Krönikan: Min mormors historia går igen i dag
Hon älskade skor och gröna vindruvor. Jag minns henne knappt. Men tänker ofta att det är för hennes skull jag blev den jag blev. Gör det jag gör.
Jag har nästan inga minnen av min mormor. Hon dog när jag var tre år, som en konsekvens av livslångt och väldigt intensivt cigarettrökande. När jag tänker på henne ser jag en sjukhussäng som jag inte når upp till och kommer ihåg hur de vindruvorna smakade. I efterhand har min mamma berättat för mig att mormor älskade gröna vindruvor.
För det mesta pratar vi inte om döda släktingar i vår familj. Därför vet jag inte så mycket om någon av mina far- eller morföräldrar. Men mamma säger ofta att jag och mormor är lika. Hennes förkärlek för nya skor i alla möjliga former och färger lyckades hon föra vidare till mig. Och när mormor försvann har jag varit den som axlat uppgiften att göra flest fynd på halva reapriset.
Men jag tror också att min mormors historia, indirekt har fått mig att fatta beslut som påverkat så stora delar av vad jag gör privat och yrkesmässigt. Jag tänker att min mormors historia är viktig att berätta. För att hon inte var unik då, och hon hade inte varit det om hon hade levt i dag.
En kväll, nyligen, när jag är på besök hos mina föräldrar, berättar min mamma för första gången om mormors relation med den man som kom in i hennes liv efter att min morfar blivit sjuk. Hon vill inte minnas, men säger att hon aldrig kommer att glömma hundra nätter av skrik, gråt och slag. Dagar av tryckande tystnad. Blåmärken på kroppen. Men också sömnlöshet, ångest, minnesproblem, självmedicinering. Mormor gjorde som våldsutsatta kvinnor gör mest. Försöker överleva, efter bästa förmåga. Men det räcker inte alltid. Räcker väldigt sällan. Ibland fanns det ett samhälle som tog ansvar för mormor, för min mamma och för våldet. Men många gånger svek samhället.
Jag önskar att jag kunde säga att det var annorlunda i dag. Det är klart att den kvinnojoursrörelse som inte fanns då, men som jag tacksamt är en del av i dag, har gjort skillnad. Lagar har förändrats. Kommuner är nu skyldiga att ta ansvar för våldsutsatta. Forskning pratar om våldets konsekvenser och uppmanar sjukvården att identifiera symtomen. Det låter bra när vi säger det högt.
Samtidigt står allting stilla. Fortfarande misshandlas kvinnor av närstående män. Fortfarande växer barn upp med klumpen i magen. Fortfarande sviker samhället.
I dag, femtio år senare, hade mormor fortfarande varit en av alla tusentals pinnar i statistiken.