Jag är orolig inför uppdraget att förändra vården

Hur ska jag som nyutbildad få undersköterskor att arbeta på nya sätt? skriver »Orolig student« som ett svar på en insändare i Vårdfackets novembernummer.

Jag tycker att sjuksköterskan med signaturen »Varför detta motstånd?« i Vårdfacket nummer 11 tar upp ett mycket viktigt problem.

Du berättar att du efter att ha försökt instruera undersköterskorna på avdelningen där du är ansvarig, hur man utifrån specifik omvårdnad bör vårda en patient med risk för herniering, stötte på starkt motstånd från undersköterskorna för att du »nedvärderade deras kunskap genom att berätta hur de skulle göra«. Deras ohörsamhet gentemot dina instruktioner resulterade i ett behov hos patienten av extra smärtlindring på samma gång som denne utsattes för risker som hade kunnat undvikas om undersköterskorna hade gjort som du sa.

Jag läser just nu tredje ter­minen på högskolans sjuksköterskeprogram, och det som du tar upp är en av de saker jag oroar mig mest för inför mitt kommande yrkesliv; att bli överkörd på detta sätt och på samma gång kanske ställas ansvarig inför sjukhusledningen för att inte klara av att driva igenom förändringar som är nödvändiga för verksamhetens utveckling och patienternas säkerhet och välbefinnande.

Visst, på ett sätt får man förstå dessa underskötersk­or, jag tror knappast att någon med yrkesstolthet tycker om att bli visad hur man ska göra sitt jobb efter att man har varit sysselsatt en längre tid inom det område man är verksam, och vi måste alla få äga rätten till våra känslor. Men enligt min åsikt finns det också situationer där man är tvungen att backa och göra avkall på de egna intressena för att låta den gemensamma angelägenheten få företräde, och den gemensamma angelägenheten var i fallet som du beskriver en vårdtagares liv och hälsa!

Vad kommer att hända med vården på sikt om ingen tar ansvaret för att ny kunskap anammas och görs till verklighet inom den praktiska omvårdnaden?

Det här med forskning och utveckling inom disciplinen omvårdnad tycks för övrigt innebära vissa problem. Inte med forskningen i sig, den förekommer tvärtom i allt större omfattning, men dess förverkligande ute på vårdavdelningarna är det tydligen sämre ställt med.

Då jag och mina studiekamrater förra året gick kursen Vetenskaplig teori och metod påpekade en av lärarna som föreläste att den omvårdnadsforskning som bedrivs ofta bara blir liggande, i stället för att omsättas praktiskt, och hon frågade sig varför. Kan den typ av händelseutveckling du beskriver vara en av förklaringarna?

Avslutningsvis finns det också ett genusperspektiv på detta. Vill vi bidra till en positiv genusutveckling och ökad jämställdhet måste vi som yrkeskvinnor samarbeta – inte motarbeta varandra!

Mycket bra att du tar upp detta ämne. Jag ser gärna en debatt kring det.

Text – Orolig student