”Jag hade ont i magen de första veckorna”
Under sommaren tar många sina första staplande yrkessteg i vården. Hur är det att komma ut mitt under en pandemi? Hur var den första tiden, sedd med några år i backspegeln? Och hur förbereder man sig bäst under vfu:n? Vi har träffat några som vet.
Oscar Martinez tog examen från Karolinska institutets sjuksköterskeutbildning i januari. Efter det började han på en fotokurs, men plikten kallade när trycket på sjukvården ökade under våren. Ändå tvekade han inför att påbörja sin yrkesbana som sjuksköterska just då.
— Efter att ha hört om pandemin på nyheterna var jag orolig över att bli en ytterligare belastning för den ordinarie personalen. Jag var ju så oerfaren, säger Oscar Martinez.
Via ett bemanningsföretag hamnade han ändå på vårdavdelningen Neuro 4 på Karolinska i Solna.
— Det var speciellt. Jag kände stressen i luften. Då visste ingen hur det skulle gå med covid, allt var ovisst. Men de anställda hade förberetts och extra personal kallades in.
Några av de ordinarie sjuksköterskorna hade bytt avdelning för att stötta där de behövdes mest.
— Ett tag var vi sex bemanningsanställda, berättar Oscar Martinez.
Det var ingångslönen som avgjorde valet att jobba på ett bemanningsföretag. Efter diskussioner om hur inskolningen skulle ske med både uppdrags- och arbetsgivare konstaterade Oscar Martinez att det inte var någon större skillnad.
— I båda fallen erbjöds jag två veckors introduktion, vilket jag var väldigt tacksam för. Jag hann lära känna kollegerna och förstå hur avdelningen arbetade. Alla var väldigt stöttande.
— Men jag tycker att det är jobbigt att prata om lön. Det känns orättvist att jag tjänar så bra jämfört med dem som har lång erfarenhet. Utan dem hade jag ju inte kunnat rådfråga någon.
Trots en lyckad introduktion blev den första månaden tuff. Oscar Martinez var beredd på det, men mådde ändå dåligt.
— Jag hade hört att man skulle känna sig i vägen som ny. Tycka att man ställde dumma frågor och vara rädd för att göra fel bedömningar. Första veckorna hade jag ont i magen på ett obehagligt sätt. Jag grät på några pass och hoppade ibland över lunchen för att hinna med allt.
— I efterhand har jag förstått att jag hade kunnat planera arbetet på ett annat sätt för att få det att flyta bättre. Vissa saker som på papperet ska ta fem minuter kan dra ut på tiden på grund av att en patient är spruträdd eller liknande. Men det är också charmen med det här yrket.
Han tycker att han har fått bra stöd från både kollegerna på avdelningen och från bemanningsföretaget.
— De har frågat hur jag mår och om jag pallar att fortsätta. Just nu känner jag att jag kanske inte är redo för hundra procent ännu. I höst vill jag nog gå ner i arbetstid om det är möjligt.
Sommaren upplever han som lugnare än våren, men med fler toppar och dalar. Alla ordinarie har fått semester och själv har han skjutit upp sin planerade ledighet till slutet av augusti och början av september för att täcka upp för kollegerna.
— Vissa pass måste jag nästan leta efter jobb, medan andra pass är jättestressiga. Vi har duktiga vikarier som är undersköterskor och de flesta av oss sjuksköterskor började ju redan i april så vi har hunnit komma in i jobbet. Allt känns mer hoppfullt än under våren. Det som oroar mig är vårdskulden — alla inställda operationer som ska tas igen i höst.
På Neuro 4 har han träffat relativt få patienter som testats positivt för covid-19. Det är bara vid kortare undersökningar han behövt ta på sig full skyddsutrustning.
— Det rör sig om kanske 30 minuter åt gången, men jag har ändå upplevt det som extremt jobbigt. I matsalen har jag mött iva-personalen som arbetar i den utrustningen hela passet. Jag ser hur trötta de är och känner stor beundran. Ibland har jag hört bekanta som sagt att vi inom vården är hjältar, men jag känner mig verkligen inte som någon coronahjälte och vill inte vara det heller. Jag valde det här yrket för att hjälpa och lindra, inget annat.
Under våren visade Oscar Martinez själv positivt resultat på ett covid-19-test som genomfördes på arbetsplatsen.
— Då var jag inte så kaxig! Jag blev jätteförvånad eftersom jag kände mig precis som vanligt. Jag hade ingen feber eller hosta.
Det fanns ett beslut om att personal som testats positivt men inte uppvisade symptom fick jobba på som vanligt. Och strax kallades han till ett nytt test, som var negativt.
Tidigare i livet har Oscar Martinez bland annat arbetat som fritidsledare, resurslärare och vårdbiträde på äldreboende.
— Anledningen till att jag ville bli sjuksköterska var den tacksamhet jag fick tillbaka när jag gjorde skillnad för människor i skolan och på vårdboenden. Framöver vill jag gärna jobba med ungdomar igen, kanske som skolsköterska, inom bup eller i kriminalvården.
Han håller kontakt med flera av sina gamla kursare från Karolinska institutet och slås av hur kraftigt pandemin påverkat alla.
— Det har varit en unik läroperiod för oss. I framtiden blir vi nog de riktigt jobbiga handledarna: ”Ni tycker att ni har det tufft, tänk på oss som kom ut mitt under pandemin!”