Lotta är knutpunkten för patienter som vårdas hemma

När Lotta Trossle sökte jobb kom hon själv med en idé. Som en länk mellan svårt sjuka och sjukvården skulle hon kunna göra vården smidigare. Jobbet blev hennes och nu visar sig resultatet: vårdtiden på sjukhus har kortats.

Varför ska en medtagen cancersjuk patient med lågt blodvärde och stopp i katetern tvingas in till det stora sjukhuset? Det tar en hel dag av patientens tid i anspråk men är löst på ett kick i patientens hem.

Ungefär så resonerade distriktssköterskan Lotta Trossle när hon för snart tre år sedan stegade in på urologiska kliniken i Lund. Sedan dess har hon skött nära 600 av urologens patienter i deras egen hemmiljö.

Klockan är kvart i nio på förmiddagen. Vi har hunnit en bra bit in i september, men sommarens blå himmel tycks ha
bestämt sig för att hänga kvar ett tag
till. Lotta Trossle står och väntar på oss utanför Åhléns varuhus vid Stortorget i Lund. På vänster sida av halsurringningen sitter telefonsladden till mobilen fastklämd. Det finns en anledning till det.

Fungerar som länk
Som urologens kontaktsjuksköterska fungerar Lotta Trossle som länk mellan akutsjukvården, hemsjukvården och patienten. När patienten eller distriktssköterskan vill ha besked från sjukhuset ringer det hos Lotta Trossle. När läkaren vill ha någonting förmedlat till distrikts-sköterskan ringer det i samma telefon. Den går därför varm. Mest på dagarna, men ibland på kvällarna och undantagsvis även om nätterna.

– Som distriktssköterska behöver man en rak och enkel kommunikation med sjukhuset. Man kanske bara vill diskutera något eller få ett tips. Men ofta är det väldigt krångligt innan man hittar fram till rätt person. Likadant är det för patienterna. Ringer de mig så fixar jag resten av kommunikationen.

På pappret står det att hon är nåbar mellan 8.00 och 14.00. Men alla vet att de kan ringa till Lotta Trossle oavsett tid på dygnet – om det verkligen kör ihop sig.

– Jag har telefonen på dygnet runt. Jourdoktorn inne på sjukhuset känner sällan patienten eller dennes sjukdomshistoria, vilket jag gör. Hittills har jag kunnat erbjuda den här tryggheten därför att ingen har missbrukat den. På 2,5 år har det bara hänt tre gånger att jag blivit uppringd mitt i natten.

Fullastad sportbag
Över axeln bär hon en stor och tung svart sportbag, fulladdad med allt som kan tänkas behövas vid ett hembesök hos en urologisk patient: katetrar, sprutor, kanyler, droppaggregat, förband, läkemedel mot anafylaktisk chock, smärtlindring med mera, med mera. I handen bär hon ytterligare en välmatad väska. Den portabla och hopfällbara droppställningen som hon låtit en uppfinnare göra åt sig får ligga kvar i bilen.

Hon har redan hunnit med ett hembesök i Kävlinge, ett par mil norr om Lund. Där har hon haft vårdplanering tillsammans med en distriktssköterska hemma hos en patient med koagler i katetern. Nu är hon på väg upp till Henrice och Kerstin som bor på andra våningen i ett servicehus i centrala Lund.

Bekvämt med Lottas hembesök
Henrice är sedan många år svårt sjuk i multipel skleros. Han klarar i princip ingenting på egen hand. Sambon Kerstin och en assistent som brukar komma dagtid sköter om honom.

När Lotta kommer på besök är han trött och medtagen. Allt medan den kelsjuka katten Tereka stryker sin rygg mot Henrices kind kuffar Lotta Trossle om hans kateter.

Lotta kom i kontakt med Henrice och Kerstin för cirka ett och ett halvt år sedan.

– Sedan dess har det helt enkelt blivit jättebekvämt, säger Kerstin.

– Tidigare gick hela dagen åt för ett enda sjukhusbesök. Speciellt om Henrice hade feber och vi inte kunde ta rullstolen. Först skulle vi vänta på färdtjänsten, eller ambulansen eftersom Henrice har så svårt för att sitta. Väl framme skulle han lyftas över på en brits för att sedan vänta på doktorn eller sjuksköterskan. När allt var färdigt fick vi vänta på transport hem igen. Hela dagen gick. Och på kvällen var vi båda helt slut, berättar Kerstin som om det bara hade gällt henne själv lätt skulle kunna gå till sjukhuset på mindre än en kvart.

– Och så är det skönt att ha någon att ringa om det är någonting man undrar över, lägger hon till.

Henrice är egentligen inget typfall för Lotta Trossle. I normala fall är det distriktssköterskan som sköter kuffning och annan rutinskötsel kring katetrar. Men Henrice har under de senaste åren haft mycket krångel med sin urinblåsa, med ständiga urinvägsinfektioner och hög feber. Ibland har han även haft rejäla blödningar i urinblåsan.

Ville erbjuda något nytt
Lotta Trossle är specialistutbildad i onkologi inom hemsjukvården och har arbetat som distriktssköterska i 15 år. Hon hade aldrig förr satt sin fot på urologen. Men när kliniken för snart tre år sedan sökte en sjuksköterska till en av vårdavdelningarna fick hon en idé. Varför inte erbjuda någonting helt nytt? Efter alla sina år inom hemsjukvården visste hon vilka hopplösa diskussioner som brukar uppstå mellan akutsjukvården, primärvården och hemsjukvården. Förståelsen för varandras sätt att arbeta är stundom obefintlig.

Lotta Trossle erbjöd sig att bli den länk som behövs för att samarbetet ska fungera så smidigt som möjligt – ur patientens synvinkel.

– Jag skrev ett brev till kliniken och berättade hur jag tänkte. Dagen efter ringde de och bad mig komma upp till sjukhuset och berätta mer.

Till en början fick Lotta Trossle en halvtidstjänst. Ett år senare permanentades projektet och hon gick upp till 75 procent. I dag arbetar hon full tid.

Färre vårddagar
Efter första året gjordes en utvärdering. Det visade sig att antalet vårddagar på kliniken minskade med mellan tre och tio dagar för de inneliggande patienter som Lotta Trossle hade varit med och diskuterat vårdplaneringen för.

– Högst på min önskelista just nu är ännu en kontaktsjuksköterska på halvtid. Det blir bara mer och mer att göra. Men tyvärr är det anställningsstopp just nu, säger Lotta Trossle som gärna också hade sluppit de administrativa delarna av arbetet.

– Åtminstone hade jag velat ha en dator, men det blir nog ingenting av med det förrän kliniken inför ett datorbaserat journalsystem. Som det är nu måste jag skriva alla journaler på blåfärgat papper, så att det syns att jag är inkopplad på patienten.

Hennes rum på tolfte våningen i sjukhusblocket står för det mesta tomt. Där är hon i princip bara för att skriva journalerna och kopiera papper. I övrigt tillbringar hon sin tid ute hos patienterna, men även hos distriktssköterskor, undersköterskor och vårdbiträden i hemsjukvården. En del av hennes tid går nämligen åt till att undervisa hemsjukvårdens personal i frågor som rör urologi. Ibland i grupp, ibland enskilt. Kanske var det tio år sedan distriktssköterskan senast hade hand om en urostomi. Då åker Lotta hem till patienten tillsammans med distrikts-sköterskan och visar henne hur den bör skötas. Ju mer de kan desto mindre behöver jag göra, resonerar hon. Ofta räcker det med att hon besöker en distriktssköterska hemma hos en patient en gång.

Tar inte över någon annans jobb
– Min roll är inte att ta över någon annans jobb. Det är alltid distriktssköterskan som har patientansvaret. Jag är bara en resurs som hon kan använda sig av vid behov.

Urologiska cancerpatienter och personer med multihandikapp är annars de patientgrupper som Lotta Trossle ägnar sig åt mer specifikt.

– Cancerpatienterna är nog de som jag lägger ner mest tid på. Ofta är jag inkopplad under en kort men intensiv period.

Efter att ha sagt adjö till Henrice och Kerstin samt bokat en ny tid för nästa hembesök bär det iväg till just en cancerpatient. Han heter Per och bor i Staffanstorp, tio kilometer norr om Lund. För sex år sedan började han få problem med prostatan. I dag har han cancer i såväl njurarna, urinblåsan som prostatan.

Lotta Trossle stuvar in sina väskor i det redan överfyllda bagageutrymmet på sin bil. När vi parkerar framför den tegelröda villan väntar redan hustrun Asta på trappan. Per är inte lika snabb i benen utan kommer först en stund senare, med ett kraftigt tag kring rollatorns handtag. Hans ena ben är spikat på grund av metastaser.

Planerar vården
De har nyligen kommit hem från vårdcentralen. Med jämna mellanrum går de dit för att få Pers blodvärde kontrollerat. Det brukar tas kapillärt och läsas av direkt på labbet, så att Per får svaret med sig hem. Sen ringer han eller Asta till Lotta Trossle. Är blodvärdet lågt ser hon till att distriktssköterskan gör ett korstest. Därefter beställer hon blod för att någon dag senare komma hem till Per och sätta blodpåsarna. I de flesta kommunerna i Skåne finns ett avtal som säger att distriktssköterskan inte ska ge blodtransfusioner.

I dag var blodvärdet ok. Per, Asta och Lotta slår sig ner kring köksbordet för att diskutera vården för de närmaste veckorna. Lotta Trossle frågar hur Per mår, hur han har det med smärtorna och hur det går med maten.

– Hon är så gemytlig. Det underlättar mycket för mig att Lotta kommer hit. Jag slipper springa och klydda med allting själv, säger Per och ser nöjd ut.

Drog sig för att åka till sjukhuset
Asta berättar att innan Lotta kom in i bilden brukade Per dra sig för att åka in till sjukhuset om han inte mådde bra.

– Han gick alldeles för länge. Till slut fick vi köra in honom akut, när han inte orkade stå på benen längre. Nu ringer vi Lotta så fort det är någonting, då kommer hon hit.

Efter besöket hos Per och Asta svänger Lotta Trossle iväg till ett av serviceboendena i Staffanstorp. En dement kvinna har fått hematuri och koagler i katetern. Distriktssköterskan har på läkarens uppmaning bett Lotta Trossle att titta på patienten. Hon har tagit med sig ett par katetrar med en lumen på 18 millimeter i stället för den på 12 millimeter som patienten nu använder.

Efter att ha varit inne hos patienten en kort runda informerar hon den vikarierande sjuksköterskan om vad som bör göras.

– Byt kateter till storlek 18, spola två gånger om dagen tills det inte längre kommer några koagler och följ blodvärdet. Ring mig om två dagar.

Efter besöket på serviceboendet har Lotta Trossle gjort sitt för i dag. Hemma väntar yngsta sonen och hon har lovat att vara hemma senast kvart över tolv.

Villkoret för att hon skulle gå över till heltid var nämligen att hon själv skulle få styra över sina arbetstider.

– Jag jobbar när det passar mig och när det passar verksamheten. Det är mitt sätt att inte gå in i väggen.