”Jag glömmer aldrig barncancerpersonalen”

Cancern tog ifrån Anna Edström hennes tonår. I stället för att träffa kompisar låg hon på sjukhus och mådde illa till doften av alla föräldrars mikrade piroger. Trots det valde hon att återvända till sjukvården som vuxen, som sjuksköterska. Nu i september promenerar hon för att samla pengar till Barncancerfonden.

Lite varstans på Eksjö vårdcentral har sjuksköterskan Anna Edström satt upp lappar om Walk of hope. Det är en välgörenhetspromenad som hon arrangerar genom Barncancerfonden för att samla pengar till forskning och drabbade barn och föräldrar. September är nämligen barncancermånaden. Då uppmärksammas barncancer lite extra, och runt om i landet arrangerar människor promenader, cykelturer och spinningdagar för att samla in pengar.

– Mina kollegor tycker det är jätteroligt, de som kan vill följa med. De tycker att det är roligt att det uppmärksammas. Det är inte bara till forskning som pengarna går. Det är till barn och familjer. Leksaker till barnavdelningen. Mat till barnavdelningen – maten satsas det mycket på på barnvadelningarna, för barnen vill inte äta när de är så sjuka, säger Anna Edström.

Svårt att få de sjukaste att äta

Hon talar av egen erfarenhet. Som tonåring fick hon en ovanlig form av lymfom, med cancer i skelettet i lårbenet. I stället för att dansa disco och träffa killar, tvingades hon isolera sig hemma eller på sjukhus på grund av infektionsrisken.

– Det jag kommer ihåg är mycket med maten. Personalen frågade ”Vad vill du ha i dag? McDonald´s? Pizza?” För man vill inte äta, man mår illa hela, hela tiden. Man är fast inom sina fyra väggar hela tiden. Ofta mådde man illa bara man kände doften av mat. Men McDonald´s-mat minns jag luktade gott. Så de tog upp beställningar från alla barn och hämtade mat till oss, säger Anna Edström.

I dag är hon 40 år men kan fortfarande inte äta en del saker som påminner om den tiden.

– Gorbys piroger. Det var så många föräldrar som värmde det i mikron på sjukhuset. Det vänder sig i magen på mig fortfarande när jag känner lukten av det. Och viss musik som jag lyssnade på då klarar jag inte heller av. Det är märkligt hur det sätter sig. Men det funkar väl så.

”Personalens bemötande gjorde mig mindre rädd”

Anna Edström säger att hon inte kan jobba med barn i dag. Hon är för känslig för det, men beundrar dem som gör det.

– Jag kommer aldrig glömma barncancerpersonalen. Det var aldrig några ledsna miner eller ”usch vad hemskt för dig”. De sa ”Nu kör vi. Nu gör vi detta i dag och detta imorgon”. Det var peppande hela tiden. Deras bemötande gjorde att man inte var så rädd. Och de lät mig protestera på mitt sätt. Som när jag vägrade ligga åt ena hållet i rummet, eller när jag prompt skulle gå i stället för att åka i sängen ner till undersökningen. Det var protester bara för att, ser jag i dag. Men de lät mig göra det. De fick en att känna att ”du är fortfarande du”. Det tycker jag är jätteviktigt.

”Oro kan göra en lika illa som en sjukdom”

Hon har också tagit med sig respekten som sjukvårdspersonalen gav henne. Trots att föräldrarna var med och hon bara var 13 år, så kände Anna att det var till henne de talade. I sitt jobb som sjuksköterska på vårdcentralen i Eksjö försöker hon ge tillbaka allt det som hon fått.

– Jag möts av mycket oro. Det kan handla om provsvar, eller smärta någonstans. Mitt sätt att hjälpa dem är att ta dem vidare till läkaren. Att vara patientens röst och säga ”Jo, jag tycker att patienten ska få göra detta”. För det är lika viktigt att behandla oro som att behandla sjukdomar. Det kan göra en lika illa som en sjukdom, säger Anna Edström.

Hennes Walk of hope går ikväll, den 2 september. Än så länge vet hon inte hur många som kommer. Men efter att hon skrivit om det på sin Facebooksida och varit med i lokaltidningen har det ramlat in mer pengar i hennes insamling. Det är från människor som inte kan vara med på promenaden runt Hunsnässjön, men som vill bidra ändå.

– För mig betyder Barncancermånaden, -fonden och promenaden mycket. Sjukdomen ärrar en för livet. Både fysiskt och psykiskt. På både gott och ont. Barn ska inte behöva bli så sjuka, och föräldrar ska inte behöva uppleva att deras barn blir så sjukt. Det här är en chans att göra något åt det.