”Jag blev chockad av kollegornas jargong”

Sjuksköterskan Ahmed mötte rasism i vården för första gången under praktiken på ambulansen. "Kollegorna talade nedsättande om svarta och muslimer trots att jag satt i vårdutrymmet och lyssnade. Jag blev chockad av jargongen," säger han.

Som man, mörkhyad och muslim sticker sjuksköterskan Ahmed ut bland kollegorna på sin avdelning. Han tog examen för cirka fem år sedan och är snart klar med sin specialistutbildning. 

– Det är många som säger: ”Ahmed, du pratar ju jättebra svenska, är du född i Sverige eller?” 

Svaret är förstås ja, även om föräldrarna invandrade från ett krigsdrabbat land i Afrika. Han växte upp i en förort med många socioekonomiskt utsatta familjer. 

– När jag började jobba som skötare inom psykiatrin för tio år sedan var det få med min bakgrund bland sjuksköterskorna. Det fanns en misstro mot oss från förorten eftersom vi för oss på ett annat sätt, men ju fler vi blir desto tydligare är det för kollegorna att vi inte är farliga. 

På jobbet stöter han ofta på fördomar mot personer med utländsk bakgrund. 

– Patienter blir felbehandlade på grund av att läkare inte tar deras symtom på allvar för att de tillhör en etnisk grupp som anses manipulativ och ljuger om sina besvär. Ofta handlar det om biverkningar av mediciner. 

”Patienter har skrikit ’n-ordet'”

Han märker också hur patienter med ”helsvensk” respektive utländsk bakgrund behandlas olika när de inte följer en viss behandlingsplan eller missbrukar under tiden de vistas på avdelningen. 

Om man har den här människosynen, att man ogillar vissa personer så djupt, då är man inte lämplig att vårda dem. Jag anser inte att det är patientsäkert. 

– Jag var med om en händelse där två patienter uppvisade samma beteende, men den som var svart straffades och den som var vit fick snarare fördelar. Vissa i personalen tyckte att den mörkhyade patienten var obehaglig, men det gjorde inte vi andra med mörk hud. I sådana situationer försöker jag vara diplomatisk och ta upp situationen med chefen i efterhand, för att undvika obehag för både kollegor och patienter. 

Ibland märks rasismen även mot honom själv, i egenskap av vårdpersonal. 

– Patienter har skrikit ”n-ordet” åt mig, men det är ofta äldre, dementa personer och då försöker jag att ha överseende, även om det absolut inte är okej. Det är värre med kollegor som borde veta bättre. 

Det värsta minnet är från en tvåveckors vfu under termin fyra på grundutbildningen. Ahmed skulle göra praktik inom ambulansen, en inriktning som han hoppades skulle bli hans specialitet. 

Kollegorna raljerade över svarta människor

På ett av de första larmen skulle ambulansen åka till en familj med rötter i samma land som Ahmeds föräldrar. Han visste att han kunde bli åksjuk och bad att få sitta i framsätet, men den ordinarie besättningen placerade honom ändå ensam i det mörka vårdutrymmet. Ahmed spydde under färden. Samtidigt hörde han genom den lilla luckan till förarhytten hur kollegorna raljerade över svarta människor och islam. 

– Jag blev chockad över jargongen. De glömde helt bort att jag satt där och lyssnade. När de upptäckte mig skämdes de och sa att i den här hårda branschen måste man avreagera sig genom att skämta, och ibland blir det grovt. Jag sade att ”vissa saker skämtar man inte om”, men undvek att argumentera mer eftersom de befann sig i en maktposition. De skulle ju bedöma min insats. 

Men den defensiva strategin misslyckades. Redan nästa dag fick han besked om att han inte fick stanna kvar på på grund av ”passivitet” och att han inte kunde ta instruktioner. Detta trots att hans uppgift främst var att observera. 

– Jag fick sparken från vfu:n dag två! Anklagelserna var helt felaktiga, och jag vet att det berodde på händelsen i bilen. De båda kollegorna klarade inte av att se mig där mer. 

Jag har inte blivit försiktigare. Snarare gav det mig mer tändvätska.

Ahmed ringde kompisar och familjemedlemmar för att få stöd. Han fick rådet att anmäla kollegorna, men var rädd för konsekvenserna. När han ändå blev utkastad från stationen berättade han för ansvarig lärare på universitetet om bakgrunden. Läraren lovade att ringa upp huvudhandledaren på vfu-platsen och ”ge dem en utskällning”, vilket också skedde. Lärosätet informerade Ahmed om att inga fler studenter skulle placeras där. Men redan efter ett år hörde han att det ändå skedde. 

– Jag hade gärna velat ha återkoppling och för att få veta vilka åtgärder de vidtog för att något liknande inte skulle hända igen. Enligt andra kollegor på stationen förekom den här jargongen inom flera av verksamheterna där. 

Patienter kan identifiera sig

För att bli godkänd på kursen där vfu:n avbröts tvingades Ahmed att göra sin praktik i juli, när han egentligen skulle varit ledig. 

– Det här påverkade mig jobb-, fritids- och känslomässigt, konstaterar han. 

Efter händelsen på ambulansstationen har han blivit mer vaksam och bestämde sig för att aldrig acceptera ett liknande beteende igen. 

– Jag har inte blivit försiktigare. Snarare gav det mig mer tändvätska. Om man har den här människosynen, att man ogillar vissa personer så djupt, då är man inte lämplig att vårda dem. Jag anser inte att det är patientsäkert. 

I sitt nuvarande jobb kan han se fördelar med sin bakgrund, religion och utseende. Han märker hur vissa patienter söker sig till honom för att de kan identifiera sig. 

– Nu är det snart ramadan och då vill en del fasta. Då kommer de till mig och frågar om jag kan kolla om det är okej. Innan jag började här var det ingen patient som fick göra det. 

Fotnot: Ahmed heter egentligen något annat.