»Jag känner mig väl förberedd!«

Anna Stolt hade tre jobb att välja mellan när hon sökte jobb första gången efter sjuksköterskeexamen. Kirurgisk akutvård kändes mest spännande.

Kvällspersonalen går på på kirurgiska akutvårdsavdelningen i Lund. Anna Stolt är nyast av alla men deltar med liv och lust i diskussionerna på sjuksköterskeexpeditionen, avdelningens nav. Men så är det dags för dagens första patient. Med stetoskopet i öronen lyssnar hon på tarmljuden hos patienten i sängen framför sig.

– Det är många sjukdomar jag inte har stött på tidigare, säger Anna Stolt, nyutbildad sjuksköterska på Universitetssjukhuset i Lund.

Men hon blir inte ställd för det. Hon tycker att utbildningen har förberett henne väl för det arbete hon har valt.

Anna Stolt kom in som reserv på sjuksköterskeutbildningen på Blekinge tekniska högskola i Karlskrona. Det var hennes förstahandsval. I januari i år blev hon färdig med sin sjuksköterskeexamen. Sedan i februari arbetar hon på kirurgiska akutvårdsavdelningen, kava.

– Jag sökte tre jobb och fick alla tre, berättar hon. Men kava kändes som den största utmaningen, som det som skulle ge bäst grund att stå på.

Inte alla sjuksköterskor som gått ut från bth har fått jobb. De som har valt att stanna i Blekinge har haft det svårast, medan skåningar som återvänt till hemregionen har haft det lättare. På kava finns ytterligare en nyutexaminerad sjuksköterska, dock från en annan skola än bth.

Lönen är 17 300 kronor.

– Det är den vanliga ingångslönen för sjuksköterskor i Lund, säger hon. Men det är jag inte nöjd med, den ska upp så fort som möjligt.

Anställningen är ett vikariat fram till i augusti, med god chans till förlängning. Men vem Anna Stolt vikarierar för vet hon inte.

När Vårdfacket träffar henne har hon efter fyra veckors introduktion nyligen börjat stå på egna ben.

– I början kändes det som om jag hade tagit mig vatten över huvudet, säger Anna Stolt. Alla nya intryck, alla termer, alla sjukdomar som man bara har hört talas om, patientflödet. Att försöka se helheten.

Men samtidigt känner sig Anna Stolt väl förberedd inför inträdet i yrkeslivet.

– Det kanske beror på skolan. Där tillämpas problembaserat lärande, man får alltså söka sin egen kunskap, och blir inte matad med information. Så får man arbeta här också.

Men fick hon verkligen allt med sig från skolan? Är det inte något som saknas? Anna Stolt sitter tyst en stund.

– Nej, inget jag kan sätta fingret på. Men man kan inte lära sig allt på skolan, då är det inte roligt sedan.

Men ibland, medger Anna Stolt, finns det ett glapp mellan det hon och de andra studenterna läste på skolan och verkligheten. Ett exempel är mötet med patienterna. Hur ser hon då på begreppet omvårdnad? Är det levande på den avdelning där hon arbetar?

– Allt vi gör här grundar sig på forskning, även om man inte alltid är medveten om det. Så det finns i bakhuvudet även om vi inte diskuterar omvårdnad varje dag.

Men det är alltså inget hon känner är främmande för dem som arbetar på avdelningen. Där det förresten finns tid avsatt för kompetensutveckling. Tio procent av arbetstiden.

– Vi kan gå på föreläsningar här på sjukhuset. Vi kan hospitera på andra avdelningar eller läsa själva.

Allt detta ska Anna Stolt ägna sin kompetensutvecklingstid åt. Den första föreläsningen hon ska gå på handlar om »mötet i vården«. Hon ska hospitera på röntgen, där man gör skopier och på iva.

– Det är intressant att se vart våra patienter tar vägen, säger hon.

När det gäller omvårdnaden tycker Anna Stolt att det fungerar bra på avdelningen, likaså när det gäller de etiska diskussionerna. Etiska frågor diskuterar hon dagligen, inte i organiserad form men med kollegerna. Varför mötet med patienten blir bättre ibland och sämre andra gånger, för att ta ett exempel.

– Och så frågar de mig hur det går för mig, om de kan hjälpa mig med något.

I mötet med patienterna är det skillnad mellan tiden som student och som självständigt arbetande sjuksköterska.

– Det finns ingen handledare som jag kan puffa på och fråga när jag undrar över något. Och som påminner om alla kontroller som ska göras.

Hon säger att det precis nu har gått upp för henne att hon inte längre är student, att hon faktiskt är sjuksköterska.

– Så nu hoppas jag att patienterna ser mig som det också!

Hon berättar om kraven på sig själv, att vilja kunna allt från början, även om hon inser att det inte kan vara så.

– Jag får bara hoppas att jag har en bra grund, så är det upp till mig själv att göra den fastare och bredare.