Lättnad när cancervården kommer hem

Anna Sandberg Melsen kånkar vant upp sina väskor till det lilla vindsrummet. ”Kom in” ropar Ola Ewald och ler lite trött. Cellgifterna tär. Efter en lång vinter med sepsis, inlagd på lasarettet, tar han tacksamt emot i hemmet.

Ola Ewald är tenor. I gospelkören där han varit en av herrstämmornas klippor i 25 år har han lite på skoj blivit kallad för Pavarotti. När han blev sjuk flyttade han tillbaka till Simrishamn där hans föräldrar och syskon bor. Trots att det trångt i vindsrummet får hans keyboard plats i ena hörnet bakom tv-fåtöljen. Men på sistone har han blivit tystare.

– Hela livet har jag hållit på med musik, både på fritiden och i mitt arbete som förskollärare. Det är tacksamt att spela och sjunga med barn, de är med på noterna. Men nu jobbar jag inte längre sedan jag fick cancer, säger han.

Anna Sandberg Melsen har fått plats med en droppställning snett framför teven, drar den till sig och hänger upp antibiotikainfusionen. Hon spritar injektionsventilen som leder till Olas subcutana venport och kopplar på droppet.

– Vi sågs ju i fredags. Då hade du fått cellgifter dagen innan. Hur blev helgen efter det? frågar hon och Ola Ewald berättar att han var rätt pigg, men idag är det sämre med orken.

Packar utrustningen i ryggsäck

Anna Sandberg Melsen är sjuksköterska på Ystad lasaretts mobila team inom basonkologisk vård. Det är ett pilotprojekt för att förbättra och underlätta vården för patienter som får komplikationer av sin behandling. Vårdfokus träffar henne redan under morgonens förberedelse på sjukhuset, innan hon far i väg på sin runda över Österlen till dagens tre patienter.

Här huserar teamet vägg i vägg med akutmottagningen. Anna packar sin stora, svarta ryggsäck noggrant. Inga provtagningsrör eller koksaltsbehållare får glömmas, för då måste man köra flera mil tillbaka. Förutom att åka till Simrishamn ska hon i dag till Skillinge och Tomelilla.

Mobila teamets patienter är främst knutna till cytostatikamottagningen i Ystad och får sin behandling där. Cellgifterna sänker ofta immunförsvaret, när de vita blodkropparna minskar, och infektioner är vanliga, liksom biverkningar som illamående och diarré. Tidigare behövde patienterna då åka till akutmottagningen för medicinsk bedömning, och ibland även för inläggning.

– Patienterna blir så lättade när vi meddelar att vi kan komma. De anhöriga tycker att en enorm tyngd lyfts från deras axlar. De är ofta oroliga, och står ensamma och känner att de borde lösa allt. De vakar ständigt. Plötsligt slipper de fixa, trixa och skjutsa. Vi får mycket tacksamhet när vi kommer, säger Anna Sandberg Melsen.

Hennes enhetschef, sjuksköterskan Caroline Nilsson, kommer in för att rapportera från pulsronderna på akuten, kirurgen och medicin. Hon fångar upp vilka patienter teamet kan ta över. Vissa kan lämna avdelningarna tidigare, andra behöver inte skrivas in, utan vänder på akuten.

Allt är inte frid och fröjd på lasarettet just nu. Det är tufft på akutmottagningen och två dagar före Vårdfokus besök demonstrerade cirka 500 personer på torget mot neddragningar i akutsjukvården. Efter en inspektion från Arbetsmiljöverket har medicinavdelningen fått allvarlig kritik för sjuksköterskornas höga arbetsbelastning och nyligen dömts till att betala vite.

Viktigt att avlasta sjukhuset

En viktig funktion för mobila teamet är att avlasta sjukhuset. Sedan starten i augusti har de gjort 470 hembesök. Innan dess var det Caroline Nilsson som rekryterade sjuksköterskor, ordnade lokaler, bilar och tog fram rutiner.

– Vi har ett dubbeluppdrag. Vi ska underlätta vårdkedjan för patienter med cancer, och även slussa ut patienter från akutsjukvården som inte behöver vara där. Fler och fler får cancer och överlevnaden blir allt bättre. Samtidigt kommer många framöver att leva med cancer som en kronisk sjukdom, bli äldre och ha flera sjukdomar samtidigt, säger hon.

Teamet ska nu utökas med en sjuksköterska, och en jobbannons har just lagt ut. Trots sjukhusets svårigheter att rekrytera och behålla är Caroline Nilsson inte så orolig. Hon tror att det självständiga arbetet och en hel del frihet lockar. Hon är stolt över Anna Sandberg Melsen och resten av det erfarna gäng hon hittills lyckats anställa.

Anna går in i medicinrummet på kirurgavdelningen. Hon spritar händer och underarmar och kikar igenom spädningsschemat för olika antibiotikasorter. Just sorten Invanz är ny för henne och hon är uppmärksam på hur länge den håller färdigblandad.

Sjuksköterskorna hinner också ha en morgonavstämning med teamets läkare, innan Anna sätter sig i bilen och rullar i väg upp mot Österlen. Ett dimmigt landskap passerar förbi med åkrar som är vårgröna om man kisar och tänker positivt. Gård efter gård passerar.

–  Det känns berikande att få köra runt till byarna. Jag hade knappt varit i den östra delen av Skåne tidigare mer än för att äta en glass i Kivik på sommaren. Men jag säger bara: Tack och lov för paddan och gps:en.

Anna Sandberg Melsen är hästtjejen som blev sjuksköterska. Yrkeslivet började i ett tävlingsstall där även romantiken spirade och hon träffade sin make, som i sitt arbete var på jakt efter hästhår för utvinning av proteiner till pricktester. Sedan fortsatte hon med sjuksköterskeutbildningen och efter examen nio år på cytostatikamottagningen i Lund.

– Jag har fastnat för onkologisk vård. Det går att skapa relationer eftersom man träffar patienterna relativt länge. Det handlar mycket om att inge trygghet. Jag går lite in i deras värld och där känner jag mig behövd. Hemsjukvården är en till dimension, det är ett äventyr i sig. Man vet aldrig vad som ska dyka upp när man kommer körande, en patient bor på en bondgård, en annan i ett hyrt källarrum.

Självklart kryper vissa öden in under skinnet på mig, och ibland är det tufft och intensivt. Då behöver man kollegor som lyssnar.

Anna Sandberg Melsen

Social förmåga och tålamod

Hon berättar att det krävs social förmåga och även en skopa tålamod. Ibland tar en infusion en timme och då finns utrymme för lite småpratande. Hon tar sig tid att lyssna på vad patienterna orkar med och gläds åt, och vilka deras bekymmer är. Vissa kan hon lösa och andra inte.

– Deras hem berättar sin historia, där finns alltid något att prata vidare om. Jag frågar om tavlor och bilder på makar, barn och barnbarn. Man får vara som en kameleont och inrikta sig på vad de behöver. Jag får lättare en bild av vem människan framför mig verkligen är i deras hem, där jag är gäst, än på sjukhuset. Vi pratar både om existentiella frågor och lite mer lättsamma ämnen.

I hemmen lever hoppet sida vid sida med sorgen. Ibland finns ingen rättvisa, sjukdomen kan vara grym och läkekonsten har inte bot för alla. Anna blir allvarlig, minnen av patienter passerar inom henne i en tyst paus.

– Jag finner tröst i att tänka att jag faktiskt inte kan trolla eller bota. Det enda jag kan är att bidra med är att vården blir så bra som möjligt, och ge ett gott bemötande. Det måste jag någonstans vara nöjd med. Självklart kryper vissa öden in under skinnet på mig, och ibland är det tufft och intensivt. Då behöver man kollegor som lyssnar. Sedan försöker jag att inte ta med arbetet hem.

För Ola Ewald hemma i Simrishamn innebär det att göra det bästa av dagen. I helgen gav kortisonet efter cytostatikan honom en energiskjuts och han orkade träffa sina körkompisar.

Anna passar på att byta förband på hans suprapubis-urinkateter, så att han slipper gå till vårdcentralen. Ola förklarar med glimten i ögat att den fäster inne i urinblåsan med en liten ballong som är ”kuffad” för att inte glida ut.

Efter två år med cellgifter för att hålla sjukdomen i schack har han lärt sig många medicinska termer. Januari blev en mörk månad, då han låg på sjukhuset med sepsis. Till slut kunde han komma hem tack vare att mobila teamet kommer med intravenös antibiotika dagligen.

– Det är så skönt att få hjälp hemma, det fungerar smidigt och är lite trevligt också, för det blir rätt långtråkigt ibland. Det här sociala är viktigt, det ska man inte underskatta, säger han.

De pratar lite om tv-serier och när han efter en stund tar upp sitt korsord, lägger Anna ned den tomma antibiotikabehållaren i en speciell plastpåse och tassar nerför trappan, på väg mot nästa patient i Skillinge.