Joel orkade inte se en döende farbror

Joel är 13 år. För bara något dygn sedan har han fått veta att han har leukemi. För att han inte ska behöva stickas varje gång blodprov ska tas har Joel fått en slang inopererad i armen. Efter operationen måste njurarna avlastas med dialys och han flyttas till intensivvårdsavdelningen. Pappa Tord berättar:

6 januari 2006

På intensivvårdsavdelningen gick allting ut på att rädda liv, ingenting annat. Inget socialt småprat, bara rationell och högteknologisk intensivvård av åtta människor i samma sal.

Personalen var allvarlig. Koncentrationen hög. Läkaren svarade på frågor med en röst som var som pisksnärtar.

Alla patienter var uppkopplade till mätinstrument. Gröna siffror på monitorer visade blodtryck, puls och syrehalt. Varje onormal förändring utlöste ett litet diskret larm i apparaterna. Oftast var det en slang som hamnat i kläm eller en droppflaska som var tom, men varje gång det biip-ade visste vi att det kunde det betyda livsfara. Sån var stämningen.

Vi behövde inte vaka vid Joels säng så länge dialysen fungerade, men vi ville inte heller lämna honom. Jag fick på nåder sova i en säng bredvid hans. Jag märkte att jag var i vägen och en av sköterskorna var irriterad. Hon försökte få mig att flytta till ett rum intill salen.

»Du kommer att sova bättre där.«

»Jag sover bra med öronproppar«, sa jag.

»Joel, vad säger du om att pappa ligger i rummet intill, så att han kan sova lite bättre?«

»Ja, det går väl bra«, sa Joel, men det fanns en tvekan i rösten.

Jag bestämde mig för att ta kampen. Joel lät stursk men inombords kände han sig liten och rädd, det hörde jag. Jag sa att jag accepterade att flytta om min säng var i vägen, men inte annars. Motvilligt lät hon mig ligga kvar.

~

Joel var den enda på salen som var vid medvetande hela tiden. I sängen mitt emot låg en kvinna som såg ut att vara i min egen ålder. Hon andades med korta, pipande andetag. På natten såg jag hur hennes anhöriga satt raka i ryggen och tittade på henne medan tårarna rann. Ibland viskade de någonting till henne. Jag tänkte, hon kommer inte att klara sig.

Det hängde ett draperi mellan hennes säng och Joels. Jag fick en underlig tanke: På den sidan håller livet på att rinna iväg, här är det på väg tillbaka. Allt som skiljer är ett tunt vitt skynke.

I sängen bredvid låg en äldre man med hela huvudet inlindat i bandage så när som på munnen, näsan och ena ögat. På bandaget hade någon textat »inget ben« med spretiga tuschbokstäver, som en påminnelse vid skiftbyten.

Han rörde sig aldrig under de dygn vi låg där, vi hörde bara hans svaga andhämtning, gurglet från slangen som sög slem och surret från droppapparaten. Jag såg att Joel blev skrämd av att se honom.

~

Draperiet som hängde runt varje säng var ett försök att skapa ett uns av integritet. Men när personalen gick runt bland sängarna hände det att det drogs undan. Andra natten vaknade jag av att Joel viskade till mig:

»Pappa. . . pappa! Kan du dra för skynket?«

Slangarna till dialysapparaten gjorde att han inte kunde vända sig i sängen, och nu stirrade han rakt in i ansiktet på farbrorn med bandaget.

Den gången blev det för mycket för Joel, att se en döende människa på så nära håll.

Utdrag ur Tord Anderssons
Inuti sorgen. Berättelsen om Joel
Utgiven av Barncancerföreningen Norra i Umeå 2004
www.barncancerfonden.se/norra
ISBN 91-631-5537-0

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida