Jordnära filosof och forskare

1 september 2003

Uppvuxen som hon är i antroposofisk kultur ser barnmorskan Maria Arman det filosofiska perspektivet som självklart. Nu har det tack vare forskningen också blivit en del i hennes arbete.

– Att låta sitt liv inspireras av antroposofin innebär att intressera sig lite mer för sammanhang och djupare dimensioner. Och att se att det förutom kropp och själ också finns en andlig dimension som ledsagar människan.

Maria Arman menar att de andliga behoven uttrycks i mötet med en annan människa när samtalet blir lite djupare än vanligt. Hon vill därför gärna arbeta mer individuellt, möta en patient i taget och utgå helt från den som söker hennes hjälp.

– Det handlar om att vara fullständigt beredd och öppen i varje möte med en annan människa, att inte skapa rutiner och att inte bemöta lika utan olika.

Givande forskarutbildning

Det var en vilja att utveckla barnmorskeriet som lockade Maria Arman in på forskarbanan. Men det kom att handla om kvinnor med bröstcancer i stället.

– Jag tänkte länge att jag skulle återgå till mödravården när jag var klar med avhandlingen och kunde bestämma själv, men nu kan jag inte släppa det inslagna spåret. Det är det här jag vill nu.

Att gå forskarutbildningen i finska Vasa har betytt mycket för Maria Arman. Där har hon fått stöd i att utgå från kvinnornas eget perspektiv, deras värld och upplevelser. Hon ville förstå vad sjukdom kan betyda för en människa, i hennes liv.

– För mig, med erfarenhet och intresse för det andliga och filosofiska, verkar Katie Erikssons vårdvetenskapliga teori så sann och intressant och så utvecklingsbar. Hon har satt ord på många erfarenheter som jag har haft. Men jag tar inte till mig hennes vetenskapliga synsätt oreserverat. I det vetenskapliga tänkandet ingår också att ifrågasätta och utveckla.

Den lidande måste få styra

Hon vill forska vidare på innebörden i lidandet för att förstå nyanserna och lidandets väsen. Kan det inte bli för mycket lidande?

– Nej, livet är både ont och gott. Det kan inte bli för mycket.

Maria Arman menar att det finns en kollektiv underförstådd överenskommelse om att man inte ska prata om svåra saker, som till exempel döden. Men att patienten, den lidande, måste få styra om, och i så fall när och hur, det ska tas upp. Och när det sker måste vårdaren vara lyhörd för de signaler patienten ger för att ta reda på om det går att tala om detta.

– Det kan vara metaforer och små krokar av existentiell art, som till exempel »Tror du jag kommer härifrån till sommaren?«. Då kan vårdaren välja att ta den kroken eller inte. Det handlar om öppenhet; en förståelse och respekt för att det existentiella, andliga och lidandeperspektivet är en viktig del i vårdandet.

Kvinnorna med bröstcancer har i samtalen uttryckt en befrielse i att få sitt lidande bekräftat. Maria Arman menar att man som patient inte alltid tillåts uppleva lidandet.

– Vårdkulturen skulle kunna vara mer uppmärksam på att vår uppgift är att lindra lidande. Om man har valt ett vårdande yrke kan man inte att blunda för patientens lidande.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida