Kommentar

I omvårdnadsforskningen finns många exempel på studier där vårdare har intervjuats om sin upplevelse av hur patienter upplever sin situation. Resultaten från detta »utifrånperspektiv« utgör sedan ofta utgångspunkten för beskrivningar av hur omvårdnaden bör genomföras. Detta kan naturligtvis resultera i felaktiga slutsatser om vad patienten faktiskt behöver och hur patienten faktiskt vill ha sin omvårdnad. Vårdare och patienter uppfattar ju inte alltid situationen på ett likartat sätt.

Det är därför mycket positivt att ta del av ovanstående studie. I inledningen sägs till exempel att dementa patienter »gradvis förlorar sin förmåga att kommunicera sina behov och önskningar«. Resultaten, och den diskussion som sedan förs, visar tydligt på medvetenheten om hur betydelsefullt det är att kunna så mycket som möjligt om patientens livshistoria och hur viktigt det är att hela tiden lära sig tolka patientens signaler.

Mellan raderna kan man läsa sig till att författarna ser den demente patientens så kallade »beteendeförändringar« som försök till meningsfull kommunikation. Det hade varit en styrka i studien om detta kunnat tydliggöras bättre.

Analysen är detaljerad och mycket väl beskriven. Det är lätt att följa analysens gång. I artikeln anges att de »narrativa« intervjuerna tog cirka 10–25 minuter. Det är lite svårt att få en uppfattning om vad författarna egentligen avser med »narrativa« intervjuer. Är det möjligt att genomföra en »narrativ« intervju på 10 minuter?

Det är positivt att patienterna efter interventionen, trots de begränsningar de fått på grund av ålder och demenssjukdom, för vårdarna framträdde som mer unika individer. Vårdarna uttryckte också en tydligare medvetenhet om betydelsen av sitt bemötande och sitt förhållningssätt. I denna studie har utbildning och handledning varit innehållet i interventionen. Handledning är ett ypperligt sätt att stimulera vårdare till reflektion.

Det är svårt att uttala sig om de direkta effekterna av interventionen vid denna typ av studier. Vad är det egentligen som orsakar den förändring som sker? Det är självklart svårt att ha kontroll över andra variabler som kan ha orsakat förändringar i vårdarnas resonemang. Författarna verkar medvetna om detta och uttalar inga förklaringar till varför vårdare resonerar på det sätt de gör.

En eloge till Hansebo och Kihlgren för att de med denna typ av studie uppmuntrar vårdare att genomföra omvårdnaden utifrån ett »inifrånperspektiv«.