Kafferast-syndromet

Ibland blir det några minuter över när allt som ska göras är gjort. Då drar sig vårdens folk tillbaka till kafferummet – och pratar om hur ont om tid de har till att sätta en liten guldkant på patienternas tillvaro genom att till exempel sitta en stund på sängkanten och bara prata lite.

Lite hårdraget är det vad Agneta Franssén, forskare vid sociologiska institutionen i Lund, kommit fram till. Hon har i flera år följt arbetet på ett par vårdavdelningar och i höst presenterar hon sina resultat i form av en doktorsavhandling. Vi refererade den i förra numret av Vårdfacket under rubriken Vårdpersonalen väljer kafferast före patienterna (se sidorna 34–35 i Vårdfacket nr 7/97).

Nog trodde vi att den provokativa rubriken och det utmanande innehållet i artikeln skulle få våra läsare att ta telefonluren och ringa oss för att tala om att ”så är det inte – Vårdfacket förtalar Sveriges sjuksköterskor.” Men det kom inga samtal till redaktionen. Bara Agneta Franssén fick några.

Är då bilden vi tecknade i Vårdfacket sann och inget att protestera mot? Naturligtvis är den det – ibland, under vissa omständigheter och på en del håll. På andra håll är den det inte. Det är ju inte svårt att till exempel peka på det faktum att Agneta Franssén bara studerat två vårdavdelningar och intervjuat 34 personer.

Det intressanta är om det finns någon systematik i till exempel organisation och bemanning som leder fram till ”kafferastsyndromet”.

Agneta Franssén har en del förslag i sin doktorsavhandling. Det handlar om sjukvårdens hierarkiska uppbyggnad, om att arbetskamrater har svårt att acceptera att någon bara sätter sig på patientens sängkant en stund, om konkurrensen mellan olika yrkesgrupper, om rutinarbetets försteg framför de mer individualiserade insatserna för enskilda patienter.

Några av de problem som Agneta Franssén tar upp handlar om revirgränser. De olika yrkesgrupperna slår vakt om ”sina” arbetsuppgifter mer än vad som motiveras av skillnaderna i utbildning och kompetens. Det leder till ineffektivitet i vårdarbetet, något som också tangeras i en genomgång av aktuell forskning om bemanning och arbetsmodeller, The Dream Team, som Kerstin Segesten, adjungerad professor i Göteborg, gjort på uppdrag av Socialstyrelsen. Sjuksköterskors tid för att rapportera, ge direktiv, vägleda, kontrollera och följa upp och undersköterskors/biträdens tid för att ta emot besked, gå och fråga, vänta på besked och så vidare tar enligt en del undersökningar upp till 25 procent av arbetstiden i anspråk. Genom att organisera omvårdnadsarbetet och bemanna avdelningarna på ett mera rationellt sätt kan denna form av tidsspillan minskas radikalt. Och vårdpersonalen får tid till det de trots allt önskar att de hade tid till: att ge patienterna ännu bättre vård än de kan i dag.

I det här numret av Vårdfacket finns ett exempel på hur det kan se ut. Vi har hälsat på Scandinavian Heart Center (SHC) i Göteborg, som i samarbete med Sahlgrenska Universitetssjukhuset utför omkring 500 hjärtoperationer i år. Samarbetet består i att Sahlgrenska sjukhusets läkare utför operationerna, medan vården i övrigt utförs av SHCs fast anställda personal, som alla är sjuksköterskor. Till och med VDn. (Se vidare sidorna 4–7.)

SHC är inte det enda exemplet på avdelningar med bara sjuksköterskor i personalen, det finns flera. Å andra sidan är inte ren sjuksköterskebemanning någon universallösning. I  The Dream Team går Kerstin Segesten igenom den litteratur som finns på temat bemanning och samlar sig till en sammanfattande slutsats: ”Hög sjukskötersketäthet ger utdelning på alla punkter. Vad som är hög sjukskötersketäthet relateras till typ av verksamhet och en del andra faktorer, men optimum tycks ligga någonstans mellan 60 och 90 procent av den totala personalen på vårdavdelningen.”

Det finns dock en hake i Kerstin Segestens slutsats, och det är att den i huvudsak bygger på undersökningar gjorda i USA, Kanada och Storbritannien. Den svenska och nordiska forskningen är så här långt väldigt sparsam. Det finns så stora skillnader i vårdorganisation, utbildning och kompetens hos olika personalkategorier mellan Norden och de anglosaxiska länderna att det för svensk del kan vara vanskligt att dra alltför långtgående slutsatser av de redovisade resultaten.

Vad som inte framgår av The Dream Team är i vad mån den personalens reaktion som redovisas i Agneta Fransséns doktorsavhandling skulle kunna vara ett symptom på bristande handledning. Är man varandras resurspersoner i kafferummet? Är det i själva verket organiserad handledning som fattas?
Här är två viktiga forskningsuppgifter för svenska sjukvårdsforskare. Därför efterlyser vi bättre underlag, byggt på undersökningar av svenska och nordiska förhållanden, för de viktiga besluten om hur svensk sjukvård ska organiseras och bemannas för att de som arbetar i vården ska ha den bästa möjliga kompetensen för sitt arbete, vilket i slutänden ger patienterna den bästa möjliga vården.