Läskiga lampor och misstänkta maskiner oroar barn som ska sövas

”De bara gjorde, sen skulle jag sova”. Så beskriver ett av de barn som anestesisjuksköterskan och universitetsläraren Lisbet Andersson intervjuat om upplevelsen att bli nedsövd inför en operation. Men små, enkla och individuella insatser kan lindra oron och rädslan, menar hon.

Lisbet Andersson jobbade tidigare som ansvarig för barnsektionen vid Centrallasarettet i Växjö, där hon fortfarande är timanställd. Sedan 2014 är hon främst lärare på sjuksköterskeprogrammet och kursansvarig för specialistutbildningen inom anestesi vid Linnéuniversitetet. I fem och ett halvt år har hon även varit doktorand på halvtid. Att forska om barn var en självklarhet.

– När jag arbetat kliniskt har jag märkt att många barn är rädda för att bli nedsövda. Både barnen och föräldrarna befinner sig i en okänd och speciell situation, dessutom i en miljö som är främmande och med personer de inte har en relation till.

Nu disputerar hon med avhandlingen Med dig vid min sida. Målet har varit att kartlägga upplevelser, tankar och känslor kring själva nedsövningen.

I en av sina studier videofilmade hon 27 barn på fyra olika sjukhus som sövdes inför planerade operationer. Lisbet Andersson iakttog samspelet mellan barn, föräldrar och anestesisjuksköterskor. I genomsnitt tog det åtta minuter från att familjerna kom in i salen till att föräldrarna lämnade operationsrummet.

– Det är en väldigt kort tid för att förbereda och skapa tillit. Många av barnen uttryckte i efterhand tvivel och tveksamhet kring den tekniska utrustningen och personalens kompetens. Vad skulle hända om maskinerna som hjälpte dem att andas stannade? Kunde personalen hantera det? Situationen väckte många existentiella tankar som inte bemöttes eller fångades upp, säger Lisbet Andersson.

Hindrades att hålla hand

Ofta var det flera personer som hjälptes åt att förbereda barnen, som var mellan 4 och 13 år gamla, genom att koppla upp dem mot avancerad utrustning som mäter bland annat ekg, blodtryck och syresättning. Det gjorde barnen ofokuserade. Lisbet Andersson reagerade på att personalen sällan försökte göra barnen delaktiga.

– De förde en monolog snarare än en dialog. Personalen berättade att de skulle sätta klisterlappar på bröstet, visade andningsmasken och förklarade hur utrustningen fungerade och vad kurvorna betydde. Men det var ingen som frågade vad barnen själva ville veta eller hur de upplevde att vara där. Oavsett ålder och erfarenhet fick de samma information, säger Lisbet Andersson.

Hon tror att det kan skapa lugn om man begränsar antalet personer i salen, gör en sak i taget och låter en i teamet sköta kommunikationen. Flera röster och budskap riskerar att stressa barnet.

– Små, små saker kan ha stor betydelse, men det får förstås inte hota patientsäkerheten, säger Lisbet Andersson.

Enkla sätt att göra barnen mer involverade är erbjuda dem att hålla i andningsmasken eller att fråga på vilket finger de vill ha pulsoximetern.

– På ett av barnen sattes klämman på den hand som var närmast mamman, som satt på en stol bredvid britsen. Efteråt berättade barnet att det hindrade dem från att hålla varandra i handen.

Lampan blev ett monster

I samband med de uppföljande intervjuerna fick barnen chans att rita en teckning som beskrev intrycken i operationssalen. Många avbildade den stora, skrämmande lampan, ibland med huggtandsliknande taggar. En 4-åring beskrev den som ett monster.

– Ofta kan man flytta på teknisk utrustning som inte behövs i stunden, kanske till och med täcka över vissa apparater. Jag tycker också att man ska sänka alla larm så att det inte är för mycket som piper runt omkring, säger Lisbet Andersson.

När narkosen genomfördes stod anestesisjuksköterskan i regel bakom barnets huvud, vilket gjorde att de inte kunde se varandras ansikten. Där uppstod en onödig maktbalans.

– Den som ligger hamnar automatiskt i underläge. Ett barn sa: ”Om man sitter upp får man bättre kontroll”. Sådana önskemål tycker jag att man ska ta hänsyn till och vara flexibel kring. Jag har sövt barn som suttit i sin mammas knä. Det har aldrig varit några problem. Man kan hjälpas åt att lyfta över dem när de väl sover.

Oroskänslorna tog sig olika uttryck. En del barn blev apatiska. De yngre kämpade oftare emot – grät och skrek – medan de äldre tycktes hålla känslorna inombords. Men i intervjuerna framkom att de flesta känt sig lika rädda och osäkra.

– Många upplevde att det gick fort och att de inte hann ställa frågor. Vissa skulle behövt mer tid eller annan information än den de fick. Personalen tog inte reda på det specifika barnets behov. Det behövs mer tid och större marginaler i operationsflödet.

Efterlyser hälsodeklaration för omvårdnad

Lisbet Andersson har själv hållit i preoperativa samtal och rundturer med familjer på operationsavdelningar, något hon har goda erfarenheter av. Men förberedelserna skulle kunna börja redan i hemmet, menar hon.

– Alla lämnar ju in en medicinsk hälsodeklaration om allergier, sjukdomar och så vidare. Jag tänker att det skulle behövas en likvärdig deklaration när det gäller omvårdnad. Vilka speciella önskemål har just det här barnet? Kanske att ha med sig ett gosedjur, favoritdataspelet som distraktion eller att både mamma och pappa är där. Sådant skulle man kunna fundera på i lugn och ro.

Hon poängterar att forskningen om ickefarmakologiska förberedelser spretar – det finns resultat som visar att information via broschyrer, filmer och samtal ger måttlig lindring till patienters oro inför anestesi – men utifrån sina studier anser hon att vårdpersonal bör ha inställningen att barn är sårbara och utsatta och därför i behov av individuella insatser.

– Där måste man lägga resurser. Jag tycker vi är skyldiga att ge den bästa tänkbara vården och erbjuda trygghet.

Få gav plats till två föräldrar

Två av de fyra studierna som ligger till grund för avhandlingen fokuserar på anestesisjuksköterskor respektive föräldrar. Lisbet Andersson ville undersöka professionens inställning till föräldramedverkan under narkosen och fick svar från 809 anestesisjuksköterskor på 55 olika sjukhus i Sverige. Resultatet visar att en majoritet är positiva till föräldrars närvaro, men att de är mindre benägna att göra föräldrarna delaktiga och betrakta dem som samarbetspartner och resurs. Lisbet Andersson tror att det kan bero på tidsbristen och den avancerade teknologin. Något som överraskade henne var att de som hade kortare tid i yrket var mindre positiva till föräldranärvaro än de mer erfarna.

– Det visar att de som är nya behöver bättre stöd.

En annan anmärkningsvärd upptäckt var att endast tio procent av de tillfrågade sjukhusen tillät två föräldrar i operationsrummet under förberedelserna.

– Från mitt kliniska liv är jag van att den möjligheten alltid finns. Jag har aldrig sett något problem med det. Det vore intressant att forska mer om orsakerna.

I föräldraintervjuerna framgick att även de kände sig osäkra och osedda. De var medvetna om sin betydelse för barnens trygghet, men hade svårt att hitta sin plats.

– De vuxna hade precis som barnen ett behov av att bjudas in och få stöd. De kände sig ofta ensamma i väntrummet om de inte hade sin partner på plats. För vissa hade det räckt med en klapp på axeln från personalen.

Fotnot. Lisbet Anderssons avhandling heter Med dig vid min sida – det vårdande mötets betydelse när barn genomgår anestesi i en högteknologisk operationsmiljö. Disputationen sker vid Linnéuniversitetet den 13 maj.