Jakten på ett kvinnligt Viagra

Ända sedan Viagra godkändes har läkemedelsindustrins forskare sökt efter ett »kvinnligt« Viagra. Att använda liknande medel på kvinnor har misslyckats totalt och är nu ett nedlagt spår. Men det innebär inte att idéerna är slut.

Kvinnlig sexuell dysfunktion omfattar i princip fyra diagnoser – bristande lust, bristande förmåga till upphetsning, orgasmproblem och smärtproblem. För att den sexuella oförmågan ska klassas som ett medicinskt problem måste kvinnan själv uppleva den som ett personligt problem.

I dag är förstahands-behandlingen för de flesta diagnoserna kognitiv ­beteendeterapi.

– Det används med stor framgång, men det är ju en resurs som inte finns tillgänglig i någon särskilt hög grad, säger Barbro Wijma, professor i Genus och Medicin vid Hälso­universitetet i Linköping.

Därför fortsätter läkemedelsföretagen sin jakt på ett kvinnligt Viagra.

– Det finns i dag en stor grupp äldre kvinnor som fortsätter att leva ett aktivt socialt liv, har en partner och gärna vill ha sex, men har bristande lust. Så det är en jättemarknad för industrin, säger Barbro Wijma.

Ett hormon som är viktigt för kvinnors sexuella förmåga är det manliga könshormonet testosteron som kvinnor har i en låg halt, precis som män har en låg halt av det kvinnliga könshormonet östrogen. Hos både män och kvinnor minskar produktionen av testosteron med åldern och den utvecklingen kan gå lite olika snabbt för olika individer. För vissa kvinnor kan det innebära att de får en så låg nivå testosteron att det påverkar deras sexuella lust.

Kvinnor som av medicinska skäl kirurgiskt avlägsnat äggstockarna kan också drabbas av en direkt sänkning av den sexuella lusten till följd av minskad produktion av testosteron, som bland annat sker i äggstockarna.

Kliniska studier har visat att tillförsel av testosteron till dessa kvinnor signifikant ökar både lusten och frekvensen av så kallade »tillfredsställande sexuella aktiviteter« mer än placebo. Men placeboeffekten är relativt hög och testosteroneffekten följer inte en normal dos-responskurva vilket försvårar tolkningen av resultaten. Effekten är dessutom relativt liten. Antalet tillfredsställande sexuella aktiviteter ökade, jämfört med placebogruppen, med i snitt 0,6 per vecka hos kvinnor som opererat bort äggstockarna och med 0,8 per månad hos kvinnor med låg testosteronhalt.

Jörgen Nathorst-Böös är docent i obstetrik och gynekologi och arbetar på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Han behandlar ofta kvinnor med låg testosteronhalt. Han uppskattar att mellan 10 och 20 procent av alla kvinnor med bristande sexuell lust lider av det på grund av låg testosteronhalt. Men det är svårt att ställa en riktig diagnos vilket gör att effekten i studierna kan spädas ut av kvinnor som har andra problem.

– Men när man träffar rätt så har man ju väldigt tacksamma patienter som upplever en tydlig förbättring, säger han.

Inom eu finns det sedan drygt två år tillbaka ett testosteronplåster (Intrinsa/Livensa) godkänt för behandling av bristande lust hos kvinnor med kirurgiskt inducerat klimakterium. Men det säljs inte i Sverige.

– Ett alternativ är att använda en gel som är godkänd för män och anpassa dosen med hjälp av blodprover, säger Jörgen Nathorst-Böös.

En intervjuundersökning av ett representativt urval av kvinnor med bort­opererade äggstockar som ingick i två sexmånaders kliniska studier visar att drygt 50 procent av dem som fick testosteron ansåg sig ha fått en meningsfull behandlingseffekt jämfört med drygt 30 procent i placebogruppen. Intervjuerna genomfördes före avblindningen av studierna.

– Det är ingen dramatisk effekt och det talar ju för att det är mera multifaktoriellt än bara att ett hormon kan göra hela skillnaden, säger Viveka Odlind, professor i gynekologi vid Läkemedelsverket i Uppsala.

– Som vanlig gynekolog som träffar många kvinnor kan jag skriva under på att tappad lust är väldigt vanligt. Men det går sällan att säga att det beror på hormonfel utan det beror oftare på flera olika faktorer såsom hopplösa karlar, ett visset förhållande eller andra trista saker i livet. Och sådant går inte att bota så enkelt att man hittar ett läkemedel, säger hon.

Barbro Wijma i Linköping delar den synen.

– De personer i parrelationer som söker hjälp för sexuella problem kan ofta inte kommunicera med varandra om sitt problem. Ger man dem bara ett preparat så löser ju inte det situationen, säger hon.

Men hon menar ändå att läkemedel kan fylla en viss funktion.

– Det kan ju vara så att om ett läkemedel löser ett fysiskt problem släpper en rad psykiska problem. Och då kanske paret kan lösa resten själva, säger hon.

Och läkemedelsföretagen har inte givit upp. De har insett att den kvinnliga sexualiteten inte är lika lätt att påverka som männens. Nu satsar de på substanser som påverkar centrala nervsystemet i stället för lokalt i könsorganet.

Hetast just nu är moduleringen av en neuropeptid kallad melanokortin som verkar på flera receptorer kopplade till sexualiteten i hjärnan. En melanokortin-agonist kallad bremelanotid har till exempel visat mycket goda resultat i tidiga kliniska försök och utvecklingen av liknande substanser pågår för fullt på flera läkemedelsföretag.

Andra utvecklingsvägar som utforskas av företagen är klassiska neurotransmittorsystem som dopamin och serotonin liksom andra könshormonliknande substanser.

Huruvida läkemedelsföretagens forskare kommer att lyckas ta fram läkemedel som kan hjälpa en del av de kvinnor som upplever sexuella problem återstår att se. Klart är dock att bakslagen tidigare inte har fått dem att ge upp utan jakten på ett kvinnligt Viagra pågår för fullt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida