”Man talar om gängkriminella som en egen slags varelse – jag ser en människa”
På intensiven på Karolinska universitetssjukhuset vårdas både offer och förövare i de pågående gängkonflikterna i Stockholm. Intensivvårdssjuksköterskan Rebecka Schmidt ser en annan sida av de unga killarna än den som målas upp i media.
Hur märker ni av det ökade gängvåldet på er avdelning?
– Nu höjer vi inte längre på ögonbrynen om vi får in en patient som varit med om ett skottrauma. Vi har nästan alltid någon på avdelningen som vårdas för penetrerande våld, det vill säga skottskador eller skärsår från vassa föremål, som knivar till exempel.
Är det något som är annorlunda med att vårda de här patienterna?
– Nej, egentligen inte. För oss här är det inte intressant vad som hänt utan hur skadan ser ut för att veta vilken typ av vård vi ska ge. Som sjuksköterska ska jag ge vård oavsett vad som har hänt, det handlar om allas rätt till vård. Vi kan ha både offer och förövare samtidigt och lägger ingen värdering i det. Det känner jag mig trygg i eftersom jag har jobbat så pass länge, men de som är yngre kan ha ett tunnare professionellt skal.
Hur kan du som chef stötta personalen?
– Vi har daglig reflektion och möjlighet till fördjupad debriefing när det behövs för att undvika att bli emotionellt utmattade. Personalen är så otroligt fina här, det finns en stark samhörighet och de är bra på att se om någon verkar må dåligt. Då kommer de till mig och ber mig fånga upp den personen.
Hur påverkar mediernas rapportering av gängvåldet dig i ditt arbete?
– Alla som jobbar inom trauma läser Aftonbladet och letar efter stora kriser som kan kräva mycket resurser. En skottskadad patient påverkar inte vårt flöde, det klarar vi av utan problem. Jag gillar inte när de försöker använda oss som ett argument för att visa på hur gängvåldet det belastar samhället. Jag kan reagera på att man talar om gängkriminella som en egen sorts varelse. För mig är det en människa med syskon, föräldrar och vänner.
Hur gör du om det uppstår hotfulla situationer?
– En del kan bli arga, men det kan jag hantera. Jag säger att det inte är okej, att jag ska gå ut och komma tillbaka strax. Då börjar vi om och det brukar fungera för det mesta. De måste få en ny chans. Jag lärde mig av en tidigare medarbetare som arbetat i psykiatrin att man ska vara fyrkantig, men med mjuka hörn. Om de känner sig sedda som personer här och får med sig den känslan tänker jag att det kanske kan göra någon slags skillnad.