Läsarkommentarer: Ingen patient ska behandlas så

Att patienter inte ska behandlas så som i förra månadens novell är alla de som skickade in kommentarer överens om. Men medan några tycker att sjuksköterskan ska säga ifrån genast, anser andra att det är bättre att gå lite försiktigare fram. Två läsare kommenterar medicinuttagen, en efterlyser föreläsningar i etik och moral och en ifrågasätter om inte själva novellen är kränkande för läsarna. På Vårdfackets hemsida kommenteras novellen av sjuksköterskan Marie Chenik, etiksamordnare på Karolinska universitetssjukhuset och medlem i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd. Du kan också skriva egna kommentarer: www.vardfacket.se.elisabet Forslind

Väcks sjuksköterskornas intresse för etiken genom att vara så här övertydlig och dessutom använda ett så grovt språk? Det språk som används i berättelsen gör att man nästan mår illa.

Jag reflekterade omedelbart över om det är etiskt riktigt att publicera en text som påverkar läsaren som den här påverkade mig. Är det nödvändigt för att uppnå syftet? Är det inte i sig en kränkning? Är allt alltid så svart och vitt?

Jag kan förstå, åtminstone hoppas, att texten målar upp en situation som är konstruerad och där författaren har tagit de värsta bitarna från ett antal olika situationer/händelser och byggt upp en ny nästan ohygglig situation men ändå.

Oftast är det i den »gråa zonen« som den etiska diskussionen är som bäst, när det är svårt att se klart vad som är rätt eller fel, eller kanske mera rätt och mindre fel.

– Etikintresserad

N Det är oklokt att bli ovän med personalen, som har en viss trygghet och är beroende av varandra. Utvecklingssamtalen med avdelningsföreståndaren kommer att ge svar på en del frågor.

Vänlighet och diplomati spetsat med humor och medmänsklighet, samt föreläsningar om etik och moral med diskussion efteråt kan vara ett sätt att ändra avdelningens »råa ton«.

Alltså: varken pekpinnar
eller fördömanden.

RNS

N Det finns många knivigheter i denna etiknovell. Men det största misstaget är väl att stanna på en avdelning där man tycker att det är i sin ordning att strunta i bredvidgången.

Och att uppföra sig på det viset mot patienterna, glöm det. Det är tjänstefel att inte säga ifrån och se till att något blir gjort!

Angående läkemedelsfrågan är jag mer kluven. Visst händer det att någon ber om en värktablett ibland. Och beroende på vad och vem som frågar händer det att jag lämnar ut, men inte några starkare medel och inga mängder. Att ta ett helt rör är helt förkastligt och ska anmälas.

Vad det gäller läkaren hade han däremot, under förutsättning att apoteket var stängt, kunnat få Amoxicillin med sig hem för natten/
morgonen – men inte en hel kur. Orättvist? Ja, kanske men för mig är det två helt olika frågor.

– Eva

N Naturligtvis ska man inte behandla patienter så som personalen gör här. Men jag tycker inte att det är det
sjuksköterskan ska ta itu
med första dagen på sitt nya jobb.

Det här är en arbetsplats där avdelningsföreståndaren har tappat greppet, här är »tonen rå men hjärtlig«, och personalen tror att medicinskåpet är deras eget hemmaapotek.

Jag tycker att hon bör ägna tiden fram till utvecklingssamtalet åt att ligga så lågt som möjligt, observera och fundera på hur hon på rätt sätt ska kunna ta upp de olika problem hon upplevt på avdelningen.

Till exempel påtala
att situationen måste ha varit ansträngd länge eftersom
patienterna behandlas
som de gör, föreslå att avdelningsföreståndaren tar reda på om man inte
kunde ha ett litet hemmaapotek för personalen på
avdelningen.

– Rigmor Einarsson