Kollegiala samtal lättar på trycket efter svåra utryckningar
Vid ambulansen i Skåne har femton kollegor uppdrag som kamratstödjare. Efter särskilt påfrestande utryckningar erbjuds besättningar avlastande samtal där både fakta och känslor kartläggs. ”Jag ser det som ett skyddsnät för ett långt yrkesliv”, säger sjuksköterskan Håkan Lindhardt, som har lång erfarenhet i rollen.
Trots att det är över 30 år sedan minns Håkan Lindhardt den kaosartade kvällen alltför väl. Ett litet barn hade fått hjärtstopp. Mamman rusade runt i lägenheten och skrek i panik. Samtidigt försökte han fokusera på den livräddande insatsen.
– Det är en bild som återkommer till mig fortfarande. När barn insjuknar eller avlider blir man alltid extra påverkad.
Nyligen blev han påmind om ytterligare ett ärende. Det var i samband med en utbildningsdag i en liten by i Skåne, där Håkan Lindhardt för många år sedan varit med i räddningsarbetet efter en trafikolycka. En pojke korsade vägen och cyklade mot uppfarten till huset där han bodde, och blev påkörd.
– Han skadades svårt och jag tog hand om mamman. Hon satt bredvid mig i ambulansen och berättade hur fantastisk hennes lilla son var, att han alltid var så glad och duktig i skolan. Anhörigas reaktioner är ofta svårast att hantera.
Fick en aha-upplevelse
Båda gångerna hade han behövt prata igenom upplevelserna för att bearbeta dem.
– Varje sådan här händelse är unik, både för de drabbade och för oss som åker på larmet. Det finns ingen anledning att jämföra med tidigare erfarenheter som varit ”värre”.
Men sådan var ibland stämningen i början av hans karriär. Därför blev han inspirerad när han under en föreläsning på 1990-talet hörde talas om kamratstödjarverksamheten hos räddningstjänsten i Göteborg. Brandkatastrofen på färjan Scandinavian Star, där 159 människor omkom, hade satt spår i kåren.
– De bar ut lik efter lik, och någon insåg att det här måste vi hantera. Jag tänkte: ”Wow, det ska vi ta efter!” Jag fick en riktig aha-upplevelse.
Kamratstödjare: Problem – lösning – resultat
Problemet:
Ambulanspersonal upplever fysisk och psykisk stress på grund av särskilda händelser som hot och våld, stark identifikation med anhöriga, tragiska dödsfall och insatser som får stort genomslag i media.
Det saknades en rutin för att prata om upplevelserna på ett strukturerat sätt och fånga upp kollegor som mådde dåligt av erfarenheterna.
Lösningen:
Femton ambulansanställda fungerar som kamratstödjare. Tolv har jour var sjätte vecka.
De erbjuder avlastande samtal med en besättning eller en större grupp kollegor – även från andra yrkesgrupper som polis, räddningstjänst, larmoperatörer och vårdpersonal på akuten som varit involverade.
Driftsledare fattar i samråd med kamratstödjare och personal beslut om avlastande samtal behövs. Större grupp sammankallas 48 timmar efter avslutad insats.
Resultat:
Varje år genomförs cirka 100 avlastande samtal med kamratstödjare närvarande.
Kamratstödjarna anses vara en anledning till att anställda stannar kvar längre på arbetsplatserna, att sjukskrivningar minskar och trivseln förbättras.
Behovet ökar med det allt hårdare samhällsklimatet.
I dag får alla medarbetare inom ambulansen i Skåne möjlighet till avlastande samtal med en kamratstödjare efter särskilt påfrestande uppdrag. Samtalen erbjuds rutinmässigt vid situationer där det förekommit hot och våld, stark identifikation med offer och anhöriga, tragiska dödsfall, omfattande mediebevakning eller felbehandlingar.
Håkan Lindhardt är en av de femton kollegor, varav hälften är anställda av regionen och hälften av en privat utförare, som fungerar som kamratstödjare. Tolv av dem har jour var sjätte vecka och kallas in vid behov.
– Det är frivilligt att delta i avlastande samtal. Alla är inte lika intresserade, men ofta kan det vara just de personerna som pratar mest. De flesta ställer upp med motiveringen att deras pusselbit kan vara viktig för att en kollega ska få en helhetsbild av en viss situation.
Flera yrkesgrupper bjuds in
De avlastande samtalen börjar alltid med en faktafas.
– Målet är att alla ska komma till tals och berätta om händelseförloppet, från att larmet kom till att insatsen var över. Var befann de sig – kanske i matsalen eller i gymmet? Vilken information hade de? Vilken taktik kom de överens om i bilen? Vem var först på plats? Vad såg de? Som kamratstödjare hjälper man till att involvera allas perspektiv, förklarar Håkan Lindhardt.
Nästa steg blir mer personligt.
– Då pratar vi mer om vilka tankar och känslor som väckts och hur det påverkat individerna. Allt som sägs stannar i rummet.
Flera ambulansbesättningar och även brandmän, polis, larmoperatör och akutpersonal på sjukhus kan närvara när det behövs.
Om någon haft sömnsvårigheter eller mår dåligt på annat sätt rekommenderar kamratstödjaren ytterligare kontakt med företagshälsovården.
– Vi ska absolut inte vara några hobbypsykologer. Om någon har problem är det viktigt att de får träffa en beteendevetare, annars kanske det bara ältas och förvärras.
”Minnena stör inte längre”
Hittills i år har Håkan Lindhardt medverkat i två avlastande samtal i sin roll som sjuksköterska. Han tycker att det hjälper.
– De minnesbilder som återkommer till mig är från tiden innan vi hade kamratstödjare. Numera kan jag lämna mycket bakom mig. Händelserna finns givetvis kvar som minnen men de stör mig inte längre.
Han ser verksamheten som ett viktigt sätt att behålla personal.
– Det blir som ett skyddsnät för ett långt yrkesliv.