»Löneutvecklingen är ett misslyckande«

Det är inte dags att säga upp avtalet, däremot att bli ännu tuffare mot arbetsgivarna. Det är Anna-Karin Eklunds reaktion på att löneökningarna för tredje året i rad hamnat under 2,5 procent.

Svart på vitt visar siffrorna att Vårdförbundets medlemmar i ge­nomsnitt har fått nöja sig med en löneökning på 2,2 procent för 2006 – om man tar hänsyn till inflationen det sämsta utfallet på elva år. Och det kan få Anna-Karin Eklund, Vårdförbundets ordförande, att ligga vaken på nätterna.

– Inte enbart  för vad den låga löneutvecklingen betyder för medlemmarna i Vårdförbundet, utan också sett ur vårdens perspektiv. Man kan fråga sig vad det här säger om arbetsgivarnas syn på våra medlemsgruppers bidrag till vården och vårdens utveckling. Yrkena kräver minst tre års högskoleutbildning – en investering som också måste ge utfall i lön. Hon erkänner att utvecklingen de se­naste tre åren är ett misslyckande. Medlemmarna är missnöjda och ska vara det.

En del riktar sitt missnöje mot Vårdförbundet, andra mot arbetsgivaren. Men når de rätt med sin kritik?

– Medlemmarna måste visa sitt missnöje med arbetsgivaren på den nivå där problemen finns. Om det är verksamhetschefen som är problemet måste han få känna av missnöjet. Även om det kan kännas jobbigt att vara obekväm.

För det är oftast i mellanskiktet problemen finns. Anna-Karin Eklund kallar det permafrosten – ett område där allt är fastfruset och ingenting händer.

– Det är här pengarna fördelas. Men för att den lokala lönebildningen ska fungera krävs också att det finns kopplingar mellan verksamhet och resultat. Löneökningarna kan inte enbart fördelas efter föregående års budget.

– Det pågår ett idogt och gediget arbete hos första linjens chefer, och på högsta nivå i landstingen finns det i allmänhet en stor förståelse för avtalets intentioner. Men någonstans däremellan blir det stopp.

Men det är inte mörker över allt. På sina håll – Anna-Karin Eklund nämner Kalmar län och Blekinge som exempel – har man kommit rätt långt när det gäller att tillämpa löneavtalet. Därför vill hon inte att Vårdförbundet säger upp avtalet.

– Däremot måste vi se hur det går att utveckla; låta dem fortsätta där det fungerar och sätta större press på dem som inte har kommit så långt ännu. Släpp fram första linjens chefer och ge dem ansvaret för sin verksamhet. Det är orimligt att låta verksamhetscheferna fortsätta att detaljstyra.

Och vad vore alternativet? Att gå tillbaka till det som har varit tycker Anna-Karin Eklund är helt otänkbart. Där­emot att få till bestämmelser i avtalet som gör det mer tvingande: Att lön och verksamhet hänger ihop och att det finns en koppling mellan det jag gör och det jag får.

Och att höja rösten i samtalen med arbetsgivarna ännu mer.
– Jag säger samma sak när jag är hos dem som jag säger till er nu – men i skarpare ordalag, säger hon.

Vårdförbundet har, trots att inga avtalsförhandlingar pågår, täta kontakter med arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting. Där säger man sig också vara bekymrad över avtalets bristande tillämpning.

– Men de har svårt att berätta för oss vad de gör för att komma till rätta med problemen. För visst är de handlingskraftiga ibland, det har de ju visat inte minst när det gäller arbetstidsfrågan, säger Anna-Karin Eklund lite syrligt.

Att medlemmar lämnar Vårdförbundet är förstås ett bekymmer. Mest för att det försvagar förbundets ställning.

– Om de lämnar oss innebär det att vi blir svagare som part gentemot arbetsgivarna. Men de flesta ser ju kraften i att vara tillsammans och stannar som medlemmar.

Kan marknadskrafterna hjälpa lönerna uppåt? Anna-Karin Eklund påpekar att avtalet gör det möjligt – det gick inte när man hade den gamla sortens avtal. Samtidigt värjer hon sig lite mot tanken på att ta marknadskrafterna till hjälp.

– Men det återstår att se vad arbetsgivaren vill – att låta marknadskrafterna styra eller som vi säger i avtalet, låta vårt bidrag till vården ge löneökningar.

Fler tabellerwww.vardforbundet.se

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida