”Jag skäms inte för att jag mår så här”

Under sitt inhopp i covidvården såg Elin Jarmeby många dö. Hon tryckte undan känslorna och kämpade på. Men efteråt brast det, tårarna rann utan hejd. Hon är en av många som har en lång och slingrig väg tillbaka efter sjukskrivning.
Tidigt under 2020 förstod sjuksköterskan Elin Jarmeby och hennes kollegor på ortopedmottagningen vid Örebro universitetssjukhus att coronaviruset skulle slå hårt mot Sverige. När cheferna bad om förstärkning tvekade Elin inte en sekund, hon kände ett starkt behov av att hjälpa till.
Den 1 april började hon jobba natt på en vårdavdelning för covidpatienter, där hon tidigt fick lära sig att det handlade om ett lurigt virus. Patienterna var i alla åldrar, en del sjuka sedan tidigare, andra kärnfriska. Vissa kom in med ambulans, andra kunde gå själva.
Det var som att famla i blindo, där den kliniska blicken och mycket annat behövde omkalibreras. En patient som verkade vara på bättringsvägen kunde ha alarmerande testvärden, eller tvärt om.
—Vi sjuksköterskor hade helt olika bakgrunder. Ingen kunde allt det som krävdes i covidvården, men det fanns alltid någon som kunde mycket om en specifik uppgift. Vi utbytte erfarenheter, kämpade tillsammans och blev sammansvetsade på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Kämpade på i tystnad
Men det finns också tyngre upplevelser. Som att gå från en vardag där dödsfall är extremt ovanligt till att få se flera patienter i veckan dö. Den allra första var en äldre person som hade levt ett gott liv och fick ett stilla och värdigt slut. Ändå kan Elin inte släppa att hon glömde sprita av infarten innan läkemedel gavs. En bagatell utan betydelse för utgången, men som gick på tvärs med rutinerna och det hon lärt sig.
—I kaoset och stressen tvingades vi prioritera arbetsuppgifter, en del omvårdnad uteblev. Det kändes inte bra. Jag borde ha pratat med någon om det redan i våras. Men jag ville bidra, inte vara till besvär, så jag bet ihop och kämpade på i tystnad, säger Elin Jarmeby.

Efter fem månader inom covidvården, på tre vårdavdelningar och iva, återvände hon till ortopedmottagningen i september. Hon hade hunnit få några veckors semester och det kändes bra att vara tillbaka hos arbetskamrater och välbekanta rutiner.
Men det var där och då, när hon kände sig trygg och började slappna av, som känslorna och minnena kom ikapp.
Det första två veckorna blev ett enda kaos. Telefoner ringde, kollegor ställde frågor och patienter behövde hjälp. Hon tappade fokus, visste inte vad som skulle prioriteras. En känsla av att vara värdelös, i vägen, vällde upp i bröstet och gjorde det svårt att andas.
Livrädd för att göra fel
På morgonen måndagen den tredje veckan vällde tårarna fram utan att hon förstod varför. Under hela sitt liv hade hon bitit ihop och kämpat på utan att låta känslorna ta överhand eller be om hjälp. Vad skulle hon göra nu? Efter överenskommelse med chefen blev det en vecka hemma. När hon kom tillbaka till jobbet övermannades hon genast av känslorna.
Hon blev sjukskriven en månad med diagnosen akut stressreaktion, och fick träffa en terapeut som långsamt började hjälpa henne framåt.
En dag på jobbet, när hon fortfarande var sjukskriven på halvtid, frågade en kollega hur hon mådde och om det verkligen gick bra att jobba deltid. Kollegan köpte inte undanflykterna, utan ifrågasatte på ett varmt och omtänksamt sätt.
— Då brast det för mig. Jag hade en ganska lugn dag, men var tokstressad och livrädd för att allt jag gjorde skulle bli fel, att jag var en belastning. Jag kände mig värdelös på mitt jobb. Det funkade inte längre, det blev tydligt att jag behövde fokusera helt på mig själv och mitt mående.
Arbetskamraterna pratade med chefen som denna gången drog hårdare i bromsen. Det blev en längre sjukskrivning med plan för arbetsträning och upptrappning mot fulltid.
Har lärt sig att be om hjälp
I samtalen med sin terapeut har hon fått höra att flera sjuksköterskor som varit i covidvården har liknande upplevelser. Många var trötta redan före pandemin, att sedan kastas in i tuffa situationer utan tid för bearbetning och reflektion blev droppen för många.
Jag har lärt mig att be om hjälp. Det är inte ett svaghetstecken, tvärt om.
Elin inser i dag att det kommer dröja länge innan hon är tillbaka på samma nivå som förut, om hon någonsin kommer dit. I januari började hon jobba heltid igen och det svajar fortfarande – en del dagar är bra, andra dåliga.
— Jag skäms inte längre för att jag mår så här, det är kroppens sätt att slå larm. Jag känner mig fortfarande värdelös ibland, men jag vet nu att det bara är i mitt eget huvud, jag kan mitt jobb. Och jag har lärt mig att be om hjälp. Det är inte ett svaghetstecken, tvärt om, jag borde ha gjort det mycket tidigare, säger hon och fortsätter:
— Men där önskar jag att även vården kan lära sig något. Att chefer pratar oftare och mer djupgående med sin personal, att de inte nöjer sig med ett ”hur är det” i korridoren. Då kanske man snabbare kan fånga upp ohälsa och erbjuda hjälp.