Kammarrätten ger äldreboendet rätt att ha larm i stället för personal

Efter domen i kammarrätten behöver inte Carema äldreomsorg bemanna äldreboendet Opalgården i Huddinge med vårdpersonal på varje plan. Det räcker med larm.

Kammarrätten säger i sin dom att kvalitet, säkerhet och vad som är missförhållanden måste bedömas från fall till fall, och att det är vårdgivarens, Carema äldreomsorg, ansvar att se till att det finns tillräckligt med kompetent personal. Det går inte att ange generella mått på hur många vårdare som behövs.

Huddinge kommun vill inte att larm ska ersätta personal, säger Johanna Sopo-Häggroth, som är kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska.

– Det beror naturligtvis på hur det ser ut på boendet, men på Opalgården behövs en person på varje plan för att vården ska vara god och säker.

Befarar missbruk

Johanna Sopo-Häggroth är orolig för att domen ska bli prejudicerande och utnyttjas för att minska på personalen i äldreboenden.

– Det kan missbrukas, men i vår kommun har vi inte haft den diskussionen. Vi vill ha avdelningarna bemannade. Det är vår policy och den kommer vi inte att ändra på. Det viktigaste nu är att vi följer utvecklingen och ser vilka konsekvenser domen får, säger Johanna Sopo-Häggroth.

I domen sägs också att det inte har förekommit några incidenter eller klagomål från boende eller anhöriga som kan hänföras till personalsituationen.

Bra med rättslig prövning 

– Det ska inte behöva hända olyckor innan man agerar. Inte heller ska man lägga över ansvaret för att se till att vården är trygg och säker på de boende själva och deras anhöriga, vilket man gör om man väntar tills det kommer klagomål, säger Sofia Urby, som är äldreskyddsombud på länsstyrelsen i Stockholm.

Catharina Haag, ansvarig för enskild verksamhet inom Carema äldreomsorg, tycker att det är bra att ärendet har prövats rättsligt.

– Vi har fått ett kvitto på att det saknas lagligt stöd för generella direktiv om bemanning på ett enskilt boende, säger hon.

Bemanning efter behov

Någon ekonomisk vinst gör inte företaget genom domen.

– Nej, vi ökade vår bemanning när vi fick föreläggandet 2005 och den bemanningen har vi kvar. Ibland behövs fler personal
– de boendes behov av omvårdnad kan vara lika stort på nätter som på kvällar och helger – då anpassar vi bemanningen efter det, säger Catharina Haag.

På Opalgården bor till största delen personer med demens. Husen har tre respektive fyra plan. På varje våningsplan bor åtta äldre i var sin lägenhet.   

I domskälen hänvisas bland annat till Socialstyrelsens allmänna råd om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad (SOSFS 1992:17). Där sägs att grundregeln ska vara att personalen dimensioneras så att de kan ha överblick och kontakt med de boende.

Larm som komplement

Även om det finns rörelselarm och trygghetslarm, anser inte Sofia Urby att det är tillräckligt säkert.

– Boendet är inte överblickbart. Trapphuset är smalt och det är svårt att hålla kontakt med de boende och svårt att höra mellan våningarna om något händer. Eftersom personer med demens kan agera oförutsägbart, och de som bor där är demenssjuka, så är det inte tryggt och säkert, säger hon.

Catharina Haag håller med om att Opalgården kan vara svår att överblicka, men anser att det kan vara lika svårt i ett boende i ett plan med långa korridorer.

– Nattetid är det omöjligt att ha överblick utan att ha en person vid varje säng. Men det handlar inte om att ersätta vårdare med larm eller andra tekniska åtgärder, utan det ser vi som ett komplement, säger hon.