Läsarkommentarer: Det är den rädda mamman som är problemet
Reaktionerna på förra månadens etiknovell är samstämmiga. Alla anser sig ha träffat allt för många som Morgans mamma: föräldrar utan förmåga att skapa trygghet och tillit till sjukvården. Några ser det som ett tidens tecken att barn ska skyddas från allt. Om du klickar på länken till höger kan du läsa barnsjuksköterskan Maria Radeskogs kommentar.
Trygg förälder ger tryggt barn
Detta är ett tidens tecken, barn i dag får inte utsättas för någonting, de ska skyddas från allt.
Om föräldrarna dessutom är emot sjukvården och tror att vi bara gör illa, då blir det svårt. Ofta är det de som förstör. En del ser stjärttemp som ett övergrepp.
Största problemet här är mamman. Vi måste prata med henne så att hon förstår att vi behöver ta provet för att kunna se hur det är med Morgan.
Det vi gör, det gör vi för barnets bästa, för att det ska bli friskt. Om föräldrarna kan försöka vara trygga i situationen så blir det tryggt för barnen. Ibland bedövar vi före provtagningen, men vi tar inte prover om det inte är absolut nödvändigt. Är det riktigt akut har vi inga andra sätt än att hålla fast barnet. Vissa barn kan man förhandla med, kanske lova en glass eller något, med andra känner man från början att förhandling inte kommer att fungera.
– Barnsjuksköterskorna, Barn 2, Norrlands universitetssjukhus
Törstar efter fasthet
Först vill jag ge en eloge till den lugna, sansade sjuksköterskan!
Sedan vill jag konstruera scen nummer 2: När Morgan har rasat en stund i rutschbanan kommer systern och säger: Nu kan vi ta provet. Sedan fortsätter hon – utan att mamman hinner komma med sina kommentarer – och säger att eftersom din mamma är lite rädd för sticket, så kan hon stanna här i väntrummet med lillasyster så länge. Sjuksköterskan ska ha ögonkontakt med Morgan och samtidigt ge honom möjlighet att ta tag i hennes hand.
Morgan törstar efter trygghet, klara besked och fasthet.
– Ritva Nyberg Sund
Stackars Morgan!
Problemet i hela den beskrivna situationen är inte Morgan, utan mamman som är så rädd och vilsen att hon inte har kraft att ge sin lille gosse den vägledning och det stöd han behöver. Jag har träffat alltför många sådana mödrar.
Att hålla fast ett barn är absolut en sista utväg.
Jag skulle ägna särskild tid åt Morgan. Få hans förtroende så att mammans negativa roll tonas ned. Berätta och informera honom om varför provet måste tas, hur man gör, hur bra det är att ta ett prov för att kunna ge rätt medicin. Morgan är säkert en förnuftig kille som förstår detta – men han måste få veta! Emla är dessutom en räddare i nöden.
Kontakten med Morgan måste underhållas. Boka gärna en ny tid bara för samtal med honom och mamman. Poängtera att det är bäst om lillasyster stannar hemma den gången.
Det är inte alltid så lätt att få ett barns förtroende
– det får man bara om man förtjänar det.
– Maine Bommelin, Skellefteå
Viktigt att vara konsekvent
Det här är något vi råkar ut för väldigt ofta. Man får aldrig klandra eller ifrågasätta föräldern inför barnet, det skulle bli en alltför svår situation för Morgan. Men man kunde passa på att prata med mamman när Morgan sprang sin väg. Och sedan säga till Morgan att »ni kom till sjukhuset för att du var sjuk och behöver hjälp, och provet är vårt sätt att ta reda på vad det är för fel«.
Man bör vara konsekvent. Har man sagt att provet är viktigt så ska man också ta det.
Ibland kan situationen dock bli sådan att man måste avstå från att ta provet. Då ska man göra det utan att skuldbelägga barnet. Det får inte bli något som barnet sedan bär med sig i framtiden.
Men hur ska denna mamman orka då barnen är 12 och 14?
– Barnsjuksköterskorna Ylva och Rut