Kampen mot tuberkulos börjar på lab

För 30 år sedan smittades nästan alla som jobbade på smittskyddsinstitutets tuberkuloslab i Solna. I dag är labbet unikt i säkerhet. Ingenstans är risken för smitta mindre.

Efter ett par timmars besök på smittskyddsinstitutets tuberkuloslab i Solna är det lätt att få för sig att några av alla de bakterier som växer i rören följer med hem. Men det är förstås bara inbillning. Det här labbet är i själva verket den plats i landet där risken att smittas av sjukdomen är allra minst.

Den som ska på besök måste, liksom personalen, klä in sig från topp till tå, alltifrån hårnät och munskydd, över skyddsrock och handskar till skoskydd.

– Att arbeta här tarvar ett helt annat arbetssätt än på andra lab. Det kräver en total koncentration på uppgiften, och en annorlunda självdisciplin. Du måste hela tiden tänka på att skydda både dig själv och arbetskamraterna, säger Lisbeth Klintz, biomedicinsk analytiker.

– Planera och veta exakt vad du ska göra ett par timmar framåt. Det går inte att springa ut och in om du glömt något eller behöver gå på toaletten. Varje gång måste du klä om helt och hållet. Men det är kul och spännande saker vi jobbar med.

Typiskt för tuberkulosbekämpningen i världen är att det finns mycket smitta också inom sjukvården. Många av dem som arbetar på TB-labben i andra länder smittas, precis som de gjorde hos oss för 30 år sedan. Det var likadant på SMIs TB-lab i Solna.

Gamla labbet stängdes
De gamla lokalerna var inte funktionsdugliga, ibland fungerade inte utsugen utan det blev övertryck, och det var lite si och så med säkerhetstänkandet. Så många smittades genom åren att facket ingrep och 1970 stängde yrkesinspektionen labbet.

Det nya som byggdes i stället fick en avancerad ventilation som förser labbet med 16 000 kubikmeter luft i timmen. Den kommer in genom taket via filter och dras ut igen via filter genom säkerhetsboxarna.

Fortfarande är bygget unikt sett från säkerhetssynpunkt. Med sina slussar och system för att ta hand om och avdöda använt material, med sitt undertryck och kapaciteten på utsuget, med uv-ljuset i slussarna som minimerar eventuell smitta. Och spritflaskorna som används titt som tätt för att duscha både händer, arbetsbord, föremål och inventarier.

Med tanke på all sterilitet föreställer man sig att labbet borde skina av renhet. Men istället för blänkande säkerhetsboxar och bänkar ligger det här och där ett gråaktigt lager som liknar kalk. Det är resultatet av all den vätska som alldukarna dränks i, och som garanterar att arbetet är säkert trots risken för aerosol spridning (luftburen smitta). 

Smittskyddsinstitutets tuberkuloslaboratorium fungerar som referenslaboratorium och serviceorgan för landets övriga TB-lab, gör artidentifiering av mykobakterier och utvidgad resistensbestämning. Forskningsprojekt hyr också in sig för både grundforskning och läkemedelstester för att få fram nya metoder som är snabbare och säkrare än dagens. Vid sidan av det har man också ett stort utlandsengagemang. Hit skickas stammar, många av dem multiresistenta, från flera u-länder för analys och studenter kommer för att läras upp, också från de forna sovjetstaterna. Tillsammans med WHO är labbet direktengagerat i Guinea Bissau och Estland.

– Tuberkulos är inget problem hos oss i Sverige. Vi har få fall och bara en av 14 nyupptäckta fall är resistent mot ett läkemedel och en av 100 mot flera. Vi har också få som är dubbelinfekterade (med TB och HIV). Men Sverige är ingen ö, vi kan inte isolera oss från världen utan måste delta i kampen mot tuberkulos. Målet måste vara att bota sjukdomen, säger labbets chef mikrobiologen Sven Hoffner.

I utvecklingsländerna, där 95 procent av TBn finns, diagosticerar man med direktmikroskopi. Det går snabbt, är enkelt och billigt. Att metoden inte differentierar betyder mindre, men att den inte resistensbestämmer är en stor nackdel.

– Resistensbestämning är viktig men artbestämning är något för de rika länderna, tidsvinsten från ett par till en vecka är i de flesta u-länder inte värd kostnaden. Konventionell odling på fast substrat (bactec) är snabb men dyr, samma sak gäller för PCR/RNA. Vi har ett ansvar att förbättra mikroskopin som motvikt till kommersialismen, hävdar Sven Hoffner.

De flesta lab i utvecklingsländerna som utför TB-analyser har inte ens dragskåp. Inte sällan sitter doktorn och äter sin lunch bredvid mikroskopet eller där proverna odlas ut.

Pengar saknas
– Det hjälper inte om vi skulle påpeka för dem hur det borde se ut, de har inga pengar att genomföra förslagen med. Att ha labben säkra kostar pengar – därför smittas fortfarande de som arbetar på TB-lab i utvecklingsländerna. Men i Tartu, som blev Estlands referenslaboratorium 1995, propsade man på att få ett nytt lab, och det har blivit en mindre kopia av oss. De har tagit starkt intryck av svensk diagnostik, säger Lisbeth.

I två studier som för ett par år sedan undersökte TB-lab över hela världen visade det sig att 60 procent av dem var behäftade med massor av fel, en del fick katastrofala resultat.

– Dåliga mikroskop från världsbanken och Ionesco blir tyvärr en hjälp till icke-hjälp. Polska mikroskop till Afrika hjälper Polen, inte Afrika, för de har inga reservdelar, konstaterar Tuija Koivola, biomedicinsk analytiker som i julas kom hem från drygt fyra års arbete i Guinea Bissau.

– Vi måste hjälpa till att organisera underhållet eftersom 99 procent av diagnostiken i utvecklingsländerna görs med direktmikroskopi. PCR och andra metoder är ingenting för ett land där den stora frågan när man går till arbetet är om där finns ström och vatten.

I flera decennier låg tuberkulosforskningen nere. Det kom inga nya vacciner, ingen antibiotika, inga nya diagnostiseringsmetoder. Tuberkulos var ett u-landsproblem, det gav inga storvinster som gjorde företagen villiga att satsa.

Men när migrationen gjorde risken för smitta – inte minst med multiresistenta TB-stammar – större i i-länderna vaknade läkemedelsindustrins intresse. Nu är tusentals forskare runt om i världen engagerade i TB-forskning. En hel del verkar lovande och kliniska försök pågår lite varstans.

– Det är spännande att vara med i arbetet och forskningen med att ta fram nya metoder och läkemedel, tycker Lisbeth och Juan Carlos Toro, biomedicinsk analytiker som arbetar åt Astra.
Är det inte otäckt med all smitta?

– Nej, jag är trygg med våra säkerhetssystem. I tunnelbanan däremot vet jag inte vad jag kan smittas med, säger Lisbeth.