Akutmottagning

”Jag är rörd över att sjuksköterskor aldrig ger sig”

”Jag är rörd över att sjuksköterskor aldrig ger sig”
Otillräcklighet var den känsla som kom igen hos sjuksköterskorna. Foto Hussein El-alawi/TT

Sjuksköterskor på akuten känner sig otillräckliga, men de fortsätter tänja sig lite till hela tiden. Signe Norgren berördes starkt av uppsatsintervjuer där kollegor kämpar för att få varje patient att känna sig sedd.

Signe Norgren blev gråtfärdig under arbetet med sin magisteruppsats.

– Jag blir så berörd av hur sjuksköterskor fortsätter att försöka hinna ge omvårdnad. De berättar alla om sin otillräcklighet. De har listor i huvudet med allt de vill hjälpa patienterna med under ett pass, men kan bara bocka av en bråkdel, säger hon.

Signe Norgren, snart specialistsjuksköterska i akutsjukvård.

Signe Norgren är själv sjuksköterska på Skåne universitetssjukhus akutmottagning i Malmö. Nu läser hon till specialistsjuksköterska i akutsjukvård på halvtid vid Lunds universitet, finansierat av arbetsgivaren.

Hon och studiekamraten Lina Larsson Sawo valde en frågeställning för sin magisteruppsats som de själva har stor erfarenhet av – att ge omvårdnad på en akutmottagning. De har intervjuat elva sjuksköterskor om deras upplevelser.

– På en akutmottagning förändras allt hela tiden. Just när du planerat hur du ska hjälpa en viss patient, försämras en annan akut, eller så ska någon iväg till röntgen.

Mitt i den ofta röriga miljön ligger svårt sjuka personer som har behov av hjälp och stöd, förutom det rent medicinska med undersökningar och behandlingar.

Monitorer blinkar och piper, larmen går och trycket av patienter går inte att bromsa. Patienterna på de hårda britsarna har alla på något sätt behov av hjälp från sjuksköterskorna.

– Den som ligger med brutet ben och väntar på gips kan samtidigt själv oroa sig för sin svårt sjuke make hemma, eller en hund som inte kommer ut eller får mat. Vi behöver hinna lyssna på patienterna och hjälpa dem – det är omvårdnad, säger Signe Norgren.

Omvårdnad -inte flummigt

Frågan vad omvårdnad egentligen är och hur den ser ut på en akutmottagning är hennes och Lina Larsson Sawo hjärtefråga.

– Det provocerar oss när vi får höra att omvårdnad är flummigt. Då kan man bara vända på det: Alla som varit sjuka vet hur det känns när man behöver omvårdnad och inte får det. Det är en stark känsla av hjälplöshet och övergivenhet.

På en akutmottagning är omvårdnadsåtgärderna allt ifrån att hjälpa en patient upp på toaletten, till att hinna informera om att någon fått en röntgentid. Den specifika omvårdnaden kan vara att delta vid larm och ge läkemedelsbehandlingar.

Men det är inte exakta handlingar eller åtgärder Signe Norgren vill prata om som omvårdnaden, utan det stora, det medmänskliga mötet. Hon återkommer till grunden, att omvårdnad är att se hela människan, aldrig definiera en människa utifrån en diagnos eller akut skada. Inte ens på akuten.

– När en patient kommer in och blir sedd av en sjuksköterska som sitt hela jag. Det är en känsla som man vet när den finns som patient och sjuksköterska, det är ytterst konkret.

En har arbetat över 30 år

Det var också något som de intervjuade sjuksköterskorna ständigt strävade efter.

– De fortsätter försöka om och om igen, från den som arbetat knappt ett år till den som arbetat över 30 år. Vi känner igen det och det gjorde oss så rörda. Det är därför vi valde att bli sjuksköterskor. Det är finns en liten nerv i en som hela tiden finns där för patienterna.

Intervjuberättelsernas  visade att sjuksköterskorna ofta inte kan leva upp till sina ambitioner för att bemanningen är för låg. De blir ständigt avbrutna, av larm, telefoner, kolleger som har frågor och andra patienter.

– De berättade att de i alla avseenden känner sig otillräckliga när det kommer till att få utföra det vi i vår profession är upplärda att göra: att ge omvårdnad. Hur de än tänjer sig som gummiband räcker det inte.

Sjuksköterskorna upplever att bemanningen inte räcker, vilket Signe Norgren själv känner igen.

 – Vårt resultat är inte bara rörande, det är också upprörande. Sjuksköterskorna har inte förutsättningarna. Att de ändå fortsätter sker på deras bekostnad.

Hon hoppas själv kunna vara med och förändra som specialistsjuksköterska. Bland annat skulle hon vilja arbeta som handledare och bollplank för att ge stöd till andra sjuksköterskor.

– Inte minst uppmärksamma dem på allt gott de gör hela tiden. Det är ingen naturlag att det ska vara så här på akutmottagningar.

Signe Norgren ingår i en satsning på Skånes universitetssjukhus akutmottagning, där flera kolleger nu läser till specialister. Till årsskiftet är bedömningar att akutmottagningen kommer vara en av de i landet med tätast bemanning av specialistsjuksköterskor. Då är cirka 30 av de runt 90 sjuksköterskorna specialistutbildade.

– Arbetsgivaren har tagit till sig att det här är ett sätt att få oss att vilja stanna kvar. För mig är det definitivt en morot att få fördjupa mig.

Patienternas utsatthet

Samtidigt som hon skrev magisteruppsatsen i vår presenterade omvårdnadsforskaren Andreas Rantala från Lund en artikel om patientens upplevelse av att stanna kvar på akuten i väntan på en vårdplats.

– Det är minst sagt beklämmande läsning. Den berättar om mycket rädsla, om patienter som är rädda för att ligga och dö, samtidigt som personalen bara rusar omkring.

– Patienterna lider dubbelt. De lider också av att se att sjuksköterskorna inte hinner. Det är ofta patienter säger till oss att de ser hur vi springer, och de erbjuder sig att klara saker själva. Det gör mig mer ledsen, jag är här för att ta hand om dem, säger Signe Norgren.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida