Linnea Hansson: Just nu känns det inte som att någon lyssnar på vårdpersonalen
Att lyssna och bearbeta information från en annan människa är egentligen inte svårt om man verkligen försöker och tar sig tid att lyssna. Men vem lyssnar på oss vårdpersonal, undrar Linnea Hansson i sin senaste läsarkrönika.
En av de första sakerna man lär sig på sjuksköterskeprogrammet är vikten av en god anamnes. Man får lära sig att ställa de rätta frågorna till patienterna för att på kort tid få ut så mycket information som möjligt för att hjälpa dem på bästa sätt. Man får också lära sig att lyssna. För i ett samtal med patienterna så måste man kunna bearbeta all information och plocka ut det som är viktigt. Att verkligen höra vad patienten säger, personens historia och vad som är viktigt. Vad säger de mellan raderna? Vad betyder det som de inte säger?
Att lyssna och bearbeta information från en annan människa är egentligen inte svårt om man verkligen försöker och tar sig tid att lyssna. Men vem lyssnar på oss vårdpersonal? Just nu känns det faktiskt inte som att det är någon som lyssnar.
Jag vill berätta att jag tycker det är jobbigt att känna sig maktlös hela tiden, att man är en liten person i ett stort system.
Det finns mycket jag skulle vilja säga. Jag vill berätta om förra sommaren när jag och alla mina kollegor skrev avvikelser till ledningen för att vi var oroliga för patientsäkerheten och arbetsmiljön med den planerade vårdplatskapaciteten, men att vi ändå hade överbeläggningar varje dag. Jag vill berätta om den sommaren och hur vi hela tiden haft återinläggningar för att patienterna inte hinner bli färdigbehandlade innan de skickas hem igen och därför kommer i retur två veckor senare på grund av vårdplatsbrist. Jag vill berätta att jag tycker det är jobbigt att känna sig maktlös hela tiden, att man är en liten person i ett stort system. När jag tittar på partiledardebatter på tv vill jag skrika att hela vårdsystemet i Sverige inte fungerar och att vården håller på att urholka sig själv.
Jag vill berätta om känslan av att andra bestämmer hur jag ska lägga upp mina arbetstider. Med nya direktiv om elva timmars dygnsvila mellan arbetspass är en av motiveringarna att studier visar att om man får mer sömn så minskar risken för utbrändhet och sjukskrivning. Men vet ni vad som också ökar risken för sjukskrivning? Känslan av att inte ha makt över sitt eget liv och att inte kunna planera in roliga saker med kort varsel. Återhämtning handlar om mer än bara sömn och vila. Återhämtning handlar också om att kunna känna att man inte alltid är på jobbet och att man får andrum mellan sina arbetspass. Om man verkligen hade velat förändra vår arbetssituation så hade det varit bättre att minska vår arbetstid för samma lön.
Till sist vill jag säga att jag i somras läste en dikt från 1947 av författaren Stig Dagerman som heter Ingen plats och som handlar om att det är trångt på landets sjukhus. Den avslutas med följande rader: ”För kanonen gick det att hitta en sovplats när allt kom omkring, men människan är ju för liten, hon är ju rakt ingenting. Hon är ju så liten – och ändå så tar hon sån plats i en kö. Vi står i kö för att födas. Vi står i kö för att dö.”
Jag kan nog inte hitta en mer passande sammanfattning av den svenska vården just nu. Och ändå skrevs den dikten för 76 år sedan.
// Linnea Hansson, sjuksköterska på urologen i Malmö