»Jag har ett ansvar att hjälpa andra«
Till vardags brinner biomedicinska analytikern Jorge Hernandez för sitt jobb. På sin fria tid försöker han att hindra chilenska barn i slummen från att hamna på gatan. När han inte dansar salsa, vill säga.
Barnen i kåkstäderna har det väldigt svårt. Vårt viktigaste bidrag är att försöka ge dem insikt om i vilken situation de befinner sig och få dem att förstå att det faktiskt går att påverka den. Inte minst ska de få lära sig vilka rättigheter de har.«
Det säger Jorge Hernandez som till sommaren åker tillbaka till sitt gamla hemland Chile för att tillsammans med sambon Sonja Johansson och barnen i den fattiga byn Colina träffa borgmästaren, guvernören och andra myndighetspersoner med inflytande.
I Colina, som ligger cirka fyra mil utanför huvudstaden Santiago, finns två fängelser som tar emot fångar från hela det avlånga landet. Utanför murarna har successivt en kåkstad byggts upp av anhöriga till internerna. När fångarna väl släpps har familjerna i regel inte råd att lämna stället utan blir kvar i kåkstaden, som i dag rymmer cirka 400 familjer.
Bland allmänheten kallas Colina för tjuvarnas och missbrukarnas kvarter. Det saknas skola för barnen, vårdcentral, lekplatser, idrottsanläggningar och mycket annat som i andra stadsdelar är en självklarhet. I hälften av bostäderna (läs skjulen) saknas såväl vatten som el.
Genom förebyggande insatser hoppas Jorge och hans vänner i Kalmar/Ölands fn-förening kunna hindra åtminstone en del av barnen från att hamna på gatan som tiggare, tjuvar eller prostituerade.
– Men det är inte vi som ska föra barnens talan med borgmästaren och de andra makthavarna. Det ska de göra själva. Genom att berätta om sina levnadsvillkor hoppas vi att myndigheterna ska få upp ögonen för deras utsatthet och börja satsa resurser i området.
Jorge Hernandez är en kraftigt byggd man med tjockt svart hår uppbundet i en lång hästsvans. Han påminner lite om den väldige, men vänlige indianen i filmen Gökboet. Och indian är han, åtminstone delvis. Stolt beskriver han sig själv som en man med gener och blod härstammandes från Mapucheafolket – »Jordens folk«.
Precis som barnen i Colina växte han upp under mycket enkla förhållanden, som äldsta barnet i en sexhövdad syskonskara. Båda föräldrarna hade arbete men det saknades ibland ändå mat på bordet. Som så många andra chilenska barn uppfostrades han strängt katolskt. Men i takt med att han som ung tonåring började intressera sig för biologi och evolutionslära blev han allt mer konfunderad över den religiöst präglade världsbild som dittills hade varit så självklar för honom.
– Biologin lärde mig att tänka kritiskt och ifrågasätta det som står i bibeln. Jag började förstå att allt inte är förutbestämt, så som mina föräldrar tolkade det. Jag insåg att bara för att jag föddes fattig var det inte nödvändigt att jag skulle behöva leva så i resten av mitt liv.
I mitten av 70-talet utbildade han sig till biomedicinsk analytiker. Efter examen fick han jobb på ett litet sjukhus på den mytomspunna Påskön. Som ensam biomedicinsk analytiker fick Jorge ta ansvaret för all labbverksamhet, inklusive röntgen.
– Den stora skillnaden mellan biomedicinska analytikerutbildningen i Chile och Sverige är att studenterna i Chile får lära sig att arbeta under mycket primitiva förhållanden. I Sverige är labben utrustade med all möjlig avancerad teknik och automatik medan det mesta måste skötas helt manuellt på många av de chilenska labben.
Till skillnad från sin föregångare på labbet trivdes Jorge på ön, där kulturen och sedvänjorna skiljer sig stort från det chilenska fastlandet. Vid militärkuppen 1973 förbjöds påsköborna inte bara att fira sina egna högtidsdagar utan också att tala sitt eget språk. Många trotsade förbudet och Jorge, som hade varit aktiv i vänsterrörelsen sedan 70-talets början, ställde sig solidariskt på öbornas sida.
– Efter militärkuppen gjorde jag som så många andra, jag blev försiktig och skyltade inte öppet med mina åsikter. På Påskön slappnade jag av och gick med i »De gamlas förening«, i vilken starka röster höjdes för öns självständighet.
En dag blev han kallad till sjukhusledningen som förklarade att han inte längre var välkommen på ön. Det var order från högsta ort. Hans solidaritetshandlingar med öborna stack i ögonen på den styrande militärregimen.
Men han fick inte sparken. I stället blev han förflyttad till en venerisk mottagning i horkvarteren nere i hamnen i Chiles näst största stad, Valparaiso. Lokalerna var mörka och smutsiga och patienterna kom från samhällets absoluta botten.
– Tanken var att jag skulle uppfatta omplaceringen som ett straff. Men jag trivdes. De som kom till mottagningen var för det mesta fattiga och eländiga, många var prostituerade, men det var inget konstigt med det. Det var samma typ av människor som hade omgett mig under min uppväxt, säger Jorge med en axelryckning.
Även om han tyckte om jobbet började olustkänslorna bli allt mer påtagliga. Flera av hans vänner hade genom åren blivit trakasserade av militären, några hade fängslats, andra hade försvunnit spårlöst.
– Jag blev mer och mer orolig för vad som skulle hända med mig. Framför allt var jag rädd för att bli fängslad, säger Jorge som tog kontakt med några chilenska kamrater i Sverige. De ordnade så att han, hans dåvarande hustru och deras två barn 1987 kunde komma hit.
Fyra år senare fick han sin utbildning godkänd i Sverige och kunde börja arbeta som biomedicinsk analytiker.
– Värst var de första åren, innan jag fick uppehållstillstånd och över huvud taget kunde börja arbeta. Självkänslan sjönk markant. Jag blev passiv och trodde till slut inte att jag klarade av någonting.
I dag är det annorlunda. Sedan 1991 arbetar Jorge på mikrobiologiska laboratoriet på länssjukhuset i Kalmar. Han har tagit en magisterexamen och går nu doktorandutbildningen för att utveckla tekniker att effektivt och säkert kunna analysera förekomsten av tarmbakterier hos vilda fåglar. Men mesta tiden ägnar han åt jobbet på rutinlabbet, vilket han trivs alldeles utmärkt med.
Ända sedan tiden på Påskön har han känt att han valde rätt yrke. Han säger att han i dag lever ett liv som han inte ens hade kunnat drömma om som barn.
– Det är lätt att vara bekväm när man har allt. Förr pratades det mycket om solidaritet, numera verkar de flesta bara vara intresserade av sin egen soliditet. Jag hade kunnat nöja mig med att ha roligt på labbet och ägna kvällarna åt att titta på tv. Men på något sätt känns det som att jag har ett ansvar att försöka hjälpa andra som på grund av orättvisor inte lever ett lika gott liv.