Låt individens behov styra

Med en väl utbyggd primärvård och ett ökat antal allmänläkare kan hela vården bli effektivare. Det är en gammal och ofta självklar princip. Men stämmer den?

Det finns inget svar på detta, utan frågan är egentligen fel ställd. Varför rikta krav på att primärvården ska ansvara för att hela vårdsystemet blir effektivt, när dessa krav borde riktas mot systemet som helhet. Allmänläkarna i primärvården förväntas inte bara utöva sin medicinska specialitet, utan också fördela patienter på övriga vårdnivåer och sköta samordningen.

Den vårdpolitiska idé som Vårdförbundet drivit de senaste åren, bygger i stället på att vården ska vara effektiv och förmå bygga en vårdkedja oavsett vilken kontakt inom vården som blir individens första. Det finns ingen grindvakt med Vårdförbundets vårdpolitik. Från många håll kommer då frågan: Men hur ska man hålla kostnaderna under kontroll med ett sådant system?

Genom att ta sin utgångspunkt i behoven, är mitt svar. Med ett system som organiseras och arbetar utifrån den enskildes behov, kan vården som erbjuds bli mer specifik och också mer effektiv. I dag finns inga bra modeller som tar sin utgångspunkt
i behoven. Visst finns modeller som utgår från diagnoser, men de modellerna missar den grupp där den största vinsten i kvalitet och effektivitet kan ske. Det är individer som har flera sjukdomar. För dessa personer fungerar vården ofta dåligt. Skulle ett vårdsystem ta hänsyn till dessa behov och utformas utifrån dem, så finns särskilt stor möjlighet till bättre effektivitet.

Men då rör man sig inte längre i kategorierna primärvård, specialistvård, akutvård och så vidare. Då handlar det om vård utifrån individens behov. Detta behov ska mötas av en kompetens och inte i första hand av en organisationsnivå.

Om det verkligen är behovet som avgör hur vården prioriterar borde de som har störst behov få en hög kvalitet på vården och få en stor del av vårdens resurser. I stället är det personer med stora behov som drabbas av problem med samordning mellan olika huvudmän och professioner och dessutom har
– i relation till sina behov – dålig tillgång till vård. Tyvärr är vi långt ifrån att betrakta de mest vårdbehövande som vårdens förstaklasspatienter. Det är till och med så att vården ibland bråkar om att slippa kostnaden för dessa personer. Jag tror att vi har ett bakvänt tänkande inom vården, där de som borde vara förstaklasspatienter ibland blir utan biljett, och de som bara gör en resa då och då blir norm för hur vårdsystemet formas.

Samordningen av vården, som för de mest vårdbehövande måste fungera, borde vara en fråga för hela vården. En multisjuk 92-åring kan ha behov av ett flertal kompetenser och
då måste vården förmå att bygga en vårdkedja och samordna insatserna även om den första kontakten är kirurgen, arbetsterapeuten eller undersköterskan i hemmet.