London löste Lindas jobbjakt

En annons i Vårdfacket om jobb i England kom lägligt när Linda Jernberg bara erbjöds nattjobb hemma i Gävle. Och hon lär bli kvar i England. »Jag har svårt att tänka mig att byta London mot Gävle«, säger hon.

4 mars 2002

Moderna sjukhus är på något sätt väldigt lika världen över. Inte heller den som kommer till Charing Cross Hospital i västra London behöver känna sig bortkommen. Innanför huvudentrén sitter en vaktmästare och visar vägen. Runt några hörn och några korridorer längre bort ligger akutmottagningen och dess observationsavdelning (Medical Assessment Unit). Ännu enklare blir det förstås när Linda Jernberg-Collins hjälper oss till rätta. Hon är svensk sjuksköterska i brittisk tjänst och arbetar på Charing Cross sedan 1998.

På Medical Assessment Unit är det trångt. Innanför dörren finns ett kvadratiskt rum som till största delen upptas av en lika kvadratisk disk. På insidan finns allt det man behöver som sjuksköterska (eller läkare): telefoner, blankettskåp, pärmar och handböcker. Utanför bara så mycket utrymme som behövs för att komma förbi med en säng.

Ena väggen öppnar sig mot två salar; den ena med fyra platser, den andra med fem. Ut mot sjuksköterskedisken och mellan sängarna hänger skynken, det enda som antyder en privat zon för patienten.

Ett kall?
Linda Jernberg-Collins tittar in bakom ett av skynkena för att säga hej då till Nick. Hon har haft hand om Nick och de andra patienterna under natten. Nu går hon av sitt pass. Nick blev lite för rund under fötterna i helgen och så gick det som det gick. Nu ligger han på Charing Cross med brutet ben. Från akutavdelningen har han flyttats till Medical Assessment Unit i väntan på plats på en vårdavdelning.

Nick har förstås lagt märke till att många av dem som jobbar på avdelningen kommer från länder utanför Europa. Men att också Linda är utlänning, det kunde han inte tro. »Jag trodde hon var irländska«, säger han.

Och han önskar sig fler inhemska sjuksköterskor. »Kanske skulle flera av våra flickor ta jobbet om de fick mer betalt. Fast när det gäller ›nursing‹, då är det väl ett kall?«

Men på Medical Assessment Unit på Charing Cross är det bara läkaren som är en landsman. Sjuksköterskorna kommer från Sverige, Filippinerna, Trinidad, Finland – ja, från hela världen utom från de brittiska öarna.

Fick inget jobb i Gävle
En av dem är alltså svenska Linda Jernberg-Collins. Varför arbetar hon på Charing Cross?

– Jag fick inget jobb därhemma.

Hon var färdig med sin sjuksköterskeutbildning sommaren 1997.
Första jobbet var ett vikariat på neurologen i Gävle, en dagtjänst som sedan övergick i en nattjänst. När vikariatet gick ut vid årsskiftet 1997-98 fanns det inget annat än mer nattjobb att välja på. Och så utlandsjobb.

Utlandsjobb lockade mer, och en annons i Vårdfacket tog Linda Jernberg till Stockholm, för vidare befordran till Charing Cross i London. Och där är hon kvar.

Eftersom hon nu gift sig med en engelsk arbetskamrat (och därför lagt till Collins till efternamnet) är hon väl fast i England?

– Nja, min man kunde nog tänka sig att flytta till Sverige. Men jag skulle ha svårt att byta London mot Gävle!

Bra arbetstider, sju veckors semester, hyfsat betalt och subventionerad hyra i sjukhusets personalbostäder bidrar till beslutet att stanna. Men den brittiska sjukvårdshierarkin kunde hon vara utan.

Alisha Ali kommer från Trinidad i Västindien och är ansvarig sjuksköterska den här morgonen. Hon bekräftar att all personal på avdelningen kommer från utlandet. Men själv är hon åtminstone utbildad i England.

– Det är brist på sjuksköterskor överallt, säger Alisha Ali.

Alisha Ali radar upp problem som gör att det fattas sjuksköterskor i Storbritannien. Andra grupper får det bättre. Lönen. Bristande respekt från andra yrkesgrupper. Men det finns också fördelar med att flytta till England:

– Många sjuksköterskor vill arbeta här. För sjuksköterska är man var man än arbetar. Att sjuksköterskor från olika länder och olika utbildningar arbetar tillsammans utvecklar vården!

Självklart flytta utomlands
För Evelyn Bandoc var det självklart att flytta utomlands efter sjuksköterskeutbildningen. Efter examen arbetade hon fem år hemma i Manila, Filippinerna, innan hon tog jobb i Mellanöstern. Efter tretton år där sökte hon arbete i London. Här har hon jobbat i tre år.

– Det är roligare att arbeta här och det är bättre betalt än hemma, säger hon.

Visst kan hon tänka sig att återvända till hemlandet. Men inte för att arbeta som sjuksköterska. I så fall ska hon driva något slags affärsverksamhet. Men inte heller det är aktuellt för närvarande, snarare tvärtom. För äntligen har familjen återförenats. Hennes man och de tre yngsta av de sex barnen har just flyttat till London.

Långa ledigheter
När vi träffas har Linda Jernberg-Collins precis gått av det sista av sju nattskift i rad. Från åtta på kvällen till halvnio på morgonen, alltså tolv och en halv timme, varar passet. Är det bra arbetstider?

– Jag får mycket ledigt. Jag får bra betalt för obekväm tid. Jag kan påverka mitt schema. Därför är arbetstiderna bra, säger Linda Jernberg-Collins.

Som sjuksköterska i lönegrad e är hennes lön 17 600 pund (med en växelkurs på 15 kronor per pund motsvarar det en månadslön på 22 000 kronor). Tack vare mycket arbete på obekväm tid kan Linda Jernberg-Collins lägga några tusen pund till sin grundlön. Hennes årslön ligger på mellan 24 000 och 25 000 pund, det vill säga en bit över 30 000 kronor i månaden.

Var fjärde vecka läggs ett nytt schema. Och alla som arbetar på avdelningen kan önska sig arbetstider, önskemål som tillgodoses i den utsträckning det är möjligt.

Till avigsidorna hör att hon inte riktigt tycker sig få användning av allt det hon fick i den svenska utbildningen. Läkare gör en del uppgifter som sjuksköterskor gör i Sverige. Ett viktigt exempel är att sätta nålar, som här är en läkaruppgift. En sjuksköterska kan få ge själva injektionen – om hon har särskilt utbildning för det. Och det är självklart frustrerande att, som Linda Jernberg-Collins upplevde under sin tid på neurologkliniken, i ett akutläge vara tvungen att vänta i timmar på att en läkare ska komma för att sätta en nål.

Den statliga sjukhusorganisationen, NHS, präglas också av en stark byråkrati. Ett exempel: när Linda Jernberg-Collins sökte en ny tjänst på sin klinik (en uppflyttning från lönegrad d till lönegrad e) måste hon skriva en ansökan på särskild blankett, lämna in sina papper (som redan finns på kliniken) och genomgå en regelrätt intervju.

Tänkte stanna ett halvår
Annika Stenvall kom till London för två och ett halvt år sedan »för att jobba ett halvår eller ett år« av nyfikenhet på den brittiska sjukvården och för att bättra på engelskan. Hon är fortfarande kvar på Royal Free Hospital, där hon arbetar på sjukhusets mottagning för hiv-smittade, Ian Charleson Day Centre (ICDC).

Den första tiden bodde hon tillsammans med femton andra sjuksköterskor i en barack på sjukhusområdet. Trots att boendestandarden var dålig tycker Annika Stenvall ändå att det var bra.

– Vi hade kul ihop och de andra var ett bra stöd i en ovan miljö.

Förmedlingsföretaget var bra på att skaffa jobb och se till att jag kom hit, men sedan fick man klara sig själv. Och sjukvården här i England präglas av mycket byråkrati och av att systemet är annorlunda.

Kände sig motarbetad
Som utländsk sjuksköterska gällde det inte bara att lära sig ett annat sätt att arbeta som sjuksköterska. Annika Stenvall tycker att arbetsgivaren var dålig på att stödja de nykomna sjuksköterskorna, ibland kände hon sig i stället motarbetad:

– Jag hade stränga chefer, som snarare än att hjälpa en gärna ville »sätta dit« en.

Fast, understryker hon, det beror naturligtvis väldigt mycket på vem som är chef. På ICDC har hon en bra chef och bra arbetskamrater i teamet. Just nu är hon på väg att söka ett chefsjobb som skulle innebära att hon får ansvar för att ta hand om studenter och nyanställda.

Så Annika Stenvall har bestämt sig för att stanna i England och på ICDC. Till det bidrar också att hon får möjlighet att fördjupa arbetet med kvinnliga hiv-positiva patienter. Var tionde patient är kvinna, men de blir tyvärr bara fler och fler.

– Vi försöker utveckla den kvinnliga hiv-mottagningen till sjuksköterskeledd klinik; all behandling ska skötas av sjuksköterskor. Jag hoppas att vi ska kunna utveckla omvårdnaden.

Till beslutet att stanna bidrar säkert också den uppskattning hon känner från klinikledningen.

– Hon är den bästa (utländska) sjuksköterska vi haft, säger hennes chef Tom Fernandez.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida