”Jag ville absolut inte äta upp min moderkaka”
Foto: David Lundmark
Intervjun

”Jag ville absolut inte äta upp min moderkaka”

Det blöder och blöder och knytet gnyr. Inget liknar de tjusiga mammatidningarna i tv-rummet. I sin nya roman Moderkakan vill författaren Elinor Torp skildra förlossningen på ett verkligt sätt. "Samtidigt med allt det där lyckade ska det vara så naturligt med barnafödandet. Vi ska gå från att vara rationella kvinnor i arbetslivet direkt in på förlossningen och känna oss helt naturliga", säger hon.

Nyblivna mamman Ika ligger uttröttad på bb efter förlossningen och hittar några glossiga magasin att läsa. Hon bläddrar bland de framgångsrika kvinnorna som blivit mammor och visar upp rosenkindade bebisar och tjusiga hem.

Hon själv kämpar vilsen, i ett inre ensamt rum. ”Byltet” bredvid är hennes dotter, och det borde kännas mer inom Ika, men så enkelt är det inte. Hon river ilsket ur tidningssidorna och sätter upp ett kollage på väggen.

Elinor Torps bok Moderkakan är skönlitterär, men just den scenen har hon hämtat ur sin egen erfarenhet.

— Bebisarna i tidningarna har bilringar på låren, ser ut som om de bara ploppat ut och mammorna är bara lyckliga. Jag kunde inte känna igen mig alls. Jag var ganska trasig, rätt länge efter förlossningen.

Moderkakan på Facebook

Elinor Torp födde sitt första barn utan pappan vid sin sida. I stället fanns två vänner med som doulor — varav en var flitig med kameran. Som ett statement efter förlossningen la Elinor Torp ut ett bildalbum på Facebook med den råa sanningen om att föda barn, kallat Allt ska ut. Bilderna på moderkakan — även ifrån den mindre vackra och mer köttiga sidan — fick kompisar att sätta kaffet i halsen.

Bokomslag Moderkakan
Moderkakan är utgiven på Leopard förlag.

— Samtidigt med allt det där lyckade ska det vara så naturligt med barnafödandet. Vi ska gå från att vara rationella kvinnor i arbetslivet direkt in på förlossningen och känna oss helt naturliga. Det tror jag inte många gör, inte jag i alla fall. Och jag ville absolut inte äta upp moderkakan, som var en trend då.

Hennes roman utspelar sig under sju dygn på bb. Ika är förvirrad och undrar vad som egentligen hände under förlossningen. Det blöder och rinner, hon får byta vuxenblöja ofta. Pappasängen bredvid hennes står bäddad och tom. De sprängfulla brösten ser ut som knottriga apelsiner, men ut kommer ingen mjölk. Det tar flera dagar innan Ikas lilla bylte får namnet Rio och de tafatt börjar få kontakt.

— Jag ville berätta om hur det kan kännas att bli mamma, på ett verkligt sätt. Jag ville gestalta just trasigheten, jag vill att vi börjar prata om det.

Elinor Torp

Ålder: 43 år.
Yrke: Journalist på Dagens Arbete med inriktning mot arbetsmiljöfrågor.
Tidigare böcker: Vi, skuggorna, Döden på jobbet och Jag orkar inte mer.
Familj: ”Först var det bara jag och min dotter. Sedan blev vi en stor familj, med sambo, gemensam son och två bonusbarn.”

Stressade barnmorskor

Personalen i romanen kan inte dölja hur stressade de är. En av barnmorskorna är barsk och amningen bara knyter sig ännu mer. Ika faller tillbaka till sin egen barndom och försvinner ut till farmors ö. Men en annan barnmorska får tag i henne och drar henne till sig och upp till ytan, där lilla Rio väntar, äntligen får hon grepp och suger och smaskar.

Men barnmorskan jagas samtidigt av kritiska kollegor och chefer. Hon måste genast tillbaka till förlossningen.

— Hon vågar sätta sig upp mot de dåliga förutsättningarna. Barnmorskorna slits mellan flera födande kvinnor, och själva hinner de sällan ta raster. Barnmorskornas egen önskan är att kunna finnas där som stöd till en kvinna i taget, men det är inte möjligt när sjukhusens galna styrsystem är i fokus.

Inte konstigt att bokens barnmorska Lise smygandas av lustgasen, och tar ut sin frustration på en boxboll, i ett hemligt rum i sjukhusets kulvertar.

”Jag ville gestalta just trasigheten, jag vill att vi börjar prata om det.”

Elinor Torp, journalist och författare

Elinor Torp är till vardags arbetsmiljöreporter och nu när hon debuterar som skönlitterär författare har hon gjort gedigen research. Det blev många och långa intervjuer med barnmorskor och undersköterskor och även fältstudier på förlossningen.

— Jag hittade en ganska skrämmande arbetsmiljö. Förlossningen är en dold värld, där de flesta av oss bara får en kort inblick några enstaka gånger, när vi är helt omtumlade. Jag drivs av att berätta om det som är osynligt i arbetslivet, som ingen ska se.

Vården farlig arbetsplats

Elinor Torp är van att skriva om arbetsplatser som byggen och industrier, där risken att skada sig eller till och med dö, alltid måste beaktas. Där finns frätande vätskor, stora skärmaskiner och enorma rullar att klämmas i för den som inte passar sig, eller som släpper fokus på ett säkert och lugnt arbetssätt.

Vården som arbetsplats är farlig på andra sätt.

— Riskerna med stressen i vården ska inte underskattas, personalen har för lite tid och ansvar för liv och död. Utbrändhet är ett hot för många, och med åren kan andra sjukdomar dyka upp, som hjärtinfarkt och stroke. Man kanske inte skadas just i dag, men väl på sikt.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida