Jag vill bara ha ett liv igen
Robert får akut lymfatisk leukemi när han är 16 år. Trots olika behandlingar och även benmärgstransplantation får man ingen bukt med sjukdomen. Robert skriver här om sina sista två månader i livet.
7 JUNI, MÅNDAG:
Upp, fort, vi ska till sjukhuset. Ja, det är det vanliga. Ingen lust att gå upp. Mamma hade förberett lite mackor så det gick undan. Vi kom till sjukhuset vid halv 10.
Då skulle jag ta prover, men jag skulle snacka med Karin först för att veta vilka prover jag skulle ta. Karin kom inte så det blev inga prover och då kunde jag inte ta min medicin. Syster Anki kom angående mina torrsprickor. Samtidigt kom Skol-Marianne. Men då var jag tvungen att springa till ortopeden som jag hade tid hos klockan 11. Det visste inte Anki som hade bokat in mig! Och var fanns farfar någonstans som skulle ta över från mamma? Jag fick rusa till ortopeden, rätt så snurrig. Anki och Skol-Marianne följde med och tro det eller ej så möter vi farfar i hissen. Så nu är vi fyra flummare på väg till ortopeden.
~
Vi satt där, jag och farfar, och väntade. Vi väntade en timme. Sedan kom läkaren och hon var duktig. Jag fick reda på det jag behövde om min rygg. Det var inget nytt utan ganska positivt. Det skulle läka till slut och jag hade gjort saker rätt. Men gud, vad hon snackade fort! Det var nog hastighetsrekord! Munnen gick som en supersymaskin från Huskvarna och orden gick ihop som en sång på en stor konsert i Wien med Beethoven. Orden flöt som floden Donau. Men jag förstod och det var full fart tillbaka till 307:an. Då ringde Anki och hon fick se över mina sprickor. Fick med mig en massa nytt jox, plåster och salvor, skumgummigrejs och t-shirts utan sömmar. Det kändes faktiskt bättre och jag var nöjd. Anki vettu, med plåstren. Jag tror hon kan nästan alla olika plåster och salvor.
Jag fick ta mina prover till slut och fick i mig tabletterna med lite yoghurt. Jag snackade med Karin. Det var inga goda nyheter. Jag berättade att gvh inte blivit bättre även om vi höjt. Hon sa att vi skulle ligga kvar på samma dos och se vad som händer.
Hon sa också att jag troligen har fått gvh i lungorna. I lungorna! Nej!!! Det är det jag har varit rädd för sedan start! gvh överallt men inte i lungorna! Hur ska jag nu blåsa ner grisarnas hus som är byggt av tegelsten som i sagan? Fan, fan, fan. Vad ska jag göra? Snyft. Jag vill inte ha det här flåset. Jag får helt enkelt skaffa mig en riktig jävla motorcykel och blåsa förbi allt! Karin skulle också diskutera vilken behandling som jag ska ha. 08-behandlingen Kampat eller den gamla behandlingen en gång till som jag hade för ganska länge sedan.
Äh, orkar inte tänka, orkar inte vara ledsen. Blodtrycket var i alla fall bra. Bit ihop, det måste ordna sig, hurkel, jag kan svälja min sorg. Jag får ju en behandling snart. Den måste hjälpa!!! Jag orkar inte mer! Jag tynar bort! Jag vill inte dö, jag vill bara ha ett liv igen.