”Jag hade aldrig sett sådana sår”

Män som dödar och skadar varandra. Kvinnor på sjukhusen som tröstar och vårdar. I en ny bok berättar en sjuksköterska om de unga männens ohyggliga skador hon upplevde under konflikten på Nordirland.

Dagen när uniformen anlände blev en milstolpe. I paketet låg klänningen, mössan, bältet och spännet. Men det föremål som skulle bli det viktigaste låg vid sidan om, insvept i plast. Jag öppnade det och började vika upp tyget, och där var det vita stärkta förklädet. Det var stelt som en bräda när jag provade det. Inte förstod jag då att förklädet skulle bli en symbolisk sköld, någonting som skulle hålla min smärta inne och hjälpa mig hålla kontrollen.

Självklart hade vi som började sjuksköterskeutbildningen på den tiden redan upplevt oroligheterna. Skjutningarna, bomberna och rädslan att gå ut, om någonting skulle hända. I juli före terminsstarten hade jag hamnat i vad som senare blev känt som Bloody Friday, när 22 bomber exploderade runt om i Belfast. Jag hade åkt in till Belfast för att köpa lite saker som jag behövde inför min kursstart, och hamnade plötsligt mitt i infernot. Jag var en av de lyckliga som kom tillbaka hem vid liv och oskadad den dagen.

Då var jag en glad men lite naiv 18-åring, men snart fick jag möta situationer som pressade mig till det yttersta. Jag lärde mig snabbt att inte prata om min egen rädsla och smärta inför vad jag upplevde. Det handlade om att vara stark och använda det vita förklädet som en sköld för att absorbera inte bara blodet och tårarna, utan också behålla mina känslor tätt inom mig.

Jag kommer ihåg ett av de tillfällena när jag kom nära gränsen. Det hade varit en förfärlig dag och när natten kom var det ingen som talade om att gå hem, det var för stressigt och ambulanser hade anlänt under hela kvällen. Bortsett från tidigare oroligheter i staden under dagen, så pågick en lång skottlossning och flera av de skadade togs in på sjukhuset. Polis och soldater fanns överallt. Människor argumenterade och skrek på alla i uniform och vårdpersonal sprang omkring. Jag var en av de oerfarna och försökte desperat hjälpa till, men inombords var jag helt paralyserad av allt som hände inför mina ögon.

Plötsligt ropades mitt namn upp och chefssjuksköterskan sa till mig att gå till ett bås och sitta hos en patient som var döende. Hon sa att ingenting mer kunde göras för honom.

Mannen hade skjutits och en stor del av hans huvud var borta, hans ansikte var oigenkännligt och det var blod och hjärnvävnad överallt. Han var täckt av lakan och var uppkopplad till ett dropp. Jag satte mig bredvid honom, sa mitt namn och tog hans hand. Mannen tog den omedelbart så hårt, att jag trodde att min hand skulle gå sönder, och han vände sig sakta emot mig.

Jag hade aldrig sett sådana sår. Han pratade osammanhängande och blev otålig när jag inte förstod. Slutligen böjde jag mig ner, nära det som var kvar av hans ansikte. Då bad han mig att be för honom. Min uniform och förkläde var helt täckta av blod och där mitt i detta inferno tog han min hand och bad mig be en bön. Han och jag, var och en på sitt sätt bad vi om en högre makts ingripande.

En annan natt fick jag speciellt ta hand om en patient som hade fått tredje gradens brännskador i en bombattack. Jag noterade vad som behövde göras under natten och gick till rummet för att lösa av sjuksköterskan som satt där. Jag öppnade dörren och chockades av vad jag fick se.

Personen i sängen var helt svart. Inget hår, nästan oigenkännlig som mänsklig varelse. Det jag kommer ihåg mest är stanken av bränt kött. Den långa natten började, i ljuset av en svag lampas sken. Jag hade erfarenhet av att hantera bombskadade människor och hade också varit inblandad i den förfärliga uppgiften att ta hand om de stora plastsäckarna med kroppsdelar som var upplockade från platser där bomber briserat. Men det var inte förrän nu som jag hade mött en mänsklig varelse så förkolnad att det var ett mysterium att han fortfarande kunde vara vid liv.

Jag tillbringade hela natten med denna stackars man. Försökte lindra hans plåga och bara finnas vid hans sida. Med en så svårt skadad fanns inte mycket annat att göra. När gryningen kom tog plågan slut och han lämnade stilla denna värld.

Under en morgonrapport fick vi veta att fyra patienter hade anlänt kvällen innan. De kom från olika väpnade grupper från de båda stridande sidorna och var offer för varandras våld.

På den tiden låg patienterna enligt det gamla Nightingalesystemet med sängar på båda sidor om salen. En av patienterna var en hängiven katolik, omgiven av religiösa föremål. En annan, som uppenbart inte hängav sig till den katolska tron, började argumentera med honom, och ett högt och mycket aggressivt gräl tog fart.

Jag har lärt mig sedan dess, att ingenting är så illa att det inte kan bli ännu värre. När släktingarna till dessa fyra patienter började anlända, blev vi tvungna att ingripa. Chefssjuksköterskan gick till aktion och bad mig se till patienterna, så skulle hon hantera de anhöriga. Jag fick flytta runt patienterna, för att skapa en fredligare miljö.

Freden underlättades av att en av de anhöriga kom in med flera blombuketter och placerade dem på borden framför sängarna, så att patienterna inte behövde se varandra.

En annan gång fick jag tjänstgöra på en mycket belastad ortopedisk avdelning med 84 bäddar. I den ena änden av enheten fanns ett säkerhetsområde, där speciella patienter vaktades av polis, som i sin tur vaktades av armén. I nästa sektion vårdades patienter med svåra bäcken- och lårfrakturer. I en annan avgränsad del fanns patienter som var skadade av skottlossning och bomber.

Jag hade nattjänst och när jag kom ut från hissen och gick mot sjuksköterskeexpeditionen mötte jag dagskiftet och deras ansiktsuttryck fick mig att vilja gå tillbaka in i hissen igen och springa min väg. Men jag fortsatte och stack instinktivt in mina händer innanför förklädet, bara för att försäkra mig om att mitt innersta skulle vara skyddat bakom den stärkta ytan.

Rapporten var relativt odramatisk, utom när det gällde en ny patient som hade kommit från operationssalen och var i ett kritiskt tillstånd. Han kom inte från Nordirland och var inblandad i en explosion där ingen annan skadades. Tydligen hade han preparerat en bomb, och den hade exploderat i förväg.

Efter rapporten gick jag för att se till honom. Skadorna var omfattande. Han hade förlorat båda benen, en arm, ett öga och hade stora skador i ansiktet och på kroppen. 21 år gammal var han och hade en ettårig dotter. Mannen hade kommit för att hjälpa till på den ena sidan av konflikten, men hade sagt till sin familj att han skulle stanna på Nordirland med några vänner.Jag satt hos honom medan han vaknade ur narkosen. Hans smärta var extrem, och eftersom kroppsvävnaden var så svårt skadad var det nästan omöjligt att ge honom smärtlindring intravenöst. Jag har aldrig glömt den här patienten som bara var ett år äldre än jag själv.Trots att jag blev vittne till lidande kontinuerligt under dessa hemska år på 70-talet, så kan jag aldrig glömma det fruktansvärda skriket från hans mor när hon fick se sin svårt skadade son första gången.

När jag kom ut från det mörka nattskiftet och mötte det starka solljuset, verkade allt helt normalt. Men det var det inte. Ingenting i allt detta var normalt.

Fakta: Konflikten på Nordirland
Den bittra och våldsamma konflikten på Nordirland krävde 3 700 liv under åren 1966—2003. De nordirländska katolikerna vill att landet förenas med republiken Irland medan den protestantiska gruppen står för en fortsatt union med Storbritannien. Från slutet av 60-talet, fram till slutet av 90-talet, förekom våldsamma konfrontationer mellan de olika lägrens väpnade grupper. Konflikten grundar sig också i diskriminering av de katolska medborgarna i politik, arbetsliv och boende.