»Jag går min egen väg”

Hon har talat till mig från både Mitt livs novell och Kamratposten. Och jag minns när jag smög in för att se filmen Kärlekens xyz. Hon är något av en egen sexualupplysningsinstitution, Maj-Briht Bergström-Walan.

Ingen skylt vid ytterdörren annonserar att här ligger Svenska sexualforskningsinstitutet. »Jag tröttnade på att ideligen sätta upp skyltar eftersom de blev stulna så fort de kom upp«, säger Maj-Briht Bergström-Walan.
Hon visar runt på mottagningen som hon grundade för nästan 35 år sedan och där hon fortfarande tar emot par och enskilda som söker hjälp för sina sexuella problem. I dag upptar även äldres och handikappades sexualitet hennes intresse.
? Många kvinnor har haft så mycket att göra med barn eller barnbarn att de har försummat erotiken. Kroppen har »vilat« från beröring för länge. Det är viktigt för äldre att känna att deras kroppar är verksamma.

Det är snart 50 år sedan Maj-Briht Bergström-Walan blev vår mesta sexualupplysare. När sexualupplysning blev ett obligatoriskt ämne i skolan 1956 saknades både litteratur och lärare med kompetens så Skolöverstyrelsen tog kontakt med henne. Som barnmorska och adjunkt i religion och historia, dessutom frikyrklig, ansågs hon vara rätt kvinna för uppgiften. Och själv tvekade hon inte.

Men egentligen skulle hon ha blivit missionär. Som färdigutbildad barnmorska 1947 var hon på väg till Kina för att starta en barnmorskeskola där.
? På den tiden födde kvinnorna i Kina så många barn och det var otroligt många som for illa.
Men den kinesiska revolutionen stoppade henne. Maj-Briht Bergström-Walan blev kvar i Sverige, gifte sig med en teolog och fick en son.
Som liten var hon barnevangelist och även om hon inte blev missionär på det sätt hon hade tänkt sig, känner hon det som om hon på sätt och vis blev det ändå. Fast inom ett kontroversiellt område. Parterapi, sexualupplysning i skolorna och sexualitet på film blev för mycket för 1960- och 70-talens rättänkande inom både kyrka och akademi.

Lars Brännlund, som var hennes kollega på Sexualforskningsinstitutet på den tiden, beskriver det som »tuffa pionjärår«. De hade tre pärmar fulla med hatbrev och ett par gånger fick praktiken utrymmas på grund av bombhot. Men inte mycket av hot och okvädningsord har bitit på Maj-Briht Bergström-Walan. Bara en gång blev hon riktigt illa berörd. Det var när hon fick ett hotbrev från frikyrkopastor Stanley Sjöberg. Det brevet har hon sparat ? i ett bankfack.

Hon har alltid talat rättframt och rakt om sexualitet. Och gör det fortfarande. Hennes råd är ofta pragmatiska. Som det till den 75-åriga änka som sökte upp henne för att få hjälp att tillfredsställa sin nyväckta sexuella lust.
? Jag sa åt henne att lära sig att njuta med hjälp av en massageapparat, och eftersom hon skämdes så köpte jag en åt henne. Sedan visade jag henne hur hon skulle använda den och lämnade henne att i lugn och ro pröva sig fram i ett avskilt rum på mottagningen. En tid efteråt ringde hon och sa att det var den bästa hjälp hon har fått.
Karaktären på de frågor som par kommer till henne med har förändrats genom åren. På 60- och 70-talen handlade det mycket om biologi och fysiska frågor, nu handlar det mer om hur man lever ihop, vad som präglar ens njutning och vad sexualitet betyder i ens relation. Det kommer 70-åriga par till henne och ber om hjälp att hitta tillbaka till varandra.

Det finns alldeles för många fördomar, inte bara kring äldres och handikappades sexualitet, utan också mot samkönades, konstaterar Maj-Briht Bergström-Walan.
? Där har jag gått i bräschen. Jag har kämpat för registrerat partnerskap mellan homosexuella och jag har gått ut med att jag själv är bisexuell.
Hon var 48 år när hon upptäckte sin bisexualitet och hon såg omedelbart förmågan att känna lust till båda könen som en gåva.
? Det andra tycker är en skam ser jag som en möjlighet. Jag vågade besvara känslorna.
Det var förresten omöjligt att inte våga det, säger hon, och berättar att hon aldrig känt något liknande som det hon kände när hon första gången dansade tryckare med en kvinna.

Första gången hon uttalade sig om att hon var »stereo«, som hon kallade det då, var i en intervju med en veckotidningsjournalist. Hon tänkte inte så mycket på det förrän en journalist från Expressen ett år senare ringde och frågade om hennes bisexualitet. »Vad vet du om den?«, frågade hon förvånat. »Det står på dagens löpsedel«, blev svaret.
Hon sprang genast ut och möttes av rubriken: »Känd sexualupplysare: Jag är bisexuell«. När hon kom hem den dagen frågade hon sin son om han hade sett dagens löpsedlar. »Var det du?« utropade han och tillade: »Juste mamma!«

Jag frågar hur det kommer sig att hon alltid har varit så orädd. Svaret kommer prompt.
? Jag är otroligt självsäker. Jag tar avstånd från det som inte passar mig och går min egen väg.
De första två åren av sitt liv bodde Maj-Briht Bergström-Walan på olika barnhem. Det är en tid hon inte gärna pratar om. I stället berättar hon med värme om mostern och hennes man som adopterade henne när hon var tre år. Hon var ett efterlängtat barn som blev högt älskat och som älskade tillbaka.
? Varje dag när min pappa kom hem från arbetet fick jag en present av honom.
Ända tills han dog. Då var Maj-Briht elva år. Det var då religionen blev en tröst, både för henne och för modern.

Hon säger om sig själv att hon alltid har gått sin egen väg. En individualist ? ingen gruppmänniska ? även som mycket liten.
På frågan om vad det var som fick henne att starta ett sexualforskningsinstitut svarar Maj-Briht Bergström-Walan enkelt:
? Jag tyckte att människor behövde sexualterapi.
Det tycker hon fortfarande. Hennes arbetsfält är så stort att hon, trots att hon har fyllt 80, inte kan sätta sig ner och säga att hon är färdig. Och så länge lusten till arbetet är större än ansträngningen att utföra det kommer hon att fortsätta.