”Jag vågade inte ens trycka på larmet”
Ambulansen stoppades och Martin ?af Robson blev intvingad i en privatbil för att vårda på väg till sjukhuset. Det blev en vansinnesfärd.
18 mars 2015. Det är mitt i ?natten och narkossjuksköterskan Martin af Robson och en ambulanssjukvårdare är på väg med en patient till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge utanför Stockholm. Då ser de tre personer stå och vifta med armarna vid sidan av en bil som delvis blockerar vägen. ?
Kollegan stannar ambulansen och Martin kliver ur. När han kommer fram till bilen är stämningen hätsk och aggressiv. Martin ser att det ligger en livlös äldre man i baksätet. Han hämtar en hjärtstartare i ambulansen, men lyckas inte få liv i mannen.?
När han förklarar att de måste invänta ytterligare en ambulans, eftersom de själva redan har en patient, blir en av männen som tokig. Det är hans far som ligger där bak. Mannen skriker att han har väntat på ambulans i två timmar och att de måste åka genast. Om hans pappa inte överlever ska han döda Martin, alla som är i ambulansen och alla som jobbar på sjukhuset.
??Martin har arbetat i ambulans i tio år. I sitt jobb har han mött många patienter och anhöriga som varit förvirrade och aggressiva på grund av chock. Men det har alltid till slut gått att prata dem till rätta.
?— Den här gången blev jag livrädd. Han gav ett direkt farligt intryck. Jag vågade inte ens trycka på larmet eller springa därifrån av rädsla för att bli attackerad. Han var dessutom uppbackad av de två andra som var med.?
Till slut bestämmer sig Martin för att följa med?dem in till sjukhuset. Han lägger sig ovanpå mannen i baksätet för att det ska se ut som om han ger honom hjärt-lungräddning. Att han är död vet Martin redan, men det vet inte de övriga i bilen.?
De fyra-fem minuter det tar att åka till sjukhuset kör mannen ner och upp i dikena, gasar och bromsar och skriker ut dödshot till Martin. Hans försök att ta sig förbi ambulansen, som kör före, stoppas effektivt av Martins kollega. ?
— Jag trodde inte att jag skulle överleva. Om jag inte blev knivstucken eller skjuten skulle vi garanterat krocka. Där jag låg bak i bilen såg jag min egen begravning spelas upp, säger Martin.?
Kollegan i ambulansen har förvarnat akutintaget om deras ankomst så väktare och personal möter upp. Väl framme släpps Martin chockad ut ur bilen.
?— När adrenalinet väl hade runnit ur kroppen mådde jag skitdåligt. Det är svårt att förklara, men jag hade upplevt en nära-döden-upplevelse och kände en svår inre stress.??
I slutet av november hölls rättegången, drygt ett halvår efter händelsen. Förutom Martin och ambulanssjukvårdaren var salen fylld av kolleger klädda i ambulanskläder. De ville med sin närvaro manifestera mot allt hot och våld som ambulanspersonal tvingas stå ut med.
?Ledamöterna i Södertörns tingsrätt bedömde dödshoten som så allvarliga att straffet borde bli fängelse. Men de speciella omständigheterna gjorde att domen blev dagsböter, vilket också var åklagarens yrkande. Mannen själv sa att han inte hotat någon, men varit uppriven efter att i två timmar ha försökt få en ambulans till sin sjuke far.??
Martin jobbar numera i princip bara dagtid för att skydda sig själv och sin familj, det allra mesta av hot och våldsamma händelser sker när mörkret har fallit. Han upplever att det har eskalerat, framför allt i vissa förorter. Ambulanspersonalen och bilarna blir ibland attackerade.?
Både en psykolog och kolleger i den kamratstödsgrupp för Falcks ambulanspersonal som numera finns Stockholm har gett honom stöd efter händelsen. Gruppen är aktiv dygnets alla timmar. Så redan på morgonen innan Martin och hans kollega gick av sitt pass hade de fått sitta ner och prata med några kamratstödjare. ?
Efter en veckas sjukskrivning var Martin tillbaka på jobbet igen.
?— Alternativet hade varit att låta våldet vinna över mig och sluta jobba med det som jag i alla år har brunnit för.