Kollegorna som höll ihop i krisen
När sjuksköterskor flyttades från hemsjukvården till särskilda boenden sa många upp sig. Förtroendet mellan facket och ledningen raserades. Men Björn Andersson och Robert Orre på Vallås äldreboende stöttade varandra genom krisen.
”Vilka linjer körde du då? Femman till Fyllinge?”
”Jaha då, jag körde alla. Överallt!”
I tv-hörnan på avdelningen Kullagård berättar en boende om sin forna karriär som busschaufför. Sjuksköterskan Robert Orre ställer intresserade frågor, skojar och svarar tålmodigt – gång på gång – på vem han är, var han bor och varför han sitter här.
– Jag jobbar ju! Jag är sköterska.
Byggnaden är omgärdad av grönska. Från en av lägenheterna på bottenvåningen vinkar en man i rullstol glatt åt förbipasserande på gångvägen som leder runt äldreboendet. Sjuksköterskan Björn Andersson kallar den skämtsamt för ”motionsslingan”.
– Vi har haft några rymningar men det är sällan.
I en korridor står fyra antika spinnrockar, arvegods från tidigare boende. På nedre plan finns ett piano, på övre en bedagad flygel. I Halmstads kommun har varje äldreboende en speciell inriktning. Trädgårdsodling, måleri eller, som här, underhållning och gemenskap. Förutom att lyssna på levande musik kan man spela bingo och gå tipspromenader inomhus.
Koll på varandras patienter
Fem sjuksköterskor bemannar boendet på den passande adressen Ålderstigen. Björn Andersson och Robert Orre ansvarar för två avdelningar var, med sexton patienter på varje, och utgör ett team. Kommande vecka ska Björn ha semester och då täcker Robert upp för honom vilket innebär dubbelt antal – 64 – företrädesvis dementa och multisjuka vårdtagare. Samma sak sker under sommarmånaderna.
– Vi har koll på varandras patienter. Det blir lättast för båda, ren självbevarelsedrift, säger Björn Andersson.
De senaste åren har varit turbulenta i hemvårdsförvaltningen med många uppsägningar och stora rekryteringsproblem. Missnöjet har kretsat kring en omorganisation där sjuksköterskorna på särskilda boenden stått i centrum, men det har även spillt över på arbetsmiljön i hemsjukvården.
Tidigare hörde Björn Andersson och Robert Orre till en enhet med cirka femton sjuksköterskor som täcker ett hemtjänstdistrikt där bostadsområdena Vallås och Snöstorp, samhällena Simlångsdalen, Getinge och Kvibille samt äldreboendet ingår. Totalt finns sex sådana geografiska enheter och ett tiotal särskilda boenden som drivs av kommunen. I januari förra året skulle arton sjuksköterskor placeras permanent på boendena. Syftet, enligt ledningen, var att komma närmare patienterna och öka närvaron, vilket skulle stärka kvaliteten i äldrevården. Medarbetarna befarade, tvärtom, ökad sårbarhet och sämre vård. De som flyttades från enheterna skulle förlora möjligheten till kollegialt utbyte och få mindre utrymme att hjälpa varandra när behov uppstod.
För Björn Andersson och Robert Orre blev förändringen rent fysiskt inte särskilt dramatisk. Numera sitter de vägg i vägg med sina tidigare kollegor på hemsjukvårdens Vallås-enhet som också utgår från lokalerna på Ålderstigen. Arbetsuppgifterna skiljer sig inte heller så mycket eftersom de även tidigare ansvarade för samma avdelningar som i dag. Andra sjuksköterskor hamnade däremot mer isolerade på mindre boenden med endast en kollega.
Förlorade tryggheten
Initiativet till omorganisationen kom från högsta ort. Efter att Coronakommissionen i en rapport i december 2020 slagit fast att Sverige misslyckats med att skydda de äldre mot smittan, satsade regeringen en miljard kronor på att utöka antalet sjuksköterskor på särskilda boenden runt om i landet. Pengarna skulle räcka till 1 600 tjänster. Enligt Socialstyrelsen, som fördelade pengarna, fick Halmstad kommun nära 13 miljoner kronor i statsbidrag.
En medicinskt ansvarig sjuksköterska gjorde en utredning som skulle ligga till grund för implementeringen av den nya organisationen. Fördelar som lyftes fram var att sjuksköterskornas ledarskap tydliggjordes, en bättre kontinuitet i uppföljningsarbetet och större möjligheter till medicinska insatser som såromläggning och injektionsgivning.
I fackets risk- och konsekvensanalys poängterades bland annat den förlorade tryggheten i arbetsgruppen.
– Vi sa att ”visst, om ni vill att folk slutar så genomför det här”. Allt skulle gå så fort, de skulle bara ut, säger Anna-Karin Liljedahl, ledamot i Vårdförbundet Hallands avdelningsstyrelse.
Hon är huvudskyddsombud tillsammans med Jennie Oxelborn, som arbetar inom hemsjukvården i de östra stadsdelarna. När Vårdfokus träffar dem på hemvårdsförvaltningens kontor i centrala Halmstad ser de tillbaka på en uppslitande tid. Skepsisen bland medlemmarna var stor när omorganisationen sjösattes. En aviserad schemaändring som innebar kvällstjänstgöring och tätare helgpass gjorde att femton av arton sjuksköterskor som flyttades ut från enheterna till boenden sade upp sig. Bara Björn Andersson, Robert Orre och ytterligare en kollega stannade kvar. Förvaltningen tvingades ”massanställa” sjuksköterskor, i många fall nyfärdiga eller sådana som saknade erfarenhet av kommunal hälso- och sjukvård.
– Jobbet var inte alls vad de hade förväntat sig. Tanken var att sjuksköterskorna på boendena skulle jobba i team, men eftersom det inte fanns tillräckligt många gick det inte att genomföra, säger Anna-Karin Liljedahl.
Facket fick inget gehör
Den akuta personalbristen ökade arbetsbelastningen både inom hemsjukvården och på boendena. I en 6:6a-anmälan till Arbetsmiljöverket från april 2022 larmar dåvarande skyddsombudet på en av enheterna om att patientsäkerheten hotas på grund av den låga grundbemanningen som även lett till att medarbetare drabbats av utmattning och sjukskrivningar.
– Trots att vi skulle bli fler blev vi färre. Känslan var att ingen lyssnade på oss. Det var tråkigt eftersom vi hade lyft alla de här riskerna i förväg, säger Jennie Oxelborn.
De båda skyddsombuden menar att ledningen saknade en strategi för att hantera situationen och att ingen tog helhetsansvar. Kommunikationen mellan verksamhets- och enhetschefer var bristfällig, liksom samverkan med facket.
– Till slut blev det tomt även på enhetschefsnivå. Alla lämnade det sjunkande skeppet, säger Anna-Karin Liljedahl.
Men nu har skutan börjat vändas. Medarbetare kommer tillbaka, åtminstone som timanställda. Ett 40-tal sjuksköterskor har rekryterats sedan förra sommaren. Björn Andersson och Robert Orre fick under våren två nya kollegor. I dag finns bara en vakans på Vallås äldreboende.
En avgörande orsak, enligt Anna-Karin Liljedahl och Jennie Oxelborn, är den nya verksamhetschefen Jenni Wedholm. Det är på hennes kontor de nu befinner sig. Hit kommer de en fast tid var tredje vecka, oavsett om de har något särskilt att avhandla.
– På min anställningsintervju var förvaltningschefen nästan avskräckande ärlig med utmaningarna. Men jag såg möjligheter och att medarbetarna satt på många av lösningarna, säger Jenni Wedholm, som själv är legitimerad sjuksköterska.
Sedan hon tillträdde vid årsskiftet har hon kämpat hårt med att återställa tilliten. Bland annat har hon besökt alla enheter för att lyssna på medarbetarna. Tillgängligheten och öppenheten uppskattas av de förtroendevalda.
– Jag har aldrig mött någon chef som är så energirik och nytänkande och samtidigt tar tillvara kunskapen som finns i organisationen, säger Anna-Karin Liljedahl.
Men för att full bemanning ska vara realistisk även i framtiden behövs trygghet och långsiktighet. Jenni Wedholm har bland annat inrättat ett poolteam med tolv fast anställda sjuksköterskor, och ytterligare två pooltjänster planeras på Säbo-enheten där Robert Orre och Björn Andersson jobbar. Jenni Wedholm ser många positiva effekter av den omstridda omorganisationen, som bättre kontinuitet för patienterna och tätare samarbete med omvårdnadspersonalen när det kommer till kompetenshöjning, samarbete och delegeringar.
”Kom från politiskt håll”
För de båda kollegorna på Vallås äldreboende är fördelarna däremot fortfarande ett mysterium.
– Det var många fina ord om personcentrering, men det har vi ju alltid haft. På vissa boenden har sjuksköterskor säkert blivit mer synliga, men när vi under långa tider varit så underbemannade har kontinuiteten med patienterna snarare blivit sämre. Det här var en förändring som kom från politiskt håll och inget som vi eftersträvade, säger Björn Andersson.
Någon förändring i ledarskapet i omvårdnadsarbetet märker de inte heller av.
– Det är snarare så att ju mer synliga vi är, desto mindre initiativ och ansvar tar undersköterskorna och övrig personal, trots att de i många fall är väldigt kompetenta och erfarna.