»Jag dansade glädjedans när jag kom in i riksdagen«

Margareta Cederfelt har som politiker i riksdagen blivit mordhotad för sina åsikters skull. I dag är hon chefssjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och ivrar för att sjuksköterskorna ska få en starkare ställning i hälso- och sjukvården.

5 april 2004

Att både vara politiker och chef är ingen lätt sak. Speciellt inte om man som Margareta Cederfelt tillhör ett parti i opposition, moderaterna. Ena stunden sitter hon som politiker och röstar emot ett förslag, den andra stunden ska hon som chef verkställa det beslutet.

En sådan konflikt skulle kunna vara sammanslagningen av universitetssjukhusen Karolinska och Huddinge. Margareta Cederfelt röstade i landstingsfullmäktige emot sammanslagningen, som chefssjuksköterska på dialysen i Huddinge ska hon vara med och genomföra det beslut hon röstade emot.

– Men det känns inte svårt. Beslutet är fattat på ett formellt riktigt sätt och då är det inga problem att genomföra det. Jag är anställd som chefssjuksköterska, inte som politiker. I stället gäller det nu att se möjligheterna, att försöka påverka så att det blir bra för både patienter och oss anställda, säger hon.

Men visst har det funnits situationer då det har varit svårare att vara politiker, där det har gällt viktiga personliga värderingar. Margareta Cederfelt berättar om två tillfällen i riksdagen. Den första gällde homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar. Moderaternas linje var att det bara skulle få gälla närstående, till exempel adoption av partnerns barn. Margareta Cederfelt ansåg att det var fel.

– Det handlar inte om i fall man är homosexuell eller inte utan om individen och då bör det gälla alla. Därför gick jag emot partilinjen och fick både negativa och positiva reaktioner.

Andra gången var det svårare. Då gällde det
de bosnier som flytt undan kriget från Balkan och som sedan, enligt majoriteten i riksdagen och partiet, allihop skulle skickas tillbaka.

– Jag höll inte med utan följde min övertygelse. En del hade bott här sex-sju år och hade barn som var födda i Sverige.

Själva beslutet var självklart för henne, konsekvenserna oväntade och otäcka. Anonyma började ringa alla tider på dygnet och skriva brev. Hon och familjen mordhotades och okända människor smög utanför huset på kvällarna.

– Men jag ändrar mig inte. Vi får aldrig ge vika för den sortens mörkermänniskor, säger hon mycket bestämt.

Margareta Cederfelt är alltså både sjuksköterska och politiker: två roller som hon mycket tydligt älskar och har svårt att vara utan. Även om hon periodvis valt bort den ena, till exempel när hon satt i riksdagen och tiden inte räckte till för sjuksköterskejobb. Margareta Cederfelt berättar att hon, när hon kom in i riksdagen som ersättare för Carl Bildt, dansade en glädjedans flera varv. Men hon säger också att det är fint att vara sjuksköterska.

Skånskan Margareta Cederfelt tog sin sjuksköterskeexamen i Stockholm för över 20 år sedan. Sedan blev det arbete på Ersta sjukhus, Långbro, Karolinska sjukhuset och Sophiahemmet. Då var politiken enbart ett intresse. Inte förrän i början av 90-talet, i samband med att hon fick sitt första barn, satsade hon på allvar på politiken. Främsta drivkraften, säger hon, var att hon tyckte att individen skulle ha ett större inflytande över sitt eget liv, bland annat möjligheten att själv välja barnomsorg.

– Först då kände jag att jag hade tillräckligt med tid, säger hon, samtidigt som hon säger att det för många andra kvinnor är precis tvärtom: när de får barn gör de i stället ett uppehåll i politiken.

Reaktionerna var blandade. Margareta Cederfelt berättar om när hon kandiderade till landstinget 1994; hur de hon kallar äldre herrar i alla partier bekymrat sa till henne att det är svårt att vara landstingspolitiker och att det tar mycket tid, och hur de ifrågasatte att hon skulle hinna med det som småbarnsmamma.

– Men de sporrade mig bara ännu mer, säger hon skrattande.

I dag sitter hon både i landstingsstyrelsen och landstingsfullmäktige samtidigt som hon arbetar heltid. Hur går det ihop?

– Man får planera sin tid och prioritera och jag och min man tar gemensamt ansvar för familjen, svarar hon.

För Margareta Cederfelt är sjuksköterskorna en viktig kraft i hälso- och sjukvården, men en kraft som inte kommit fram tillräckligt. Hon vill att de ska ta för sig: vara mer aktiva och våga försöka påverka utvecklingen. Här har Vårdförbundet en viktig roll, säger hon.

– Precis som andra organisationer och enskilda som lobbar borde Vårdförbundet göra samma sak och framför allt oftare i ett tidigare skede.

Hon menar att det ska göras innan till exempel direktiven till en utredning skrivs eftersom det är mycket svårare att komma i efterhand när direktiven väl är beslutade.

Ett område verkar ligga henne speciellt varmt om hjärtat: forskningen. Själv prioriterade hon bort den för politiken. Det är positivt att fler sjuksköterskor forskar, eftersom forskning går hand i hand med möjligheten att påverka utvecklingen, säger hon. Men förutsättningarna är sämre än för till exempel läkare.

– Det finns inga statliga medel för oss sjuksköterskor. Vi får själva begära ledigt och söka sponsorer. Några tjänster som gör att vi efter forskningen kan vara kvar i den kliniska verksamheten finns inte heller. Det har pratats länge om det, men väldigt litet har hänt.

Hon tycker att det ändå har skett en hel del positivt under senare år. Sjuksköterskornas status har höjts och möjligheterna att påverka har ökat, men hon är ändå orolig för framtiden.

– Jag ser tecken på att pendeln håller på att svänga igen. Den gamla hierarkin tycks vara på väg tillbaka och allt fler centrala beslut begränsar möjligheten till inflytande ute på arbetsplatsen.

 

MARGARETA CEDERFELT:
Ålder 44 år, född i Malmö
Familj make och två barn, 13 och 11 år
Senaste film Chaplins Diktatorn
Läser senast bland annat P C Jersild
och Kerstin Thorvall
Lyssnar på helst Peterson-Berger och Bach
Konst favoriter är Boticelli, Dalí
och Max Walter Svanberg 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida