Lyfter barns dolda misär

Utsatta. Ingrid Weiber lyckades få vuxnas berättelser om sin uppväxt med en förälder med intellektuell funktionsnedsättning, något ingen annan svensk forskare har gjort.??

Att Ingrid Weiber skulle ägna sina doktorandstudier åt barn till föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar var självklart. Faktiskt kan hon se hur hennes egen uppväxt har präglat hela hennes livssyn. ?

Vid nio års ålder flyttade hon från Karlskrona till det lilla samhället Vissefjärda i Småland. Där hade hennes föräldrar hittat ett gammalt ålderdomshem som de byggde om till ett vårdhem för utvecklingsstörda.?

— Jag var ofta där och hjälpte till. Det var i kontakten med de boende som jag lärde mig vikten av att vårda, ge omsorg och visa respekt för människor, oavsett vem det gäller.

Barndomsupplevelserna tror hon också var ett av huvudskälen till att hon senare sökte sig till sjuksköterskeutbildningen. Efter några år inom barnpsykiatrin vidareutbildade hon sig till skolsköterska.

?— Jag har alltid burit med mig en längtan av att få betyda något för andra.??

När Ingrid många år senare började leta efter svensk forskning om barn till föräldrar som har en intellektuell funktionsnedsättning blev resultatet magert. Det fanns ingen. Då tog hon steget att börja sin forskarutbildning.?

Genom att samköra klasslistor med Socialstyrelsens register upptäckte hon att det uppskattningsvis finns drygt 4 000 barn under 18 år i Sverige som växer upp med en mamma med intellektuell funktionsnedsättning.?

Hon började med ljus och lykta leta efter vuxna människor som hade haft en sådan barndom och var villiga att berätta om den.?

— Det var inte lätt. Att ha vuxit upp i en sådan familj är troligtvis förknippat med skam och jobbiga minnen. Därför vill de flesta inte prata om det, säger Ingrid.??

Till slut lyckades hon ändå få fyra vuxna kvinnor att ställa upp på intervjuer. Att dra generella slutsatser från deras berättelser är vanskligt. Men gemensamt för dem var att det under barndomen hade varit en självklarhet att hemlighålla situationen i hemmet för omgivningen.

Barnen får ibland redan som fem- eller sexåringar ta på sig ansvaret för hemmet och för eventuella yngre syskon. De tvingas bli vuxna långt innan de är mogna för det. En annan sak som de intervjuade också hade gemensamt var att de kände sig svikna av samhället. Varken lärare eller andra vuxna i barnens omgivning hade frågat hur de hade det, trots att de skolkade från skolan, slarvade med läxorna och ofta bar avvikande kläder som var dåligt anpassade till årstiden.??

— Vi som arbetar inom hälso- och sjukvården måste vara mer uppmärksamma på tecken som kan tyda på att ett barn inte har det så bra, och våga fråga hur de har det. Även om barnet gör allt för att dölja sin situation så syns det ganska tydligt om man bara öppnar ögonen.

Skolsköterskor får ofta en bra relation till sina elever och kan hjälpa de här barnen.?

— Jag var inte bättre själv, utan borde, precis som jag tycker att andra skolsköterskor ska göra, ha frågat mer om hur de hade det hemma och varför de exempelvis skolkade så mycket, säger Ingrid Weiber. ?