Många fina ord men lite handling

Att få invandrarna delaktiga i vårt samhälle har kallats en av vår tids viktigaste politiska frågor. Vårdförbundet SHSTF är en av många fackliga organisationer som har som ett av sina mål att bekämpa rasismen. Men än så länge handlar det mer om fina ord än om konkreta handlingar.

Det sägs mycket fint om att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Inte minst inom facket. Vårdförbundet SHSTF har ett internationellt program vars fjärde mål är att motverka rasism och främlingsfientlighet. Förbundet ska sträva efter att invandrarna ska finnas representerade i den egna organisationen i en omfattning som motsvarar deras del i samhället. Enligt programmet, som togs av 1996 års kongress, ska Vårdförbundet SHSTF också öka kunskapen bland sina medlemmar om invandrar- och flyktingfrågor och ta tillvara den positiva kraft som finns bland medlemmar med en sådan bakgrund. Dessa frågor ska diskuteras i förbundets medlemsled.

Även TCO har som en av sina uppgifter att bekämpa rasism. Tillsammans med SAF och LO står de bakom en rekommendation med rubriken: Att förebygga rasdiskriminering och främlingsfientlighet samt att främja lika möjligheter på arbetsplatsen. Där hittar vi bland annat formuleringen: ”Vi åtar oss att aktivt ta del i de gemensamma ansträngningar som görs för att förebygga rasdiskriminering och att agera gemensamt mot denna företeelse i den egna intressesfären, det vill säga på arbetsplatsen.”

Invandrarrikt förbund
Nio procent av Vårdförbundet SHSTFs medlemmar har invandrarbakgrund, vilket gör förbundet till det mest invandrarrika inom TCO. Fyra procent av de nio kommer från länder utanför Norden. I förbundets 25 lokala avdelningar finns sammanlagt 255 styrelseledamöter. 4 av dem har utomnordiskt ursprung. Det är knappt två procent. Ungefär 20 av avdelningarna får, vid en rundringning, frågan om de har något lokalt projekt på gång som handlar om invandrare eller om rasism och främlingsfientlighet. Samtliga svarar nej. Men avdelningen i Halland har sökt projektpengar för att bilda ett nätverk för sina sjuksköterskor med invandrarbakgrund.

– Här finns många sjuksköterskor från andra länder, men få av dem är engagerade i facket. Vi anser att de behövs i det fackliga arbetet, säger ordförande Lena Hägglund.

En reflektion kommer också från vice ordföranden i Uppsala, Anne Honkamäki, som säger att hon märker hur medlemmar med invandrarbakgrund diskrimineras av arbetsgivaren. De har sämre lön än sina svenska kolleger och de erbjuds oftare provanställning. Detta missförhållande har hon också tagit upp med arbetsgivaren. Åsa Andersson, ordförande i Stockholm, är engagerad i ett flyktingprojekt kallat Kollegor emellan (se längre ner i artikeln).

Ingen aktivitet
Men annars råder ingen aktivitet kring den, för Vårdförbundet SHSTF, så viktiga frågan om invandrarna i facket.

En som har ett privat och stort engagemang i kampen mot främlingsfientlighet och rasism är Stig Wallin, ombudsman i Västernorrland och Jämtland. Som en av förgrundsgestalterna i 5 i 12-rörelsen har han under nio år arbetat för ett värdigt flyktingmottagande. De åren har lärt honom att ämnet främlingsfientlighet och rasism har låg prioritet i vårt samhälle. Och facket utgör inte något undantag.

– Det finns en ombudsman på centrala kansliet som sköter de här frågorna, men på fältet finns ingen strategi och en väldigt låg medvetenhet, säger Stig Wallin.

Han tror inte att det finns en uttalat negativ inställning till att arbeta mot rasism, utan snarare att passiviteten beror på att man inte vet hur man ska göra.

– Trots att kampen mot rasism är en så oerhört viktig fråga är det aldrig någon inom facket som engagerat mig eller som bett mig säga något. Det tycker jag är konstigt.

Ser en ljusning
Eva Szutkowska är den ombudsman på Vårdförbundet SHSTFs centrala kansli som bland annat har ansvar för flykting- och invandrarfrågor. I likhet med Stig Wallin tycker hon att det är svårt att få de lokala avdelningarna intresserade av dessa frågor. Även om hon på senare år märkt en viss ljusning. Hittills har hennes arbete mest bestått i att sprida skriftlig information om vad som är på gång i landet, men i år har hon till exempel för första gången deltagit i en förbundskurs där invandrarfrågor tas upp. För visst finns problem för invandrare även inom vården. Fler än man först kan ana, säger Eva Szutkowska.

– Min uppfattning är att medlemmar med invandrarbakgrund faktiskt blir diskriminerade. Det gäller till exempel löneläget, möjligheter att avancera och uppmuntran att studera vidare.
En annan sak är de invandrade sjuksköterskornas svårigheter att få svensk legitimation. (Det problemet beskrevs i en artikel i Vårdfacket nr 6/97.) Många ringer till förbundet och ber om hjälp, men eftersom de inte är medlemmar kan Ewa Szutkowska bara hänvisa dem till Socialstyrelsen. Här tycker hon att förbundet kunde göra mer. Både centralt och lokalt.

Kan få enskilt medlemsskap
Något som inte alla fackliga företrädare känner till är att det faktiskt finns möjlighet för sjuksköterskor med utomnordisk utbildning som saknar svensk legitimation, att få enskilt medlemskap i Vårdförbundet SHSTF. Sådant medlemsskap beviljas lokalt och i högst två år. Totalt har förbundet 20 enskilda medlemmar, de flesta i Stockholm, Skåne, Värmland och Östergötland. ( På Debatt, under rubriken Tuff kamp för svensk legitimation, skriver även i detta nummer av Vårdfacket en sjuksköterska om svårigheterna att bli legitimerad i Sverige.)

TCO är en organisation som helt saknar ledamöter med invandrarbakgrund. Däremot har kansliet en ombudsman som på halvtid ansvarar för invandrarfrågor. Han heter Yngve Hjalmarson och han har precis besvarat en begäran från Diskrimineringsombudsmannen, DO, om en redovisning av vad förbunden gör för invandrarna. På DO anser man att arbetsmarknadens aktörer borde göra mer. På TCO arbetar man inte med konkreta insatser för invandrare – det är en sak för de enskilda förbunden – men däremot har man en arbetsgrupp för invandrar- och flyktingfrågor. En uppgift för den gruppen har bland annat varit att ta fram olika skrifter om invandrare i TCO.

Yngve Hjalmarson var på det möte där Nätverket för fackligt aktiva invandrare bildades. (Se artikel intill.) Debattlusten och den sjudande aktiviteten har resulterat i ett allt större intresse från invandrarna själva att aktivera sig fackligt. Framför allt är det medlemmar inom LO som anslutit sig till Nätverket. Men när det gäller TCOs medlemsförbund vittnar även Yngve Hjalmarson om en stor likgiltighet. Han tycker att varken TCO eller dess förbund gör tillräckligt för invandrarna.

Intresserad styrelse
Handen på hjärtat, Helena Johanson, vice ordförande i Vårdförbundet SHSTF. Är man i förbundet intresserad av att arbeta med invandrarfrågor, eller stannar det vid fina ord formulerade på en kongress?

– Det finns ett intresse för invandrarfrågor i förbundsstyrelsen. Och finns det inte i den övriga organisationen så är det ledningens uppgift att väcka det.

Om medlemmarna är ointresserade av invandrarfrågor tror Helena Johanson snarast att det beror på att de inte ser att det skulle finnas några särskilda problem för de invandrade kollegerna.

– Många tänker inte ens på dem som invandrare, säger hon, och tillägger att det finns anledning att fundera över begreppet invandrare. ”Vi klumpar ihop dem och tror att de alla är lika varandra bara för att de inte är infödda svenskar”.

– Det finns en slarvig vanföreställning bland yrkesgrupper som våra att rasism eller främlingsfientlighet inte skulle förekomma bland oss. Men visst finns det. Även vi präglas av tidsandan och av diskussionerna i samhället. Det är för lite självständig etisk diskussion i yrkeskåren, säger Helena Johanson som tycker att inställningen att människor har ett lika värde borde ligga i yrkesrollen.

Deras kunskap behövs
Hon anser att facket har mycket att lära av kolleger från andra länder och att deras kunskaper behövs inom fackföreningsrörelsen. Dessutom är det fackets ansvar att ge röst åt medlemsgrupper som kan ha svårare än andra att komma till tals.

– I ett större perspektiv gäller det också ansvaret för demokratin. Sverige är ett mångkulturellt samhälle och vi måste lyssna på vad invandrarna säger. Om stora grupper inte kommer till tals undergrävs demokratin.

På frågan om förbundet gör tillräckligt för invandrarna svarar Helena Johanson oförbehållsamt nej! En projektgrupp skulle ha tillsatts under hösten men har av olika anledningar försenats. Än så länge har gruppen inte utsetts, ännu mindre fått några direktiv för hur den ska arbeta. Men Helena Johanson anser att gruppen måste börja med att ta reda på hur många invandrare som finns i organisationen och hur deras situation ser ut. Problem finns, det är hon övertygad om. För även om landstingen – med alla sina patienter från andra länder – behöver personal med språkkunskaper, håller hon för troligt att det även där förekommer diskriminering.

– Vi vet ju själva hur stor betydelse språket och att kunna beskriva våra arbetsuppgifter på ett bra sätt har för lönesättningen.

För Helena Johanson är fackets engagemang för invandrarna en fråga om solidaritet. Hon vill inte ha någon slags ”uppifrån”-inställning att ”vi ska hjälpa dem”.

Vid årsskiftet 97/98 – då förväntas Vårdförbundet SHSTFs projektgrupp för invandrarfrågor komma i gång.

Fotnot: Kollegor emellan är ett fackligt flyktingprojekt som startade 1996. Ett av projektets viktigaste uppgifter är att knyta kontakter mellan yrkesutbildade flyktingar och fackliga medlemmar med samma eller liknande yrkesbakgrund. Arbetslösa flyktingar i yrkesaktiv ålder, som fått uppehållstillstånd i Sverige och som läst svenska för invandrare, erbjuds fem veckors heltidsutbildning om svensk arbetsmarknad. Dessutom försöker projektledarna på Kollegor emellen att förmedla kontakt mellan flyktingarna och svenska kolleger som ska fungera som ett slags mentorer. Det är dock inte alltid man lyckas.
Kollegor emellan är ett samarbete mellan olika förbund inom TCO och LO. Vårdförbundet SHSTF ingår och har som kontaktperson Åsa Andersson, ordförande i Stockholms avdelning. Än så länge finns projektet bara i Stockholm men Evalill Tagesson, som är projektledare, vill gärna att idéen sprids över hela landet.
Den som vill veta mer kan ringa 08-644 78 10,
eller 08-644 78 11.