LURVIGA VÅRDARE hjälper där människor går bet

Vara nära när det behövs är uppdraget för vårdhundarna på lvm-hemmet Östfora. De pälsklädda vännerna behöver inte minst vara goda lyssnare. Ute vid parkbänken kan de i förtroende få höra om svek, lögner och bedragna nära och kära.

Samojeden Bamse tycker om att såsa sig fram i livet och har ingenting emot att sitta en timme vid en bänk i parken och lyssna på klienters innersta tankar. Hans förmåga att med varm blick trösta och bekräfta gör honom särskilt lämpad för jobbet som vårdhund, förklarar sjuksköterskan och institutionschefen Ingeborg Höök.

Östfora ligger några mil utanför Uppsala. Med den vackra gamla huvudbyggnaden och flera hus från senare datum, dominerar lvm-hemmet den lilla byn mitt ute på landet. I solen utanför aktivitetshuset står några slitna äldre män. De väntar på den dagliga promenaden med Bamse, som även han står och trampar, väntar, ger till ett skall ibland för att förvissa sig om att inte bli bortglömd.

Bamse har ett uppdrag. Även om han just nu drar i kopplet för att han vill hälsa på alla som går förbi, är hans huvuduppgift att medverka i vården av Christer, Lasse, Väikki och de andra. Män som har levt hårt; en del har supit bort familj, arbete och bostad.

Otaliga socialsekreterare och beroendeterapeuter har med samtal försökt motivera dem att ändra sitt sätt att leva.

Till Östfora kommer de med tvång och här möter de förutom behandlingsassistenterna också vårdhundarna Bamse, Luna och Lord, som inte använder ord utan erbjuder sig själva. De lyssnar utan att avbryta, ifrågasätter eller fördömer inte, och de har absolut tystnadsplikt.

Ingeborg har lång erfarenhet av att använda hundar i vården och har utbildat sig för det i usa. Just nu går hon en högskoleutbildning i England på distans för att i sin tur kunna utbilda vårdpersonal i konsten att arbeta med vårdhundar.

Hon betonar att hundarna på Östfora är där för att arbeta. Den sociala och känslomässiga delen av hundarnas uppdrag är viktig, det blir uppenbart när Luna springer fram till en klient och hela hennes kropp spritter av längtan efter att bli klappad och kramad. Det är inte ofta en nedgången alkoholist blir mottagen på det sättet. Ingeborg berättar om en klient som var väldigt förtjust i lilla Luna.

– Han frågade om hon visste att han var alkoholist och jag svarade att han kunde berätta det för henne, vilket han gjorde. Hans glädje var rörande när han upptäckte att Luna tyckte lika mycket om honom ändå.

Många av männen på Östfora lider brist på positiv beröring, det kan hundarna ge i stora mått.

– Våra klienter vet hur det är att vara utsatt och utlämnad och är därför så ömsinta med hundarna. Av dem får de mycket positivt tillbaka och kan så småningom också ge till andra, säger Ingeborg.

En klient fick för en tid sedan besked om att han har en spridd cancer. Han satt och grät och klappade Lord, förtvivlad över hur livet hade blivit, när Ingeborg sa att det var dags för henne och Lord att åka hem. Klienten bad att de skulle stanna en stund till, »jag har ingen där hemma att berätta det här för«.

– Hunden slickade hans hand, hans tårar och hans hals. När klienten kände sig färdig sa han »det var fint att få prata med dig«. Vad de två »pratade om« vet jag inte, men det verkade vara läkande och det räcker, säger Ingeborg.

Hundarnas andra stora uppdrag är att motivera klienterna att röra på sig och att vara med på aktiviteter. Att delta i ett samtal kan vara lättare om man emellanåt kan vända sig till hunden, fråga om den har fått någon mat och dela med sig av godis eller en bit av smörgåsen.

De flesta klienterna är tvångsintagna och inte motiverade till vård. En man med diabetes ville inte alls gå upp tidigt för att hinna ta sitt insulin före frukost eller gå en promenad för att få motion. Men när han fick ansvaret för Bamses morgonpromenad blev det en helt annan sak: »Det är klart man går upp, hunden måste ju gå ut.«

Bamse har varit på Östfora i fyra år. Hans matte Mia Sjöström-Cedervall är kontaktperson med ett särskilt ansvar för aktivitetshuset där de båda finns hela dagarna. Dit återkommer männen ofta under dagen för att fika och umgås. Mia fångar upp situationer där Bamse behövs, det kan vara när en klient är så ilsken att han inte kan hantera det. Inte sällan störtar någon in: »Jag är så djävla förbannad. Var är Bamse? Han är den ende som går att prata med på det här djävla stället.« Då kan Bamse med sin tjocka vita päls och sin godmodiga uppsyn vara den ende som kan ta emot och härbärgera ilskan. När hela världen är emot klienten är hunden hans sammansvurna.

LVM-hem
Statens institutionsstyrelse, SIS, är huvudman för behandlingshemmet Östfora. Där finns 32 platser för medelålders och äldre män med missbruksproblem. De vårdas enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, och ibland frivilligt. Tvångsvården varar i högst sex månader. Många av klienterna har psykiska och fysiska sjukdomar och funktionshinder, och är i stort behov av sjukvård, omvårdnad och tillsyn.

Hundarna på Östfora
Luna, en liten långhårig kinesisk hund, chinese crested, och den stora pudeln Lord är valda för att de fäller lite hår och för att de sällan orsakar allergi. Dessutom finns Bamse, en samojed, som alltid vistas ute när han är i tjänst på Östfora. Luna och Lord tränas av och arbetar tillsammans med en särskild hundförare.

Detta ska de kunna:

• God vardagslydnad: gå fint, sitta, ligga och stanna på kommando samt hälsa på främmande personer på ett balanserat sätt.
• Gå fram till klienterna och lägga huvudet i knäet på dem som sträcker fram händerna, sitta i knä och vara lugna ? inte gå i väg, klienten ska inte känna sig avvisad.
• Klara olika typer av hjälpmedel, gångstilar, tal, lukter och udda beteenden, som plötsliga rörelser och högt tal, samt att bli hanterade på ovanliga sätt som att bli klappad mothårs eller bli lyft på ett obekvämt sätt.
• Tåla stress.
• Känna när en klient inte vill ha kontakt och gå undan.