistone har han ägnat sig helhjärtat åt sin forskning om förflyttningar av iva-patienter mellan olika sjukhus.

En delstudie gick ut på att observera och filmdokumentera överföringarna. Då gjorde han en sorglig upptäckt: patienternas kroppar kunde användas som avlastningsyta. Det kunde ligga medicinteknisk utrustning, sprutor och journaler på en person som höll på att flyttas.

– Det är tragiskt egentligen. Det är inte roligt att presentera ett sådant resultat när man har en hel yrkeskårs ögon på sig. Det är inte min avsikt att hänga ut kåren. Men det var så det var. Hade man haft en vaken patient så hade den med största sannolikhet sagt ifrån. Men är patienten sövd så kan den inte, säger Jonas Karlsson.

Enligt honom är den situationen på svår för personalen. Det är mycket utrustning som ska med, tiden är pressad och det är inte alltid vårdmiljön under förflyttningen är anpassad för intensivvård. Till exempel var det trångt i ambulanserna.

– Produktutvecklarna av medicinteknik behöver anpassa produkterna för både patienterna och vårdarna. Där tror jag att mycket skulle kunna bli bättre. Till exempel med större, specialiserade ambulanser. Eller anpassade intensivvårdssängar som man kan ta med sig in i ambulanserna. Det här finns redan hos en del sjukhus, men långt ifrån alla, säger Jonas Karlsson.

Genom sjukhusets korridorer

Det hände också att iva-sjuksköterskorna var tvungna att transportera den nedsövda patienten genom offentliga korridorer på det nya sjukhuset för att komma fram till den nya intensivvårdsavdelningen. Med lampor som blinkar och maskiner som piper väcker transporten uppmärksamhet, och där ligger en patient som kanske inte alls vill ha allmänhetens ögon på sig. Det är jobbigt även för sjuksköterskorna.

– De känner med patienten när de på grund av miljön inte klarar att ge den goda vård som de hade tänkt, säger Jonas Karlsson.

I intervjuer med intensivvårdssjuksköterskorna fick han veta att de känner ett stort ansvar för patienten och en ensamhet i överföringsarbetet. I vanliga fall jobbar iva-personalen i team, med kollegialt stöd och närhet till läkare. Nu kan en iva-sjuksköterska vara ensam från iva med en patient, och dessutom i en uppgift som hen inte är van vid.

– Då uppstår frågan ”Om det händer något, vad kan den här ambulanssjuksköterskan – som jag annars inte jobbar med – hjälpa mig med?”. Intensivvårdssjuksköterskorna gör sitt yttersta för att ge en god och värdig vård, men i den mobila miljön är de tvungna att ge upp kontrollen som de annars har, säger Jonas Karlsson.

En annan stressfaktor ligger i att försöka räcka till även för de oroliga anhöriga vid överföringen. Intensivvården vet av tidigare forskning att närstående är en viktig del i patientens mående på sikt, och de bör involveras i vården så mycket som möjligt. Det bästa vore att avsätta en personal för informationsarbetet med de anhöriga, men det är inte alltid det finns resurser till det, säger Jonas Karlsson. I överföringarna är information särskilt viktigt för de anhöriga, visar hans intervjuer.

– De försöker hela tiden skapa sig en mening i en svår tillvaro. Det är i grunden en väldigt svår situation att vara närstående till en kritiskt sjuk person som behöver intensivvård. De slits mellan hopp och förtvivlan. Då blir detta moment en extra belastning på dem. 

Behöver få vara nära sjuk anhörig

De närstående berättade också om sitt behov av att vara nära patienten. En förflyttning bort från hemorten kan försvåra det markant. Den anhöriga är orolig och kanske inte i skick att köra bil, samtidigt som det är jobbigt att åka kollektivt med andra människor när man inte mår bra.

– De utrycker sig i form av ”hemma” om patientens första iva. De har hunnit rota sig på avdelningen, lärt känna miljön, rutiner och personalen. När då överföringen blir aktuell, känner de att de rycks upp och kastas ut i något okänt igen. De beskriver att de förlorar en trygg hamn, säger Jonas Karlsson.

Jonas Karlsson jämförde även journaler för att se om patienterna som överförs på grund  av resursbrist får lika mycket vård som de som inte flyttas alls.  

Vid extrema tillfällen kan en patient tyvärr förflyttas flera gånger. Det är inte riktigt bra.Man vet sedan tidigare att när man tar patienter ut från intensivvårdsavdelningen medför det en ökad risk för avvikande händelser. Det uppstår en patientsäkerhetsrisk. Är överföringen av medicinsk indikation, då kanske nyttan överväger risken. Men är det på grund av resursbrist är det svårt att prata om nytta och risk.

Mindre mobilisering och munvård

I sitt forskningsprojekt ville Jonas Karlsson titta på om det uppstår utebliven vård under överföringarna.

Han valde ut fyra aspekter som enligt tidigare forskning är viktiga för iva-patienterna ur såväl medicinskt som vårdvetenskapligt perspektiv: Tandborstning och annan munvård, mobilisering och nutrition.

Journaljämförelsen visade att patienter som överförs på grund av resursbrist fick mindre mobilisering och mindre munvård. För tandborstning och nutrition såg Jonas Karlsson inga skillnader.

– Min studie är ganska liten, inom en region med två sjukhus. Men den visar ändå att patienten förlorar vårdkontinuitet vid överföring. Den kan bidra till en fortsatt diskussion kring vad som händer med patienterna som förflyttas, säger Jonas Karlsson.

Han tycker att det behövs mer forskning om överföringar, och tänker fortsätta med ämnet i framtiden.

– Sedan är det viktigt att poängtera att varken jag, svensk eller internationell intensivvårdsforskning menar att man ska ha någon nollvision om överföringar på grund av resursbrist. Då lägger man kanske resurserna fel och det kan stå massor av tomma iva-platser, säger han.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida