Jämställd vård mer ord än handling

Det har gått fem år sedan den stora utredningen Jämställd vård konstaterade att män och kvinnor inte får samma bemötande och behandling i sjukvården. Men fortfarande är det långt kvar till en jämställd vård. »Jag är besviken på att inte mer har hänt«, säger Olivia Wigzell som ledde utredningen.

Sjukvården ska vara jämställd. Män och kvinnor ska ha samma tillgång till vård, få samma goda kvalitet och samma bemötande. Trots det får män dyrare läkemedel än kvinnor, kvinnor med hjärtinfarkt tas på mindre allvar än män, kvinnliga strokepatienter får kortare rehabilitering än manliga, och så vidare.

– Män och kvinnor ska erbjudas olika vård – men på lika villkor, sa socialminister Lars Engqvist på en konferens med rubriken »Får kvinnor och män samma vård?«. Han konstaterade också att dit är det långt och att en av orsakerna är bristen på kunskap.

Vill satsa på genusforskning
Redan 1995 tillsatte regeringen en utredning om hur män och kvinnor blir bemötta och behandlade i sjukvården. 1996 kom huvudbetänkandet Jämställd vård – olika vård på lika villkor. Där konstateras att hälso- och sjukvården brister i att anpassa bemötande och behandling efter kvinnors och mäns specifika behov och förutsättningar. Anledningen sägs vara att det saknas »könsuppdelade kunskaper« om olika behov och om effekter av olika vårdåtgärder. Utredningen föreslår därför en ökad satsning på genusforskning inom medicin, omvårdnad och hälso- och sjukvårdsforskning.

Besviken
Olivia Wigzell, numera föräldraledigt borgarråd i Stockholm, ledde utredningen Jämställd vård. I dag är hon besviken över att inte mer har hänt på de fem år som gått sedan resultaten presenterades.

– Även om intresset för genusperspektivet har ökat inom den medicinska forskningen så har inte mycket hänt på den politiska sidan. Jag hade väntat mig fler konkreta insatser ute i landstingen, säger hon och nämner som exempel försök med särskilda mottagningar för alkoholmissbrukande kvinnor och fler undersökningar kring skillnader i bemötandet av manliga och kvinnliga patienter.

– Man ser det som en lyxfråga och inser inte att en större medvetenhet om könsskillnader skulle vara ett sätt att få en effektivare vård, konstaterar hon.

Olivia Wigzell tycker det är tragiskt att utredningen Jämställd vård fortfarande är ett huvuddokument när det gäller genusperspektiv i vården – trots att det har gått så många år.
Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap med inriktning på genus, och en av experterna i utredningen är däremot inte förvånad.

– Trots att utredningen kom fram till att kvinnor missgynnas när det gäller hjärt-kärlsjukvård, farmaka, diabetes och sexuella sjukdomar drogs inga slutsatser av det. Man hade chansen att göra något – och tog den inte. Genusperspektivet i utredningen är så svagt att det inte är konstigt att den inte har fått några effekter.

Öronmärkta pengar
Socialstyrelsen ska ha med genusperspektivet i sin tillsyn av olika verksamheter. Överdirektör Nina Rehnqvist har efterlyst ett utökat tillsynsansvar över sjukvården där varje sjukhusklinik redogör för sina resultat ur ett genusperspektiv.

Hon förväntar sig ett sådant uppdrag från regeringen redan inför nästa budgetår.

Vetenskapsrådet har regerings uppdrag att verka för att genusperspektivet får genomslag i forskningen. Där konstaterar man att det än så länge inte finns mycket forskat på området genus inom sjukvården. Regeringen öronmärkte för ett par år sedan tio miljoner till genusforskning. Tre miljoner kronor, som ska satsas på forskning inom medicin, hälsa och vård, finns kvar att fördela under nästa budgetår. Pengarna kommer inte att räcka långt, konstaterar Birgitta Lindencrona, ansvarig för genusforskning på Vetenskapsrådet.

– Vi har fått in en mängd ansökningar, men bland dem som söker bidrag är det inte alla som är medvetna om vad ett genusperspektiv egentligen innebär.