”Jag gick därifrån med stålkulor i magen”
Charlotte Qvandts förstfödde, sonen Juno, var bara två månader när Charlottes mamma fick beskedet att hon hade lungcancer. Fyra månader senare var hon död. ??
Vad betyder ”Du ser draken genom fönstret”??
— Från fönstret på Stockholms sjukhem där mamma bodde sina sista veckor i livet kan man se den gamla biografen Draken med sin karaktäristiska drakskylt i neon. Med titeln vill jag också försöka fånga något av hur det kanske känns att se döden komma närmare utan att kunna stoppa den.??
Hur klarade du att som nybliven mamma också hantera den egna oron och sorgen över din mammas sjukdom??
— Jag tror att mitt eget föräldraskap var en förutsättning för att klara det. Jag blev hela tiden dragen tillbaka till verkligheten av Juno. Han var också källan som vi hämtade vår kraft ifrån. Det fanns inga alternativ, för det skulle väl vara att ge upp???
Du och din mamma verkar ha haft ett okomplicerat och gott förhållande. Var det så??
— Vi hade en otroligt nära och intuitiv relation. Däremot var den som alla andra nära relationer mycket komplicerad. Det var nog just det som gjorde den så djup och betydande för mig. När jag var liten var det hon och jag, och så fortsatte det. Hon är förutsättningen för den jag har blivit, eftersom jag växte upp tillsammans med henne.??
Knakade det aldrig under den här tiden??
— Mammas sjukdom slukade henne. Cancern tog henne steg för steg ifrån mig under en alldeles för kort tid för att någon av oss skulle kunna smälta det som hände. Det knakade aldrig mellan oss, men stundom gjorde det så ont att allt var svårt att bära. Mamma fick raseriutbrott och var väldigt ledsen, men då var det sjukdomen som talade, inte hon. Att jag gick därifrån med stålkulor i magen var inget jag lät henne veta. Jag pratade med min man eller mina vänner. ??
Det har gått tre år sedan din mamma dog. Hur mår du nu??
— Bra. Jag lever fortfarande med förlusten av mamma och antar att det är något jag kommer att få dras med. Ofta minns jag henne med all värme jag har inom mig. Jag har fått ett barn till, Lo, och upptäcker mer och mer att livet fortsätter. När jag läste igenom boken igen nyligen undrade jag hur jag orkade. Det känns som om en mer tunnhudad version av mig skrivit ner allt och lämnat kvar en mer stabil människa att vandra vidare. AJ