Läsarkommentarer:
Man måste kunna tala om liv och död

Dottern behöver hjälp av någon lugn, trygg, empatisk person med livserfarenhet, som utstrålar värme och förståelse och kan konsten att lyssna. Det anser flera av dem som reagerat på förra månadens etiknovell. Någon som kan samtala med henne om liv och död och som inte själv är rädd. Frågan är bara var denna person finns i vår stressade värld där alla helst ska vara friska, unga och framgångsrika, skriver Ritva Nyberg Sund. Här följer ett redigerat urval av de bidrag som kommit in. Fler kan läsas om du klickar på länkarna till höger. Där finns också en kommentar av omvårdnadsforskaren Astrid Norberg.

7 mars 2004

Dottern saknar tillit
Ett klassiskt fall där man inte lyckats skapa en god, trygg relation mellan patient/anhörig och vårdare. Den vanligaste orsaken är bristande information.

Dottern har tagit på sig ett för stort ansvar eftersom hon saknar tillit till sjukvården.

När hon vill ha hjälp och stöd för sin mors räkning så får hennes sätt personalen att bli irriterad och hon känner sig dåligt bemött. Här borde husläkaren ha tagit in dottern för ett enskilt samtal där hon kunde få berätta om sin oro. Då skulle hon ha fåått chansen att avbörda sig, ställa sina frågor och lätta på sitt dåliga samvete (som alltför många anhöriga har, trots allt de gör).

Inför döden ställs allt på sin spets och vi får plötsligt ta emot känslor och reaktioner från anhöriga. Det vi kan göra då är att sätta oss ner, helst i avskildhet för att lyssna och stötta. Då visar man att man har tid och intresse. Vi får inte låta oss skrämmas och gå i försvar!

– Ulrika Fischier, sjuksköterska inom äldreomsorgen

Barnet är i chock
Den döende kvinnans barn ? för det är ett barn oavsett ålder ? måste bedömas och bemötas som om hon vore i chock. Vi vet inget om hennes och moderns relation. Men vi kan våga oss på en gissning. En annan dag kanske samma dotter klarar att agera som en vuxen, men nu sköter hon sig definitivt som en ilsken unge som minsann vet och kan. Så medan vi väntar på doktorn och ett närmare besked kanske vi kan sitta ned, skärma av rummet lite, ordna något att äta eller dricka och en stunds avkoppling. Alltså primärt ta hand om den levande för att skapa en värdig situation för patienten. Skapa en situation där det vuxna barnet själv får besluta mer om hur det ska vara. Vad ville din mamma? Vad har hon sagt till dig? Vet du vad hon är rädd för? När den sjuka och den friska upptäcker att de har en chans att vara samman brukar de utnyttja den och bestämma själva. Även om vi kanske inte förstår det just då. Så kan det vuxna barnet växa med uppgiften.

? Agneta Åhrberg

Var finns vårdfilosofin?
Ansvaret att prata med dottern bör läggas på den som känner sig erfaren och trygg nog för att gå in i en diskussion om livet och döden. Vi hade en undersköterska i 60-årsåldern vars föräldrar suttit i koncentrationsläger. Hon var lugn, trygg och hade massor att dela med sig av till oss alla. Trots mina 20 år som sjuksköterska hade jag mycket att lära av henne. Visst går det att inleda en dialog med dottern. Själv hade jag valt att inleda samtalet på följande sätt: »Jag förstår att du inte vill att din mamma ska dö, och vi kommer inte att låta henne dö men då måste du berätta för oss vad vi ska rädda henne till. Vilket sorts liv vill du att din mamma ska få?« Förhoppningsvis öppnar detta för samtal. Jag har länge undrat vart filosofin har tagit vägen i vården. I vårt superspecialiserade samhälle har döden ingen naturlig plats ? lika lite som sjukdom och födelse. Allt är institutionaliserat och sköts av härför utbildade yrkeskategorier. Att lämna över ansvaret på andra har blivit ett sätt att leva. Döden borde vara en lika naturlig och integrerad del av livet som allt annat runt oss. Det är ju trots allt det enda som vi vet kommer att hända oss alla. Problem uppstår om du inte har bearbetat din egen inställning till döden. En tankeväckande historia är HC Andersens Berättelsen om en mor.

? Lotta

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida